Je vais à Paris

Detta inlägg kommer lite hastigt som lustigt. Efter en ointressant sjuden lax (förlåt mamma och pappa) med enbart fullkornsris till, skriker mina smaklökar efter utmaning. Tur att jag ska resa till ett kulinariskt mekka.
På onsdag åker jag alltså till Paris och jag kräver att alla som kan kommenterar och ger mig råd och tips om bra restauranger, caféer etc.
Jag var i Paris när jag var elva. Café Flo var underbart (lunchtallrikar med jordig paté på danskartat rågbröd).
All-time low, däremot, (ibland går det inte att undvika anglicismer) på la Mère Catherine. Golfbollsstora ostklumpar i löksoppan. Fullt med amerikaner. Ofta väcks en lätt rasistisk sida hos mig när jag är utomlands (till och med i england). Det gäller angler. Jag står varken ut med den koloniala självsäkerheten hos brittiska semesterfirare i fotbollströjor eller den kongeniala, men ack så nasala, amerikanska tungan.
Nu måste jag fika.

Rådyrt

Idag åt jag frödinges kladdkaka till mellanmål. Förrutom den väl tilltagna mängden florsocker såg kakan helt okej ut, i all sin fyrkantighet. Kladdigheten lämnade ingenting åt fantasin. Lyss kaksmetsälskare! Personligen lutar jag mer åt det fudgesega hållet, gällande preferens så att säga. Någonting mer fattades mig under eftermiddagsstunden. Var var smöret? Fika smakar inte fullt ut när det innehåller härdad palmolja.
Konsistenser hakar jag ständigt upp mig på. Klibbigt och kolhydratigt ska det vara. Äggigt geggigt. Risifrutti är för löst, långkorningt standardris ris för torrt. Müslin ska ligga och gona sig på filmjölken. Helst ska allting gå att mosa, men ändå vara lite resistent mot de alltför direkta mun-enzymerna. Jag älskar skolans stuvade makaroner.
Sushiriset från Nagoya på St: Eriksgatan är allt jag begär - till det facila priset av 60 kr (kl 18.30). På min lilla konsumentvandring kollade jag sushikostnaden hos hämtningshippa Raw (Rörstrandsgatan). 88 spänn för åtta (oklibbiga när jag var där sist) bitar.
Visserligen fick jag ingen chic röd bärkasse att visa upp för alla sönderstressade bilister på Fleminggatan, men vetskapen om att det var den leende, buddahliknande tanten som omsorgsfullt knytit ihop min vita plastsäck höll mitt huvud högt ända hem till porten.

Tråkig

Jag har verkligen inte tid att skriva någonting ikväll. Samhällskunskapen kallar. Jag är lika tråkig som de återuppvämda fiskbiffarna från Abba som jag åt till middag.

Ambitionsnivåer

Jag hade någorlunda storartade planer på ett mer omfattande blogginägg. Efter Kobra allstå, men så plötsligt, helt oförhappandes, befann jag mig i en indisk by. Jag vaknade till en mild brittisk dialekt som talade om Gandhi. Med nackspärr som ständig souvenir undrar jag varför det fortfarande är så skönt att somna i soffan?
Igår var jag på kafé Frankfurt som Bendel och Curious tidigare skrivit om. Jag kan säga så mycket som att surdegslunchmackan var mycket god. Osten smakade raclette-ost. Härlig sälta.
Jag tänker använda mitt nya material (besök) och gå in betydligt djupare i kaféämnet på pipersgatan, men jag måste tyvärr lämna det för stunden. Jag ska faktiskt dit imorgon för ytterligare efterforskningar och observationer.
Se där, tänk vad man kan kvickna till. Kroppen har en fanstastisk förmåga att vid behov ignorera sömnbrist. Jag lyckades faktiskt krafsa ihop någonting! Siktar man mot stjärnorna så kanske man når trädtopparna.

Vilken glass?

Till efterrätt har jag att välja på magnum classic, magnum colombia cappuccino och cornetto chocolate disc. Mina tre favoritglassar alltså. Vad ska jag välja? Ja, when in doubt: opt for classic. Klockan nio ska jag se den (otippat) småsexige Per Moberg på tv4+.
Jag är jättenyfiken på era favoritglassar!

Gul mat

I söndags avslutade jag boken "The curious incident". I måndags hade jag uppsatsprov på den och idag fick jag det tillbaka. MVG. Pust. Engelska är det enda ämne som jag alltid har haft MVG i. Skam om jag får något sämre så här på ålderns kursbetingade A-höst.
Boken handlar om en pojke med Asbergers syndrom, om hans världsuppfattning och hans besynnerliga människosyn. En utav hans många egenheter berör gul mat. Han är alltid utrustad med röd karamellfärg om av en händelse skulle hamna i en curry eller banansituation.
Han skulle alltså ha ogillat min och mosters middagsmat. Keldas knallgula karibiska kycklingsoppa förstärkt med (zetas) stora vita bönor och toppad med morotsslantar. Jag drack proviva mango. Moster drack apelsinjuice.

Vego

Det känns att mina senare inlägg profilerar bloggen som omvänd frågelåda. Betydligt mer konkret än den planlösa idévärld som den vanligtvis representerar.
Snart kommer det fler semi-vegiterianer. En proteinrädd köttätare och en laxälskande vegiterian för att hårddra det hela. M äter fisk och sväljer kyckling eftersom hon inte gillar bönor och måste få i sig protein. Jag som älskar mosigheten med baljväxter skulle bli en praktvegan om det inte var för glassen och blodpuddingen (och att korv passar så bra ihop med kikärtor). Nåja, hon gillar i alla fall linser.
På fredagen blir det fiskfavoriten (som för tankarna till sushi) teriyakilax. På lördagen blir det... -Just det, vad? Ni sitter på hundratals recept, upplevelser och storartade middagar. Fram med det bara, vad ska jag, ursäkta; mamma, laga?

Moules Frites

Det är en ER-månad. Skaldjurssäsong. Min kompis A är semivegitarian och på besök hos oss. Vitt kött för hela slanten, så receptet på hemgjorda "pommes frites"(ugnsbakade potatisklyftor) och kokta musslor från SvD:s matbilaga passade alldeles utmärkt.
Pappa gjorde aioli i en timme. På tredje försöket lyckades han (med dubbla mängden äggula kontra olja) . Det är svårt att laga majonäs (även med en kitchen aid) så han har bett mig att fråga er, vad är hemligheten med en fin majonäs?

Thai(iskt)

Mamma hade ätit skinksallad till lunch. Jag var inte sugen på kyckling och lunchen min var färsigt köttig. Biff alltså var uteslutet. Vad skulle vi äta till middag? Fisk såklart.
Kolja i Kelda kokos med lime, ingefära och orange paprika (trots att paprika gör mig osnyggt rapig). Min mun uppfattade det hela som asiatiskt. Med detta sagt måste jag tillägga att det asistiska köket är tämligen outforskat hemma hos mig. När jag var liten och likgiltig fick man på sin höjd soja till stinas kyckling. Numera försigår det ganska spännande saker i mammas kök,(observera den övertydliga sexisimen, min pappa lagar helt enkelt inte mat, däremot lagar han tak) hon trumfar bland annat med en väldigt god sesam - och - ingefärsmarinerad lax.
Jag erhåller inte någon specialkunskap om österländsk mat och kan därför fastställa att det jag en köksbordstorsdag uppfattar som thailändskt troligen är lika genuint som svensk haggis. Däremot kan connaisseuren i mig skilja god mat från annat. Detta var gott.

Trött (på primörer)

Så fort jag sätter mig ned håller jag på att somna. Ständigt, det är sant.
Idag blev det blodpudding till middag. Som grönsak fick jag ovanligt goda morotsslantar. Rotfrukterna börjar verkligen ta sig. Är det bara jag som föredrar de höstiga med kläm i framför de mesiga primörerna?

Var är citronsåsen?

Nu kan jag både första och andra latinska deklinationen. Jag är faktiskt lite smånöjd och har ett ganska avslappat förhållande till torsdagens prov.
Första deklinationen (flicka)
singular

nom: puella
gen: puellae
dat: puellae
ack: puellam
abl: puella
vok: puella

plural

nom: puellae
gen: puellarum
dat: puellis
ack: puellas
abl: puellis
vok: puellae

Jag kan ännu mer, jag lovar.
Mamma skulle ha gjort anjovistorsk med kelda citronsås till middag, men såsen var slut på Daglivs och fanns överhuvudtaget inte(oväntat...) på Ica. Måndagar måste vara halvfabrikatörernas fredag. Uncle ben ler nog i kapp med de böjda snabbmakaronerena som kan skymtas i var och varannan varukorg. Vem orkar krydda sin crème fraiche på vardagens nationaldag? Inte min mamma i alla fall.
Alltså: anjovisen gick bort, torsken slutade att mesa, tog ställning och blev röd. Fiskblockets revolution: keldas tomatsås rann som blodet kring giljotinerna.