Våga vägra näringslösning

Ja, det har kanske blivit lite lite mat de senaste veckorna. Vad ska jag säga, högt tempo och ingen tid är lika med två kilon på glid.
Jag var så stolt, jag hade inte gått ner i vikt på ett halvår, jag hade inte ont i huvudet, jag mådde helt enkelt.
Min underbara (allvarligt) gynekolog säger alltid att jag inte har någon formell ätstörning. " Du äter ju", - just det.
Jag är ingen hypokrit och skulle aldrig drömma om att hoppa över en måltid. Tyvärr har jag det i generna. Mamma, hennes mormor... I all oändlighet. Somliga har astma, andra får njursten, och jag går ner i vikt om jag inte ser upp. Vad jag behöver är lugn och ro, helst, för att kunna äta ordentligt.
Vad jag inte gillar är press. Press är värre än stress. Mat ska vara ett glädjeämne, jag älskar mat. Jag vill känna när jag är sugen, jag avskyr när allmänheten tar på sig en förmyndarroll och använder härskartekninker som förminskningsmetod. Jag är inte skör, jag är självständig och intelligent. Vem ifrågasätter auktoriteten hos en diabetiker?
Det är inte hälsosamt att väga 46 kilo och vara 174 cm lång. Jag vill gå upp lite och hålla mig, då mår jag bra. Min gynekolog litar alltid på mig och sist vi pratade sa hon att det är okej att vara smal men att det är mitt ansvar att hålla mig på en någorlunda nivå. Alla är vi olika, hon jämförde mig med mamma som också är en pinne (en något fylligare och kortare pinne med större bröst) och konstaterade att jag är smal som person, jag har högre förbränning än de flesta och att jag kommer förbli flaggstång. Hon sa att jag ska respekteras för den jag är. Jag lovade att hålla min vikt och det är vad jag tänker göra. Jag ska gå upp till min gamla vikt och slippa huvudvärk. Jag ska göra det på mitt sätt, i form av glass och mer glass. Jag tänker inte följa någon annans diet med linfrön hit och dit. Jag vill ha rent, vitt socker. Jag har börjat. Idag åt jag en rejäl kaka till fika och ikväll blir det semla.
Vad jag verkligen inte tänker äta är näringslösning, hu! Jag som inte behåller brusmedecin i mer ett par sekunder. I egenskap av matbloggare: mat ska det bli.

Centralmat

Jag var på ett öppethus i tisdags, Kungsholmens gymnasium. Klockan tre klev jag på tåget, SJ:s regionaltåg med vagnanarna två, sju och elva. Kul med en plats i vagn fyra. Efter inte allt för många om och men, mest män, kunde jag fördriva tiden med lite hjärngympa. Fyra läxor senare, omkring 17.17, anlände jag till centralen.
Förrutom sedvanliga floskler i stil med "vi bejakar kunskap", ur rektorns presentationstal, verkade staben av personal mycket kompetent och engagerad. Jag älskar lärare som älskar sitt ämne, lärare som har kul. Detta är min skola. Jag ska läsa 750(!) poäng moderna språk, plus Svenska och Engelska. Jag kommer säkert att böja verb i sömnen, men gud vad kul! Matte D får jag läsa som individuellt val.
Tåget hem avgick 20.40 vilket gav mig och mamma dryga tre kvart att införskaffa något ätbart. Jag kan nu med säkerhet konstatera att man bör undvika tisdagsmat på centralen.
Restaurang Stockholm? -För lite tid, och längtan efter gourmet-husmanskost låg inte på topp. Pizza Hut? -För kletigt.
Anemisk ciabatta från Wayne's Coffee, Coffee Cup eller liknande? -Nej.
Majonäs-wrap eller pasta sallad á la Pressbyrån? -Skulle inte tro det. Dessutom förstår jag mig inte på kall pasta.
Kan man äta glass till middag? Jag har gjort det tidigare och kan mycket väl tänka mig det igen, men inte den dagen.
Tiden tickade på, Gooh mat kunde vi glömma. Jag insåg vid det här laget ovärdeligheten av en portabel mikro. Jag ska investera i en Apple när de kommer ut på marknaden. Vad gör två usvultna kvinnor med identisk månatlig klocka? -I'm lovin it.
Jag tog en Mc Fish med minimorötter, mamma valde Big Mac. Jag uppskattade speciellt den praktiska påse som vi transporterade maten i. Det är ganska mysigt att äta på tåg, särskilt när man får sitta på andra våningen. Någonstans i Flemingsberg var vi klara. Mamma kunde ägna sig åt Damernas Värld och jag uträttade sömnbehov.
Hur smakade det? -Ja, som alltid. Man vet vad man får och ibland är det precis vad man behöver.
Nu är det helg, helt perfekt, jag är helt slut. Vårrullarna är i ugnen. Ketchup och soja: de givna tillbehören. Sedan Magnum double caramel. Mums.

Samhällsvetenskapligt program, Språklig inriktning

Jag satt nyss och filade på mitt SYV-inlämningsarbete. Det ska vara inlämnat på fredag. Jag är lat. Jag har ingen lust att sitta uppe hela torsdagkvällen inklusive mattetal och tyskaverb. Därför gör jag matten på söndag (egentligen blev jag klar för en månad sedan). När ska SYV-arbetet skrivas? Idag och imorgon så klart. Så gör jag alltid. Det minimerar min arbetsinsats. Tror jag. Eller så är jag arbetsnarkoman.
Jag ska förtydliga SYV-begreppet. Studie- och YrkesVägledare. Varannan vecka har vi en lektion som handlar om gymnasiet. Mest rör det byråkratin kring ansökningarna, men vi pratar också om programmens karaktärsämnen etc. Studievägledaren som även är rektor för grundskolan (dubbel lön?) hymlar inte med sin politiska tillhörighet. Rosor på kinden är symboliskt effektfullt när kulören är så enhetlig. Hon blev verkligen besviken i höstas när hon insåg vad som kan hända i en demokrati.
I alla fall, arbetet måste handla om det val man tänker göra. Jag är så trött på alla fördomar om sam. Senast igår blev jag påhoppad. Min fysiklärare hade fått nys om vartåt det barkade och utbrast förfärat "men ..., du som är så begåvad!" Som jag påpekade igår, sam är ingen räkmacka. Det är ett studieförberedande program, man kan bli jurist eller psykolog. Fast jag ska gå på Handels. Samhällsvetenskap är kul. Språk är kul. Så det så.
Igår fyllde jag år. Jag fick ett par nya Acnejeans av mamma och pappa. 25/32 är så skönt och snyggt. Precis i gränslandet mellan tajt och slappt. Kul med hög midja! Vi åt sushi till middag åtföljt av tårta. Tårtan var köpt och inte så god. Smaklös moccagräddfyllning på torr sockerkaka, inte kul. Stadens bästa konditori får för ovanlighetens skull dåligt betyg.
I dag ska jag göra broccolisoppa. Gott. Hoppas jag.

Kolhydrater

Det här är frukten av mitt försök att göra revolution. Inte riktigt, jag försökte skicka in en insändare till DN i egenskap av bloggare. Jag fick ett vänligt men bestämt nej, i mejlformat. Läsarnas redaktion tackade för visat intresse men förklarade att det stred mot deras policy att publicera någonting anonymt. Jag håller helt med. Man ska stoltsera med yttrandefriheten. Tänk om jag kunde bli diktator för en dag, förslagsvis imorgon...
Min insändare är ett svar till K-G Hjalmarsson i måndagens tidning, som förespråkade en diet utan bröd, pasta, potatis och ris. Gäsp.
Jag publicerar mig själv.

Svar till K-A Hjalmarsson den 8/1.
Ni skriver att läkare och dietister ser pessimistiskt på fetma och övervikt. Vad annars, skulle problemen få dem att hoppa jämfota av glädje? Självklart är tanken på kollektiv bukoperation bortom all rimlighet men behöver man göra viktnedgång till en konst? I de två ledande kvällstidningarnas söndagsbilagor finns flera sidor ägnade åt just vikt. Är det verkligen så viktigt?
Matlagning är ett av mina stora intressen, men livsstilsmagasinen behandlar mat som någonting kliniskt. Det byggs upp en laddad stämning i mitten av tidningen som jagar läsaren genom trädgårdsspecialen. Inte vill man tänka på söndagsmiddag efter en sådan lusläsning. Vikt har blivit underhållning för den stora massan. Den stora massan är motsägelsefullt nog normalviktig. Om ändå lite av tankeverksamheten (och energin) istället kunde användas till något kulturellt och bildande, förslagsvis böcker. Bantning är ett riskabelt fritidsintresse som omöjligt kan sysselsätta någon under en längre tid. Den demografiska bomben tickar på, är det i dagens läge önskvärt att hetsa fram en katalysator för befolkningsminskning?
Ni slutade med kolhydrater och gick ner i vikt. Den enda vetenskapligt säkerställda fakta gällande viktnedgång lyder: mindre energi än vad som förbrukas är lika med mindre midjemått. Ni har alltså börjat äta mindre eller börjat röra er mer.
Det finns ingen ”förbjuden mat”, då skulle maten inte vara ätbar. Fett är nyttigt, liksom alla näringsämnen i rimliga mängder. ”Vetenskapen” tenderar att dra paralleller mellan en diet rik på mättat fett och hjärt-och-kärlsjukdomar, men jag står fast vid att man bör äta av allting. Man blir överviktig av både fett och kolhydrater, övervikten leder till samma ohälsa.
Kolhydrater är billigt och miljövänligt i det avseendet att vi tillgodogör oss energin direkt istället för att vänta på djuren som ska äta tio gånger så mycket. Det brukar sägas att potatisen räddade Sverige från svält. Människorna som överlevde byggde välfärdslandet där man har råd att äta sig överviktig. Vi kan tacka kolhydraterna.
Julmat och traditioner är någonting fint att hålla fast vid, men husmanskosten är inte enbart ett köttberg. Det hade ingen husman råd med. Om man bannlyser potatismos och stuvade makaroner, kroppkakor och palt, går inte en del av det svenska kulturarvet förlorat? Jag tror doften av nybakt bröd kan få den mest ortodoxe Atkins/GI-anhängare att känna ett visst vemod.
Jag älskar glass och äter det flera gånger i veckan. Socker i ren form var länge en lyx och är fortfarande en symbol för fest. De sundaste människorna är de som äter när de är hungriga, de som äter utan att fundera så mycket. www.krakelharkul.blogspot.com

Magsjuka..

Visst bör man uppleva en lyckad måltid fler gånger än en? Är dygnet efter för tidigt? Vid tvåtiden lekte min mage tvättmaskin. Jag kunde faktiskt se hela blad av babyspenat i toaletten, jag visste inte att jag var en dålig tuggare. Skärpning!
Imorse bestämde jag mig för att inte bli sjuk. Dusch, tandborstning, ansikstvätt och fuktkräm. Samma rutiner som vanligt bäddar för den vardagliga friskhetens återkomst. Jag åt till och med min standard-frukostmacka, energibrist är knappast gynnsamt för kroppens återhämtning. Ovanpå mackan ligger en skumtomte, syrligheten tilltalade tarmarna.
Mamma säger att jag är ännu magrare än vanligt. En förlorad middag kan väl inte spela så stor roll? Nu är jag i alla fall jättehungrig, vårullar kommer att sitta fint.
Jag hade lovat pappa att fixa 45-års-desserten men jag fick lov att sänka min ambitionsnivå. Han och mamma får fikon i konjak ( burk). Bärry Blåbär känns som ett bra alternativ till äcklig blåbärspuré som mamma ville tvinga i mig.

Oxfilé, KB, Raw och Tacobar

Nyår gick i fridens tecken. Det mest spännande jag hörde under nyårskvällen var min mormors champangeutlåtande. Hon sa att det inte att det var den godaste champange hon druckit, utan det godaste hon druckit. Punkt. Det måste ha varit fantastiskt gott. Mormor som har smakat på 84 år föredrog en champange som jag valt. Ära åt mig!
Oxfilén kom från brasilien och smälte i munnen. Jag är ännu inte så flink med kniven att jag kan skära perfekta tournedos av något assymetriskt. Lite bomullssnöre hjälpte, men bitarna blev olika tjocka. Vad gör man? Använder två ugnstermometrar. Vid 58 grader plockde jag ut de mindre bitarna och satte in dem igen när bamsarna höll 56. Lätt som en plätt. Potatisbakelserna med västerbottensost klådde inte mammas vanliga mos. Nästa gång rör jag ihop en risotto istället. Aromsmöret blev elegant grönt, men jag hade hellre ätit sås till. Det här var mina sista kulinariska lärdomar från 2006.
På annandag nyår (varför inte, förklara annandag pingst) gick pappa och jag ut på staden. Jag hade tänkt att vi skulle spisa lunch på Nitty Gritty Café, men pappa förordade Konstnärsbaren.
Godare mat och bättre stämning, Sturehov lär inte se mig på ett par år. Jag tog gravad strömming som låg uppå små fasta potatisar och underbart söt kavring. Pappa tog Dagens som visade sig vara en jättestor, stekt frikadell i reducerad skysås. Potatismoset var tydligen jättegott, det med.
Dagen därpå käkade jag sushi på Raw som ligger vid Levinsky's på Rörstandsgatan. Min moster var med. Hon bor jättenära St.Eriksplan men vet knappt vad en restaurang är. Till min belåtenhet älskade hon maten och tänker gå dit fler gånger. Mison var bättre än på mitt lokala stamhak, men sushin var medioker. Riset var inte tillräckligt tätt och klibbigt. Läste ni sushi-specialen i Dn-påstan?
Igår blev morfar magsjuk. Jag är säker på att jag var så mycket hungrigare vid lunchtid på Söder, alltså på tryggt avstånd från ön. Jag åt lunch med en kompis på tacobar vid slussen. 480-grams reklamerna för tacokött, som pryder väggarna i tunnelbanan, lockade inte oss (herregud, det räcker till fyra personer!). Jag tog en burrito och hon följde mitt exempel. Ganska gott, egentligen, men vid ett-tiden är det mesta underbart. Skada från skolbespisningen?
Ikväll blir det renskav med potatismos. Borta bra men hemma bäst.