En upptäckt

Idag doftade fruktavdelningen förföriskt parymerat. Doften kom från svenska(!) discoveryäpplen som inte alls var så pjåkiga. Sötman tar sig med tiden.

Att bita i det sura äpplet

En hängiven fruktälskare är alltid på jakt efter ett gott äpple. Det är lite som att leta efter slutet på regnbågen, man blir aldrig nöjd. Daglivs har fått in Svenska äpplen. Först ut på arenan blev transparante blanche. De potatisliknande knölarna var inte alls så mosigt mumsiga som deras svenska namn glasäpplen ger sken av. Häromdagen tvingade jag i mig ett bittert Alice-äpple med lätt magvärk som påföljd. Idag hade jag klyftat en annan sort (July Red?), men smaken var så vedervärdigt frän att jag slängde hälften.
Är jag förtidigt ute? Eller ska årets skörd förpassas till mammas pajer? Rann snålvattnet förgäves när jag inspekterade äppelträd i Kivik? Tänk om man måste hålla sig till klimatovänliga, smågoda leksaksäpplen från centraleuropa. Vilken dyster framtid, jag som längtar efter den nordiska sötsyrligheten i världens godaste äpple. Som bara måste komma från Sverige.

Kusinvitamin

Nu ska jag till Lidingö och umgås med min favoritkusin S. S har en oerhört avslappad inställning till ätande (och livet). Dessutom ryms en mycket stor magsäck i den lilla flickan. Hon kan exempelvis dinera trerätters med extra potatisgratäng, följt av en stor sockrad latte och sedan tvinga min farbror att svänga förbi McDonald's på vägen hem från restaurangen. Bjuder jag henne på singoallakex försvinner hela paketet.

Tacogryta

I sexårsåldern var fredagsmyset veckans morot. Det ultimata fredagsmyset inleddes helst med en tur till biltvätten. Oerhört spännande att se borstarna närma sig, det kändes nästan lite farligt, i regel brukade jag ducka. Dessutom var det lyxigt att bli hämtad av Pappa. Visst får kvinnan en helt annan närhet till barnen när hon, som det fortafarande ser ut för det flesta, tar ut mer föräldraledighet och umgås med dem, men genom att Mamman talar om Pappan i längtansfulla ordalag blir han lätt ikoniserad. Mitt första ord var exempelvis Pappa. Mamma körde inte bil, förvisso miljövänligt, men i mina lågstadieögon cementerade hon bara könsrollerna. Min Pappa pratar inte hälften så mycket om min Mamma som min Mamma pratar om min Pappa. Detta är ingen kritik utan endast ett konstaterande. Jag får dra lärdom och aktivt verka för mitt eget oberoende.
Hur som helst lagade Pappa kanske mat(!) den kvällen. 1997 var tacos fortfarande på modet och det hände att jag fick slafsa med det i soffan framaför Jurassic Park. Vid närmare eftertanke måste detta ha varit hemma hos någon kompis eftersom vi alltid äter vid bordet. Tänk hur många tackokvällar jag har varit med om! Mina föräldrar hade det till bjudmat då och då. Somliga (oftast lite äldre grönavågenföräldrar) ansåg att det var suspekt med mexicansk fingermat. Sådana personer brukade inte gå på Mc Donald's. Deras barn gör nu uppror och fikar alltid på Donken.
Med åren har jag själv blivit lite fin i kanten och äter möjligtvis ostgratinerade burritos, fast helst en hemkryddad chili con carne. Igår fick ändå ett hysteriskt tacokryddasug, som kan ha hängt ihop med min glupande hunger. Taco spice-mix innehåller nämligen druvsocker. Så här gjorde vi:


4 port

400-500 g lövbiff
100-150 g champinjoner
1 purjolök
2 dl crème fraiche
2-3 msk taco spice-mix (i påse)
smör/olja
salt och peppar

bulgur (helst Saltå, absolut godast)
isbergssallad
tomater

Strimla lövbiff. Skiva svamp och purjo. Stek köttet i smör/olja, jag använde smör- och rapsolja. Ta upp köttet ur pannan, stek lök och svamp tills svampen får lite färg och mjuknar. Lägg i köttet som du har saltat och pepprat. Krydda med taco-kryddan, häll på crème fraichen, låt puttra i någon minut. Servera med bulgur och sallad.

Det kan nog vara gott med ett glas cola till. Igår drack jag brämhults persika/hallonjuice.

Politik och kylskåp

Det är många som funderar på min sjukdom (som nästan är borta) och det här sammanfattar vad jag har kommit fram till.
Anorexi är både en fysisk och framförallt en mentalt destruktiv sjukdom. Mitt sociala liv utarmades i takt med att kilona rasade. Trötthet och tvångstankar tog överhanden, dessutom kände man sig som en outsider när alla andra åt. Mat är ofta synonymt med gemenskap. Tänk på nattvarden!
När jag väl bestämt mig för att bli frisk blev jag pinsamt beroende av både landsting och föräldrar. Att inte förmå att äta tillräckligt på egen hand är ett handikapp. Då mina klasskamrater lärde känna varandra satt jag hemma och åt lunch, eller var hos psykologen, eller på ätstörningsenheten. När mina vänner var ute och festade satt jag hemma och hade det tjosan med näringsdrycker.
Det är viktigt att äta regelbundet. Min behandlare säger att 90 procent av befolkningen äter fel. Ät sex gånger om dagen (tre huvudmål och tre mellanmål) så kommer du upp i full förbränning och orkar med livet. Vid bantning hamnar man lätt i anabolism eller katabolism istället för metabolism, vilket är förödande för vikthållning. Ät enligt kostcirkeln, ät varierat, ät allt! Min mamma äter godis varje dag, är femtiotvå och har alltid sett ut som ett timglas. Det är inte vad man äter utan hur man äter. Det känns i och för sig lite auktoritärt att tjafsa om vad folk stoppar i sig, de flesta mår ju väldigt bra ändå.
Jag bloggar inte lika ofta som i början, mitt brinnande matintresse svalnade något när jag kom till mig lite. Dessutom övergick den krampaktiga duracelmentaliteten i tvättäkta utmattning när jag började äta. Jag älskar fortfarande att skriva.
I lördags deltog jag i Prideparaden även om jag själv inte är homosexuell. Ni kanske hörde mig skrika "Frihet, kärlek, kapitalism!". Jag gick med MUF och det var jättekul. Vi slagordskrigade med lite sossar. Jag hade alldeles glömt bort hur underbart det är med politik. Dessutom var festen efter rolig. Nu ska jag verkligen engagera mig! Jag har kommit ut ur kylskåpet.