Ärtsoppa och chokladmousse

Igår blev delar av skinkan flytande. Nej inte riktigt, skinkan agerade fläsk. Jag tror skinkan kokade lite för länge, men soppan blev ändå omåttligt god. Ärtsoppa är bland det godaste jag vet, synd att så många har en fördomsfull inställning till baljväxter. I skolan får vi ärtsoppa en gång om året, samtidigt som det serveras blaskig köttbuljong var och varannan torsdag. Näringsrikt och billigt, vad grundar sig denna livsmedelsdiskriminering på?
Min mamma är alltid noga med att hålla magen igång. Gasbildning är varken smickrande eller praktiskt, om man vill vinna det sociala spelet. Ärtsoppa blir först hennes melodi, när jag försäkrar henne om ordentlig blötläggning och kokning, vilket för mig vidare till den logistiska biten. Blötläggning och timkokning passar inte in i matenpåbordetinom20minuter-kulturen.
Finsmakare? Många tycker inte om "bönsmaken". Detta ter sig tämligen ologiskt eftersom bönor/linser/ärtor veterligen inte smakar mycket mer än runt och nötigt. Konsistensen kan knappast uppfattas som negativ, mosighet är en av grundpelarna i den svenska husmanskosten. Grönsaker är ett modernt påfund, om man ser det ur ett nordligt perspektiv. Min morfar tycker att de flesta vegetabilier är kaninmat( ja, inte säd och potatis). Kaninen får cellulosan. Morfar vill ha kaninen!
Egentligen är det inte så konstigt, kött och fett innehåller procentuellt sett mer energi. Familjen med fetast mjölk, klarade vintern bäst. Kött och fett blev en statussymbol. I sahelländerna lever detta kvar, i fattigare länder finns oftast en utpräglad köttdyrkan. Varför är Oxfilé det finaste en svensk kan tänka sig? Potatis -och sillminnen har etsat sig fast i folksjälen.
Vi ska väl bjuda barnen på fin mat, nu när vi bor i ett välfärdsamhälle med motorvägar och allt. Man kan kosta på sig något annat än risenta. Därför gör man det.
Burkbönor är en välsignelse om man som jag anser sig vara för mer än svenssonlyx. Kikärtor blir det oftast, även om blackeyebönor gör mammas köttfärssås till den bästa.
Jag ska alldeles nu ta mig samman och detaljplanera nyårsmenyn. Mormor som är västerbottensostfanatiker måste få sitt. Det blir oxfilétournedous (det bästa på nyår, inte sant?) med potatis och västerbottensost i kokottform. Det är lite småpinsamt att erkänna receptkällan. Mersmak, behöver jag säga mer? Chokladmousse hör mitt nyår till. Jag älskar chokladmousse, och det absolut bästa receptet kommer från Vår kokbok.

Julsushi

Mitt förträffliga peparkakshus sänder ut doftpuffar lite då och då. Glade Essences: släng er i väggen.
Min jansson, den 23:e, med hälften vispgrädde hälften mjölk, var tydligen den godaste mamma smakat. Nybörjartur? Min Victorinox gjorde sitt jobb.
På julafton gick vi i stora stenkyrkan och såg på den levande julkrubban, vilket innebär; riktig bebis, sjungande gymnasieelever och bajsande åsna. Betydligt mer lättsamt än standardmässan, tack och lov. Den kallas trots allt familjens julbön. Mamma och farmor gick även på midnattsmässan, men där gick min (och pappas) gräns, lite julefrid ska det vara! Konfirmanden i mig ville i alla fall närvara vid juldagens 11-mässa. Mamma hungrar alltid efter andlig spis, dessutom är hon kyrkkaffetant. Kyrien och sanctusen fortlöpte ovanligt smidigt. Duktiga sångare i bänkarna bakom är en välsignelse när växlingarna mellan dur och moll är blir för kringelikrokiga. Ni vet, en musikklasselev kan också fela.
Predikan, ni får ursäkta, sög. En dussinpräst som trodde han kunde banka lite moral i människorna. Att prata om föräldralösa flyktingbarn som inte välkomnas av kommunen passar helt enkelt inte på juldagen. Han försökte härleda detta till "konsumtionshysterin". Vi konsumerar för mycket. I vår stad hade vi köpt julklappar för en halv miljard. Åh nej.
När vi går och handlar håller vi ekonomin igång. Så är det. Tänk vilken katastrof det skulle innebära för handeln om alla plötsligt slutade med julklappar. För att inte tala om arbetstillfällena i alla länder där julkapparna oftast tillverkas. Arbetslöshet osv, är lika med sämre skatteintäkter och således inga pengar till lille Ahmed och inga jobb till Sanjeet och Tran. Konsumtion gynnar till och med miljön. Mer pengar, mer miljöförbättring. Se på utvecklingen i östeeuropa, de forna kommunistländer som numera är (stolta) EU-medlemmar minskade mellan 1992 och 2003 sina luftutsläpp av försurnande ämnen med hälften. Sedan Sovjets sammanbrott har utsläppen av tungmetaller halverats och energikonsumtionen minskat med 6%. Allt detta, tack vare ekonomisk tillväxt i och med globalisering och ökad konsumtion.
Att prästuslingen citerade min favoritpsalm gjorde inte saken bättre. Jag brukar gilla det där med folk fall nu ner och hälsa glatt er frihet. Man ska glädjas, inte sitta och sura i vämjelse. Det var inte bättre förr. Total anarki och stengrottor, via pest och krig. Korsett och sill varje dag. Jag hade god lust att klättra upp bland keruberna och berätta att världsfattigdomen halverades mellan 1981 och 2001. Julen är hoppets tid. Hjälp Ahmed, handla! Bokstavligen.
Julmat var inte lika hett som jag trodde. Helt okej men inget jag kan äta två dagar i rad. Igår åt jag vårrullar till lunch och kikärtsgryta till middag. Fruktsallad till dessert. Idag åt jag sushi till lunch. Sushi slår all julmat med hästlängder.
Nu måste jag gå och fixa kvällens dessert. Rispudding i kokottform är godare än tomtegröt. Jag håller tydligen på att bli julavantgardist.

Gläd dig o värld!

Mamma och jag höll i årets sista matklubb (pappa underhöll gästerna med sina terminator-läderbyxor från åttiotalet). Nigellas goda röda julsoppa och apotekets julkaka stod på menyn. I originalreceptet innehåller soppan tranbär och blond apelsinsaft, men mamma köpte blodapelsin för att maxa julfärgen och lingon för att hon handlade på konsum. Soppan var helt perfekt.
Inget gör mig så lycklig som en lyckad soppa. Jag vill påstå att soppa är det enda jag faktiskt kan laga (med tillfredställande resultat). Soppa är enkelt, inte banalt. Sådant tilltalar mig.
Torsdagens soppa var lika god som mammas rödbetssoppa med fänkål, alltså nirvana. Lingonsmaken låg där och balanserade rödbetornas (ekoligiska!) sötma. Lite nejlikepulver gjorde susen och mezeklicken var krämig, på arlavis.
Allting hade varit perfekt om inte Gud skapat allergikerna. Där fick mänskligheten för Evas c-vitaminbrist. En aktad klubbmedlem avböjde soppan eftersom hon inte tål rödbetor. Hon påstod att hon får vissa magbesvär av "något ämne" som tydligen finnes i båd te och rödvin (och rödbetor). Behovet av att vara märkvärdig följer gemeneman förbi dagisstadiet. Är det currykrysset som spökar eller hade hon rätt? Någon som vet? Tant Förare Winbladh brukar ha kläm på flavonider och antioxidanter, vet hon månne vad det rör sig om?
Kakans recept kom från apotekets lilla julbroschyr och var hur saftig som helst, men så brukar det vara med kesella.
Jag vill också passa på att julskryta lite. Jag sitter numera på (hela) tolv MVG:n och blygsamma fem VG:n. Mitt svarta får, gymnastik, eller som det egentligen heter, idrott och hälsa, agerar G i alla mina god jul hälsningar. Jag tänker även använda denna blogg som medium för att offentligt spy galla över min SO-lärare som gav mig VG i samhällsvetenskap trots att jag presterat väl över alla andra och dessutom utmärkt mig i en mycket stor tävling. Plus: varför fick jag inte MVG i kemi, när jag levererat MVG till samtliga prov rakt igenom hela högstadiet? Jag är extremt aktiv på lektionerna, varför?? Säger inte mina MVG:n i fysik och biologi något?
Nu ska jag gå och se hur det går med sillsalladen.

Dekoration

I dag äger vår sista julkonsert rum. Någonsin. Ser du ett gäng utmattade nior i tomteluvor, är det min klass som är ute och trallar. Sex år med frenetiskt sjungande sätter sina spår. Hör jag "ljuset i advent" en gång till kan jag lova att det som är kvar av spagettiochköttförssås-lunch kommer utsättas för dagsljus, eller snarare julljus.
I kväll ska pappa och jag dekorera muminpepparkakshuset. Nonstop (eller smarties) på taket är givet, men vad mer kan jag köpa när jag ändå är nere på staden? Snälla hjälp mig, nu!!!! Innan kl 6.

Köttbullemacka

Jag har hört ordet köttbullemacka yttras hela tre gånger idag, vid olika tillfällen.
Är det inte fantastiskt att alla jagvetintevadpestoär-människor plötsligt förvandlas till matnördar när det lider mot jul(och andra större helger)? Tradition. Självklart. Som Fredrik Lindström påpekade i trailern till nästa avsnitt av "Världens modernaste land"; svenskar gillar att veta bäst, så är det. "Hemma hos OSS öppnar vi julklapparna kl 14.37 " Detta beteende appliceras vid otaliga julbordsförberedelser; "JAG gör bäst senap," "Gustav Wasa använde den här lappen som dasspapper innan min gammelmormorsmorfar förevigade sitt bästa jansson-recept. "
Jag brukar sträva efter att inte leda alltför många samtal in på matbanor. Varför? Helt enkelt för att inte framstå som en stor matnörd, eller snarare: jag vill inte att folk ska känna sig dumma och obildade i mitt sällskap. Tisdags natt var en "tjejsnacksnatt" vilket innebär att jag och min bästa kompis F maler på tills käkarna går ur led. Självmant började hon bläddra i senaste numret av "Mat&Vin", som låg och skräpade under min säng. Detta satte i gång ett mässade som räckte båd länge och väl och täckte alla de julrätter hon vill se årligen. F är halvengelska och äter således två julbord...
Mina två senaste jular har också varit skärgårdsinspirerade. Mince pies och Champange på otaliga coctailpartyn. Kalkon, pudding och presenter den 25. "Man får ta seden dit man kommer", sa min mamma käckt när jag för snart två år sedan undrade hur vi skulle fixa skånsk senap på en isolerad ö i utkanten av den européeiska unionen. Åja, lite gravad lax (med riktig sås) fanns både på Waitrose och M&S, så nödsatt var jag väl inte. Faktum är att kalkon kan vara riktigt gott, men den engelska julmaten får inte bordsbenen att digna, det är mer som vilken lite finare måltid som helst. Fast vi kanske aldrig fick till riktig engelsk jul. Inte ens någon separat stuffing eller extra rotfrukter. Tradition (genuin stämning) vilar uppenbarligen i alla egna specialtillbehör.
Hemma hos mig, här i Sverige, har vi aldrig revbensspjäll, brunkål eller någon annan kål för den delen, det skulle ta kål på mammas matlust (barnligt). Pappa tycker att lutfisk är ett meningslöst inslag i den moderna mathållningen och ris á la malta är bara grädde på moset. Det var så länge sedan jag åt svensk julmat (mina synapser hade tydligen jullov för tre år sedan) att jag blev fövånad när mamma bakade korintkakor. Gör hon sådana? Det ska bli riktigt spännande att följa aktiviteterna i köket under de närmsta dagarna. Jag bidrar med julgodis.
Prinskorv och hemgjorda köttbullar i all ära men inget slår skinksmörgås med äppelmos. Skinkan är verkligen det bästa med julbordet, även om vi har färdiglagad (dock Piggham). Dopp är ett måste, ett medarvt måste från alla norrländska förfäder (min är mormor den enda nu levande). Hårt tunnbröd ska det vara i kastrullen, vört smular bara sönder!
Vad har ni på era bord? Kommentera mera, jag är idel öga!

Stek

När jag var liten (okej, ännu mindre än nästan sexton) var bakning det roligaste jag visste. Minsta sconesdeg gav mig endorfiner som räckte i dagar. Tyvärr bakade man ganska sällan hos mig och detta har förmodligen gett upphov till ett post-traumatiskt intresse för matlagning.
När jag blev lite äldre, sisådär nio, började jag samla på konsumrecept. Detta var väl ett efterskalv, en döende hälsning till kapsylstadiet som alla går igenom i tvåan.
Jag minns att jag lockades av bilderna, glada människor helt enkelt.
I dag rensade jag bland mina skatter, det som en gång var pokémon hade magiskt förvandlats till falukorvsgryta och risotto. Kul att upptäcka en hel drös med olagade recept. Fast mitt problem kanske inte är bristen på recept...
År 2000 hade maträtterna ännu inte invaderats av kalorier. Det är befriande att läsa en mellanmålsspecial där det finns milkshake, bananer med glass och mackor med jordnötssmör. Inte ett ord om BMI. Inte ett pip om hur lite godis som krävs för att höja högafflarna i vädret och tända på bålet.
Ikväll och imorgon har vi middagsgäster. Samma stek med chokladsås som jag tidigare nämnt, med undataget att det idag blir rostbiff istället för fransyska (och det var så det var tänkt från början). Pappas goda efterrätt kommer få gästerna att smälta. Mums.
Imorgon blir det julratatouille och saffranspannkakebrylé.

Pappor och brysselkål

Om drygt tjugo minuter kommer pappa hem. Vi ska laga middag! Fantastiskt! Pappa brukar infinna sig vid åttatiden och med telefonen i vänster hand och gaffeln i höger fortskrider fredagmiddagarna (oftast orkar inte mamma och jag vänta). Men inte idag.
Vi ska laga köttgryta med brysselkål. Receptet fanns på receptplatsen i lördagens SvD, och om jag inte minns fel var det samma nummer som tant Förare Winbladh medverkade i.
Jag har snart ett års brysselkålserfarenhet. Det var på en försenad julmiddag jag smakade denna underbara grönsak. J, en av mina föräldrars bästa engelska vänner lagar galet god mat i tvättäkta, Engelsk sjuttiotalsanda. Jag minns en frukost då jag fick kakflingorna Crunchy Nut Clusters, åtföljt av lätt smörsmakande, perfekt vitpepprat Scrambled eggs on toast. Det är definitivt den bästa egg, förlåt, ägg-happening jag någonsin varit med om. Kommer jag någonsin få smaka något liknande? Alla andra frukostar bör visa vördnad och om möjligt efter-apa.
I alla fall, Engelsk julmat kan vara allt från snustorr till gourmet(helst lagad av Gordon Ramsey eller liknande). J, är lite Amerikansk och gillar att servera färdig-upplagda tallrikar. Tallrikarnas storlek på julbjudningen var också av amerikansk standard likaså mängden mat. I botten fanns ett lager smör (smält). Ovanpå låg kalkonkött, suverän svampstuvning (double cream), roast potatoes (stora pommes frites), tranbärssylt och brysselkål. Jag orkade knappt hälften men jag kämpade in i det sista med att få ner så mycket brysselkål som möjligt. Jag kan inte beskriva smaken, mer än som den godaste grönsak man kan tänka sig. Tyvärr är brysselkål inte så poppis här i Sverige, men i och med anglofiéeringen/globaliseringen har den på senare tid den dykt upp i allsköns matliteratur/tidningar, särskilt nu till jul.
Grytan ska avnjutas med sallad och basmatiris. Jag måste komma ihåg att sätta på riset när det återstår tjugo minuter av grytans koktid (en timme). Nej, det måste jag inte pappa är ju här!
Nu är han bokstavligen här, så vi ska gå och handla.
Trevlig fredag!

Krakelska synder 2

Jag är en ondskefull människa.
Jag är 174 cm lång och älskar att bära högklackat för att utvinna så mycket makt som möjligt (det funkar faktiskt).
Snygga, smarta killar går före tjejkompisar. Tjejkompisar går före mindre estetiskt tilltalande pojkar. Det är roligare att prata med mina manliga vänner (vilket till mitt försvar inte är så konstigt eftersom jag är utan fast sällskap).
Jag pluggar för betyg. Jag pluggar för prestige. Jag pluggar indirekt för framtida pengar. Jag pluggar för akademisk status såväl som välstånd. Jag pluggar för mig, enbart för mig. Vilket för mig vidare till:
Jag är konservativ fast dyrare. Jag vet att alla mår bra av egenmakt och ägande. Egenmakt föder välfärd. Jag älskar att äga. Jag älskar vackra ting och tankar. Jag älskar lyckliga, arbetande människor. Jag älskar Danmark (av någon outgrundlig anledning). Jag är med i muf.
Jag älskar julen. Jag gillar julmat, särskilt skinka. Vår skinka är inte hemkokt men jag älskar den ändå.
Jag kallar mig kristen sekularist vilket i praktiken innebär att jag plockar russinen ur den bibliska kakan. Jag gillade att få konfirmationspresenter. Jag brydde inte mig om att de andra konfirmaderna somnade när jag diskuterade och ifrågasatte. Jag anser att gud välsignade Sverige när han gav oss ledigt kring Kristiflygare och Pingst. Egentligen är jag emot religion.
Jag är snäll för att jag alltid har varit det, de rivjärn som lever "moraliskt" förfasar sig alltid över mitt varande. Jag är. Jag lever. Jag har aldrig försökt att ge mig in i någon feministisk kamp. Jag är kvinna men främst är jag människa. Jag utgår från mig när jag dömer, jag dömer inte efter kön, etnisk tillhörighet eller något annat.
Ibland är det roligare att hänga med ytligt bekanta, även om det är bra med nära vänner. Nära vänner får inte bli ett måste, ett bihang.
Jag är matlagningsintresserad. Mitt matlagningsintresse är dock inte lika stort som mitt skrivintresse. Jag matbloggar mest för att jag gillar att skriva, men det har ni säkert redan märkt.
I eftermiddag tänker jag baka pepparkakor med mig själv istället för att umgås med personer jag tycker är småtrista. Jag gillar mitt eget sällskap. Jag gillar mig. Jag skämms inte.

Krakelska synder

Jag har brutit mot bloggkoden. Dålig uppdatering, är lika med inga roliga inlägg, är lika med dålig blogg. Fy på mig!
Här kommer försvarstalet:
Fem prov på en vecka är i det mesta laget, inte sant? Det går ändock inte att halv-datta, om man tänker sig komma in på Kungsholmen.
I helgen har jag närvarat vid vissa cermonier. God mat, ach so. Dessvärre verkar min tunga prioritera intressant prat framför unami(det heter väl så?). Kort sagt: jag kan inte erinra några smörkoledrag hos fisken.
Denna vecka verkar bli lugn. Hela familjen ska baka godis och laga kakor(det där lät lite konstigt, jag är helt slut, okej?). Lunchen intogs på Wayne's, de har otroligt goda mackor(lite oväntat faktiskt)! Ägg, svartpeppar, tomat, smakrik lollorosso och roman samt mortadella och creamcheese i en saftig solros(eller kanske rostat vete?)bagel/ciabatta. Blodpudding till middag. Ikväll alltså. Gott. Allvarligt.
Okej ni får ursäkta, jag tror jag går och dör nu. Vi hörs imorgon när melatoninhalten är lite lägre.

Pappa-mat

Min pappa kan laga mat om han vill. Han lovade att laga dagens önskade tvårättersmiddag eftersom mamma och jag hade en del jobb att ta itu med. Det slutade med att mamma kokade riset och jag lagade till Clivias apelsinfisk. Pappa fick ett "oväntat" jobbsamtal lagom vid middagstid. Så lämpligt.
Efterrätten gjorde han faktiskt helt själv. Det är den godaste dessert jag ätit på mycket länge (inkl. restaurangmat). En eloge till han som även hjälpte mig med min omöjliga syslöjdsläxa. Det är krut i den gubben (44 år). Tillräckligt trygg i sin manliga roll för att våga bära en mönstrad kenzohalsduk till den svarta rocken. Det är min pappa det!
Receptet hittade jag på www.svt.se/mat och är en tina-skapelse. Använd saftiga dadlar i lösvikt.

Pappas efterrätt

4 rågade portioner

9 apelsiner
2 msk ljus sirap (inte vit)
3 dl grovhackade valnötter
2 dl dadlar grovhackade, urkärnade

3 dl mezeyougurt
0,5 dl flytande honung
svartpeppar

Skala apelsinerna med kniv och skär dem i skivor. Lägg apelsinskivorna på ett stort fat. Ringla över sirapen och strö över valnötterna och dadlarna. Häll yogurten i en skål och ringla över honungen. Peppra apelsinerna och yougurten med lite svartpeppar. Servera yogurten till apelsinsalladen. Den här rätten mår väl av att stå och mogna någon timme i kylen.

Nästa dag

Efter att ha intagit en svindyr radisson-frukost (som inte var märkbart bättre än på ett scandichotel i låt säga, Säffle) begav vi oss ut på staden. Det var varmare fast betydligt blåsigare jämfört med vädret jag lämnat hemma.
Enligt en utskriven DN-artikel från 1999, skulle det finnas schysst vietnamesiskt käk runt varje civiliserat hörn (på tryggt avstånd från Grand Place). Minst en kulturell happening är obligatoriskt vid besök av nya städer. Efter en halvliter du thé med kammomillsmak (belgarna är riktiga te-connaiseurer) på det kungliga konstmuséets kafé valde vi ut en restaurang (som givetvis låg i en helt annan del av staden) ur restauranglistan i vår vita, röriga guidebok.
Kitsch i kubik, men det var genuin kitsch. Tabletterna på borden hade samma format och utseende som pappret på Mc Donald's-brickorna. Jag tror det var tvättmedelsreklam, som för en gångs skull visade en tvättande man.
Män i kostym drack Carlsberg, smaskade nudlar och pratade om vad de skulle göra i helgen. Jag försökte smaska i mig min förrättssoppa, men jag har extremt svårt för kycklingskinn. Vad vet jag, kycklingskinn kan mycket väl vara en basvara i Vietnam. Jag har verkligen ingen koll på asiatisk mat. Hursomhelst fick soppan vara.
Stekt ris. Jag är en stolt kolhydratsdyrkare. Stärkelserika rätter får mig alltid på fall, även om jag vet att biff kan smaka minst lika bra som risotto. Detta ris fyllde sin funktion. Mat som jag åt. Proteinet som jag tänkt peta i mig hade sina tjocktarmar intakta. Räkor med bajs är inte bra. I denna jambalaya-artade rätt fanns även en och annan skrumpen ärta.
Restaurangen var billig och central, det var kanske inte vad vi var ute efter. Jag blev inte avskräckt men jag ber er inte att gå dit.