Tuesday, June 26, 2007

Kalasigt

Jag vandrade nyss över St. Eriksbron. Soligt värre.
Idag fyller min kusin fem år och det var därför jag bytte ö. Han älskar påskmat så vi ska äta ägg, prinskorv, köttbullar och potatis. Så enkelt och det luktar så gott ifrån köket. Det är hälsosamt för den inneboende friden med hederlig, barnslig, uppriktighet när den leder till något vanligt som man aldrig annars äter. Trivsamt helt enkelt. Till efterrätt blir det päronsplit.

Thursday, June 21, 2007

Midsommar

Jag hade tänkt att baka en riktig midsommartårta. Monika Ahlbergs tårta från Rosendahls kokbok. Mandelsmördegsbotten med flädersmakande kräm plus jordgubbar. Oemotståndligt.
När jag bodde där jag bodde förut kunde jag inte begripa hur min kära faster står ut med att leva på så lite hemlagad mat. Nu har jag ändrat mig. Jag och Mamma har drabbats av storstadslättjan. Med ett sådant enormt utbud av roliga restauranger och (god)färdiglagad mat har det visat sig svårt att motivera oss framför spisen. Att jag äter lunch ute är inte så konstigt, det kan man säga att jag gjorde varje dag när jag gick i skolan. På kvällen kommer vi hem sent, eller så finns det någonting att fira...
Igår åkte mamma och jag till Odenplan och gick på Primo/CiaoCiao. Mamma åt Pizza och jag Salsicca-pasta. Lite väl mycket chili för min smak (jag borde ha insett detta när tomatsåsen kallades pikant i menybeskrivningen).
Tillbaka till min tårta. Eftersom vi ska till landet var jag tvungen att stiga upp (tidigt) och tvätta. Torkskåpen gillar inte mig: de envisas med att leverera fuktiga pikétröjor och handdukar. Efter ett par om och men lämnade jag hemmet vid kvart i tolv-tiden(lite senare än tänkt) för att förtära lunch på Mammas arbete. Lättjefullavindar (jag befarar att det är dem som känns i tunnelbanan) fick tag i hennes kalufs även denna morgon. Alldeles nyss deklarerade hon att vi ska slå följe till NK för att köpa frukttårta. Där försvann mina konditorala ambitioner.
Nu ska jag bli livsnjutare på heltid.
Trevlig Midsommar.

Monday, June 18, 2007

Stockholm

Jag befinner mig i Stockholm. Jag bor faktiskt i Stockholm. Det känns lite märkligt.
Beställer man bredband från Tele2 innnebär det en lång och utdragen process. Tydligen tar det en månad att genomföra den elektroniska överföringen. Således sitter jag och bloggar hemma hos min moster. Vänta er inte några omfattande inlägg under den närmsta tiden.
Carl Michael var mysig. Menyn var perfekt: mer innovativ än fårostsallad och chokladfondant, utan att flyga vilse i den luftiga skum- och emulgeringsvärlden. Jag tog sparris med blodpuddingstärningar till förrätt. Plus Sivans prästost i lagom stora smulor. Bra kombination. Jag älskar blodpudding och ska förresten äta det till lunch imorgon, då med lingonsylt. Till huvudrätt beställde jag kalvkorv med sidfläsk, lingon, ärtor och potatispuré. När jag blundade kändes det som jag åt Wallenbergare. Wallenbergare är gott. Lingonen var syrligt råmosade och de halverade ärtorna trevligt tuggiga. Korven kunde ha stekts för brunch, av pappa, i vårt engelska kök för två-tre år sedan. Bra betyg. Korv av samma kvalitet som de köttiga och kryddiga på de engelska stormarknaderna brukar inte finnas på svensk mark. Efterrätten var i en klass för sig. Mjölksorbeten var nästan det godaste jag har ätit. Den smakade moln. Tillbehör: mustig äppelmos, färska(!) äppelchips och nötdopad fruktmusli.
Nu måste jag gå och fika.

Sunday, June 10, 2007

Vin

Läkaren vann som sagt. Jag är betydligt socialliberalare än mina muf-polare. Därför är jag väldigt kluvet inställd till frågan om alkoholmonopalets varande. I England drack mamma och pappa mer än de gör i Sverige, men å andra sidan drack de måttliga mängder. I Svergie dricker de helt enkelt ännu mindre. Frågan är om de Svenskar som idag dricker halvmåttligt skulle dricka mer om det gick att kvista ner till ICA? Mamma gillade att införskaffa söndagmiddagsvinet på dagen D istället för att behöva trängas kl fyra en lördag. Spontaniteten tilltalar henne. Lite kontinentalt sådär. Hon är övertygad om att hon egentligen kommer ifrån Spanien/Italien/Grekland.
För en svenssondrickande malmöit är det bra och billigt att bron finns. Nu när säffleborna även kommer att kunna beställa sprit via sina laptops har jag svårt att försvara systembolaget. Det är en fin tanke som tyvärr inte håller i den marknadsekonomiska EU-världen.
Familjen lärde känna en oerhört sofistikierad skotsk gentleman under vår anglosaxiska period. Han är medlem i en vinklubb som grundades efter världsutställningen i London. I England finns det dem som vill ha något mer än snabbköpsvinet Jacob's Creek. Till en kostnad av £40 per år får man en tidsskrift då och då och tillgång till kvalitativa, utvalda viner till hyfsade priser. Allting skickas hem. Pappa är glad för nu kan även han gå med.

Thursday, June 07, 2007

Avdomnad men fin

Jag bloggar bra (bloggar över huvud taget) när jag bloggar om värdsligheter. Det beror på att jag aldrig bemödat mig med att göra några (kompetenta) djupdykningar à Gitto. Djupdykningar kräver att man bloggar ofta och mycket. Jag är av den uppfattningen att det ofta blir ointressant och platt med Freudiansk nyrokoko (minimalist ut i fingerspetsarna). Även om jag inser mina begränsningar är jag också medveten om hur övning ger färdighet. Det finns ett utrymme för utveckling, i knoppen är det högt i tak. Nu har jag tid och kan ge mig hän åt mitt skrivande.
Gårdgens inlägg var ett slafsigt försök, man måste ju börja någonstans. Här kommer dagens funderingar som jag grunna på när jag var ensam på syslöjden. Inget skolk här inte!
Var kommer min kropp ifrån? Mamma matade mig med nyttig (bra för immunförsvaret), gräddig mammamjölk och som bebis/liten tulta/liten flicka stod jag på mig. I åttaårsålden planade jag ut och blev längre, och längre. Löjliga kommenterer från hjärtlösa lågstadietjejer och andra (betydligt äldre ) mycket otrevliga röster fick mig att äta mindre. Jag gick ner i vikt och blev som följd, rejält sjuk i trean. Efter detta blev jag åter normalviktig och åt som en häst: hög ämnesomsättning. Sedan fick jag ett åter fall i slutet av sexan, varför vet jag inte eftersom jag såg ut som vem som helst, jag åt fortafarande mat och kompenserade för de efterrätter och det godis jag inte åt. I England hade jag inget för mig och provade att gå ner i vikt. Jag åt först ytterst lite, men började gå ner på allvar när jag istället började äta lite.
Jag blev en sann gourmet eftersom det jag tillät mig att äta var heligt, dagens höjdpunkt och var tvunget att smaka gott. Under åttan rasade kilona för att stabiliseras en tid innan nian. I höstas gick jag så sakteliga ner ännu mer. Nu kommer det mest intressanta: sedan januari har jag ätit lite mer och lite mer hela tiden, jag har lagd av med min joggingperid jag flyktigt kom in i mars, men jag håller bokstavligen på att försvinna. Det är i och för sig inte så egendomligt när jag tänker tillbaka till vad, och ännu mer hur mycket, jag åt, innan jag blev sjuk, och höll vikten med.
Min pappa är så orolig. Min mamma är så orolig. Jag är så orolig, ibland får jag hjärtklappning och tror jag håller på att dö/svimma. Jag har ätit speciellt dåligt på luncherna i skolan vilket inte har varit lyckat. Det har haft nästan allt med sällskapet att göra eftersom sällskapet har varit alltför arrogant, påträngande och (mest förut) mentalt kontrollerande.
I morse var pappa uppbragt. Det är för liten frukost (även om det nästan ger fullgott järn för inför dagen) med en portion vällnig plus fyra små palttunnbrudsskivar varav en med bregott och en med kalles färskost. Jag "gick med på" att lägga till en banan och ett glas juice i lördags, men i en svag stund tog jag inte fram provivan i morse och igår "glömde" jag att köpa bananer. Dumt, dumt. Pappa hällde upp ett glas proviva som jag drack utan protest och innan han gick till jobbet satt han kvar och såg till at jog åt en ostmacka med smör därtill. Han sa åt mig att äta förmidaggsmål (vilket jag tidigare bara vågat på helgerna) och jag åt mitt paket med russin vid halvtiotiden, i solen, på min franskalektion. Det gick alldeles utmärkt och jag är helt på det klara vad jag måste göra alltid i all framtid. Äta.
Anorexi är en fysisk sjukdom som man har anlag aller in te för. Min gammelmormors midja var berömd, gammelgrosttsithandlar morfar kunde tydligen (på tjugotalet) få händerna runt den. Hm, undrar varför? Mormor var en mumsande altet och har aldrig haft några problem. Mamma fick också höra att hon såg ut som en säck potatis och då var det klippt. Hon vägde 40 kilo som minst men är 164 cm. Jag är dryga decimetern längre och väger 43 (förhoppningsvis inte mindre). Mamma är sedan länge fullt frisk, hon var visserligen inte lika nere som jag, men det ger mig förtröstan jag vet att jag klarar det här.
Jag tror att de flesta männsiskor får höra löjliga kommentarer, men de flesta kan smälta dem och gå vidare. De vet att de är bra och de vet att kommentarer oftast beror på avundsjuka eller ännu hellre- jävlighet. Har man anlag för anorexi bryter den istället ut. I och med svälten blir tankebanorna konstigare och orubbligare, det är kroppens reaktion på näringsbrist i alla former och färger. De anorektiska tankebanorna är fysiska och botas alltså med mat. Det är lätt att bli känslosam och gråta över situationen, men det som gäller för mig är KBT. Pappa vill inte riktigt veta av mina känsloargumet och jag förstår honom. Jag vet att jag är gladare, smartare och nöjdare när jag äter. I dag åt istället lunch med en av mina bästa vänner och jag åt bättre utan att bli proppmätt (jag lever i den tron att jag hela tiden kommer att bli det). Pappas räddningsaktioner är mycket obehagliga men de har i alla fall hjälpt mig att hitta en utväg. För att få ro vid matbordet och den beskedliga pappan tillbaka är det bara att äta. Jag hoppas att han läser mitt inlägg för jag menar allvar.
Även om mina smaklökar är avdomnade av fettbriskt har jag efter en lång tid som ätstörd fått en fin näsa för kvalitet. Skönt nog tyckte jag om att laga mat redan som liten. När jag blir frisk kommer jag alltså att ha mitt intresse kvar (som tivis bretts på av hunger).
Slutligen vill jag ge en eloge till Leila Lindholm som är en verklig inspirationskälla. Hon verkar vara trevlig och ser ut att vara så otroligt nöjd med sig själv. Jag är så avundsjuk på människor som älskar sig själva. Det ska hon göra. Hon lagar mat och är glad i ett snyggt färglatt kök och tjänar pengar på det!

Tuesday, June 05, 2007

Paradox

Food is pain. Jag citerar härmed ett citat. Det citerade citatet kommer från tuffingen Bourdains sabatiertunga och finns på Tant Winblads blogg. Jag älskar mat men gillar inte att äta (ibland). Magen skriker av hunger men jag kan inte förmå mig att ladda den ytterligare.
Jag måste äta- vill äta mer och kommer att äta mer. Jag har lagt av med att läsa innehållsförteckningen på varor. Jag är ledig imorgon, slipper skollunch och någon mer konsertkväll som rubbar dygnsrytmen. Just det. Min sommar och jag mår bra.

Sunday, June 03, 2007

Nagellack och muffins

Jag bloggar mitt nagellack torrt. Imorgon och dagen efter ska jag nämligen närvara vid en slags sommarkonsert som skolan anordnar. Min klänning är helt galen (barbiestil), men snygg. Illrosa högklackade skor matchas av mina illrosa naglar. Släkten kommer från Stockholm och måste självklart utfodras. Jag ska snart ge mig på att baka mellanmålsmuffins till onsdagsfikat. Receptet kommer från en bok som råkar vara baserad på muffinställets muffins på fridhemsgatan. Jag har själv aldrig fikat där, bara kikat in.
Det var evigheter sedan jag bakade, i synnerhet muffins. Barnet i mig säger att det kommer bli kul. När jag var liten älskade jag att baka lika mycket som jag älskade barbie.