KrakelSpektakel

En upptäckt

2008-08-17T17:15:00.003+02:00

Idag doftade fruktavdelningen förföriskt parymerat. Doften kom från svenska(!) discoveryäpplen som inte alls var så pjåkiga. Sötman tar sig med tiden.

Att bita i det sura äpplet

2008-08-14T15:56:00.010+02:00

En hängiven fruktälskare är alltid på jakt efter ett gott äpple. Det är lite som att leta efter slutet på regnbågen, man blir aldrig nöjd. Daglivs har fått in Svenska äpplen. Först ut på arenan blev transparante blanche. De potatisliknande knölarna var inte alls så mosigt mumsiga som deras svenska namn glasäpplen ger sken av. Häromdagen tvingade jag i mig ett bittert Alice-äpple med lätt magvärk som påföljd. Idag hade jag klyftat en annan sort (July Red?), men smaken var så vedervärdigt frän att jag slängde hälften.
Är jag förtidigt ute? Eller ska årets skörd förpassas till mammas pajer? Rann snålvattnet förgäves när jag inspekterade äppelträd i Kivik? Tänk om man måste hålla sig till klimatovänliga, smågoda leksaksäpplen från centraleuropa. Vilken dyster framtid, jag som längtar efter den nordiska sötsyrligheten i världens godaste äpple. Som bara måste komma från Sverige.

Kusinvitamin

2008-08-11T10:21:00.003+02:00

Nu ska jag till Lidingö och umgås med min favoritkusin S. S har en oerhört avslappad inställning till ätande (och livet). Dessutom ryms en mycket stor magsäck i den lilla flickan. Hon kan exempelvis dinera trerätters med extra potatisgratäng, följt av en stor sockrad latte och sedan tvinga min farbror att svänga förbi McDonald's på vägen hem från restaurangen. Bjuder jag henne på singoallakex försvinner hela paketet.

Tacogryta

2008-08-08T10:28:00.004+02:00

I sexårsåldern var fredagsmyset veckans morot. Det ultimata fredagsmyset inleddes helst med en tur till biltvätten. Oerhört spännande att se borstarna närma sig, det kändes nästan lite farligt, i regel brukade jag ducka. Dessutom var det lyxigt att bli hämtad av Pappa. Visst får kvinnan en helt annan närhet till barnen när hon, som det fortafarande ser ut för det flesta, tar ut mer föräldraledighet och umgås med dem, men genom att Mamman talar om Pappan i längtansfulla ordalag blir han lätt ikoniserad. Mitt första ord var exempelvis Pappa. Mamma körde inte bil, förvisso miljövänligt, men i mina lågstadieögon cementerade hon bara könsrollerna. Min Pappa pratar inte hälften så mycket om min Mamma som min Mamma pratar om min Pappa. Detta är ingen kritik utan endast ett konstaterande. Jag får dra lärdom och aktivt verka för mitt eget oberoende.
Hur som helst lagade Pappa kanske mat(!) den kvällen. 1997 var tacos fortfarande på modet och det hände att jag fick slafsa med det i soffan framaför Jurassic Park. Vid närmare eftertanke måste detta ha varit hemma hos någon kompis eftersom vi alltid äter vid bordet. Tänk hur många tackokvällar jag har varit med om! Mina föräldrar hade det till bjudmat då och då. Somliga (oftast lite äldre grönavågenföräldrar) ansåg att det var suspekt med mexicansk fingermat. Sådana personer brukade inte gå på Mc Donald's. Deras barn gör nu uppror och fikar alltid på Donken.
Med åren har jag själv blivit lite fin i kanten och äter möjligtvis ostgratinerade burritos, fast helst en hemkryddad chili con carne. Igår fick ändå ett hysteriskt tacokryddasug, som kan ha hängt ihop med min glupande hunger. Taco spice-mix innehåller nämligen druvsocker. Så här gjorde vi:

4 port

400-500 g lövbiff
100-150 g champinjoner
1 purjolök
2 dl crème fraiche
2-3 msk taco spice-mix (i påse)
smör/olja
salt och peppar

bulgur (helst Saltå, absolut godast)
isbergssallad
tomater

Strimla lövbiff. Skiva svamp och purjo. Stek köttet i smör/olja, jag använde smör- och rapsolja. Ta upp köttet ur pannan, stek lök och svamp tills svampen får lite färg och mjuknar. Lägg i köttet som du har saltat och pepprat. Krydda med taco-kryddan, häll på crème fraichen, låt puttra i någon minut. Servera med bulgur och sallad.

Det kan nog vara gott med ett glas cola till. Igår drack jag brämhults persika/hallonjuice.

Politik och kylskåp

2008-08-05T10:35:00.004+02:00

Det är många som funderar på min sjukdom (som nästan är borta) och det här sammanfattar vad jag har kommit fram till.
Anorexi är både en fysisk och framförallt en mentalt destruktiv sjukdom. Mitt sociala liv utarmades i takt med att kilona rasade. Trötthet och tvångstankar tog överhanden, dessutom kände man sig som en outsider när alla andra åt. Mat är ofta synonymt med gemenskap. Tänk på nattvarden!
När jag väl bestämt mig för att bli frisk blev jag pinsamt beroende av både landsting och föräldrar. Att inte förmå att äta tillräckligt på egen hand är ett handikapp. Då mina klasskamrater lärde känna varandra satt jag hemma och åt lunch, eller var hos psykologen, eller på ätstörningsenheten. När mina vänner var ute och festade satt jag hemma och hade det tjosan med näringsdrycker.
Det är viktigt att äta regelbundet. Min behandlare säger att 90 procent av befolkningen äter fel. Ät sex gånger om dagen (tre huvudmål och tre mellanmål) så kommer du upp i full förbränning och orkar med livet. Vid bantning hamnar man lätt i anabolism eller katabolism istället för metabolism, vilket är förödande för vikthållning. Ät enligt kostcirkeln, ät varierat, ät allt! Min mamma äter godis varje dag, är femtiotvå och har alltid sett ut som ett timglas. Det är inte vad man äter utan hur man äter. Det känns i och för sig lite auktoritärt att tjafsa om vad folk stoppar i sig, de flesta mår ju väldigt bra ändå.
Jag bloggar inte lika ofta som i början, mitt brinnande matintresse svalnade något när jag kom till mig lite. Dessutom övergick den krampaktiga duracelmentaliteten i tvättäkta utmattning när jag började äta. Jag älskar fortfarande att skriva.
I lördags deltog jag i Prideparaden även om jag själv inte är homosexuell. Ni kanske hörde mig skrika "Frihet, kärlek, kapitalism!". Jag gick med MUF och det var jättekul. Vi slagordskrigade med lite sossar. Jag hade alldeles glömt bort hur underbart det är med politik. Dessutom var festen efter rolig. Nu ska jag verkligen engagera mig! Jag har kommit ut ur kylskåpet.

Paj

2008-06-15T16:04:00.003+02:00

Igår var jag extra snäll och lagade middag trots att mina behandlare anser att jag ska hålla mig borta från köket (det brukar gå sådär). Jag bjöd på fläskfilé med röd currysås och ugnsbakad sötpotatis. En måttlig dos limesaft lyfte såsen som inte var speciellt stark på grund av (den vispbara) mellangrädden. Vad är det för skillnad på röd och grön currypasta? Receptet sade grön men efter en snabb titt på innehållsförteckningarna i affären, kunde jag konstatera att båda kryddblandningarna består av likartade råvaror och praktisk som jag är valdes röd som vi redan hade hemma. Så fritt tänker en liberal, även om hon är blå.
Sötpotatis är gudagott och skulle kunna rostas tillsammans med palsternacka och potatis. Sötpotatis borde också finnas med på barnmenyerna. Jag anser att barnmenyer är en skymf mot varierat och vuxet ätande men sorgligt nog behövs dem. Jag hade själv (oanorektiska) perioder i min barndom då jag avskydde glass, speciellt rätblocket med krossad choklad som jag fortfarande har svårt för, trots att jag numera äter glass minst en gång om dagen. Mellan sex och 12 års ålder kunde jag (av någon outgrundlig andledning som kan ha att göra med mina föräldrars få timmar i köket) inte med restaurangmat. Alls. Vi gick på stadens enstjärniga krog på avslutningsdagen i ettan men jag åt knappt någonting. Denna epok gör sig idag påmind när det kommer till tryffelskum som får mig att vilja kräkas över vita bordsdukar och eleganta servitörer. Restaurang La Brochette (som inte finns längre men som låg nära Historiska museet) erbjöd ritmöjligheter på dukarna och en föredömlig barnmeny. Bland annat barnsligt god biff med bea. Barn gillar sött och mjukt. Kan inte kockarna utgå från detta och introducera lite vuxna råvaror på barnmenyerna, istället för grillkorv med ketchup? Majsplättar med sidfläsk? Citron och parmesanpasta? Sötpotatismos? Risotto med gröna ärtor? Falafel (så att kikärtorna inte syns)? Salsiccia (med ketchup)?
Ikväll ska pappa laga middag. Det blir frasig smörsmakande filodegsrulle/paj med fetaost/zucchini/morot/hasselnötsfyllning. Oändligt gott. Det var dit jag egentligen ville komma med detta inlägg. Paj alltså.
Till efterrätt bakade jag igår en smulpaj med nektarin och torkad aprikosfyllning. Det blev nästan fullträff även om pappa hade önskat sig ett något frasigare skal. Således mer socker nästa gång.

Verum

2008-06-07T09:43:00.006+02:00

Jag pluggade (nästan) ihjäl mig inför matteprovet och fick VG. Suck. Jag har alltid haft svårt för nationella matteprov, aldrig ett MVG på något. Däremot fick jag MVG i matte B som helhet. Tydligen räckte det med fina läxor och handuppräckningsfrenesi på lektionerna. Dessutom fick jag MVG i övriga ämnen. Jepp, jag har MVG i allt. Kanske kommer jag in på Handels trots allt. Den som lever får se, tvåan och trean väntar på mig.
Häromdagen testade jag Verums lättfil med smak av rabarber/hallon/jordgubb. Varför jag fortfarande faller till föga för de "lättare" smaksatta mejerivarorna är en gåta. Min ditetist D och min terapeut O förlarar gång på gång att femton kalorier hit eller dit inte hör till de livsavgörande frågorna. Kort sagt spelar det ingen som helst roll om man väljer Arlas vaniljyogurt framför för a-fil. Lättmjölkslogiken kan därmed förkastas som småaktigt fantasibantande eftersom den trevliga mellanmjölken innehåller ynka fem kalorier extra. Standardmjölk är också normalt och somliga dricker filmjölk. Hursomhelst var frukostupplevelserna med Verum syntetiskt syrliga. Rabarbersmaken var visserligen rabarbrig, men den dominerade helt. Det var dock långfilskonsistensen som trubbade av mig. Det är inte okej att en produkt innehåller förtjockningsmedel när dess stående epitet är krämig.
Inte konstigt att jag avböjde imorse när Pappa ridderligt erbjöd mig den sista slatten.

Jag menar självklart hälsofil. Fil eller youghurt, är det någon större skillnad? Vad skulle en utlänning säga?

Matte B

2008-05-04T21:17:00.002+02:00

Jag har varit upptagen med att plugga ihjäl mig inför nationella provet på torsdag (har knappt lämnat lägenheten) så av förståliga skäl har det har inte blivit något skrivet. Igår åt vi bräckt kassler med apelsin/avokado-salsa. Tyvärr är det inte längre citrussäsong, men annars var det gott. Nyss åt jag kyckling och päronbitar i kelda örtsås med fullkornsris. Standardrätt hemma hos oss. Gott alltså.
Varför är Keldas nya förpackingar så fula och anglifierade? Vad hände med de stämingsfulla matbilderna? När blev mellangrädden vispbar? Vem vill äta vispad mellangrädde? Varför är grädden uppdanskad?

Vegetariskt på Valborg

2008-04-30T13:58:00.004+02:00

Nuförtiden brukar jag stå för maten när jag hälsar på mormor och morfar (och mamma inte är där). Det blir alltså Valborg på Lidingö, men ingen eld. Dels är jag för trött, dels super jag inte. Det beror inte på att jag ser något omoraliskt i själva drickandet, vill man så är det okej. Tyvärr är jag alldeles för rädd för energin i ett drickglas med vodka. På en MUF-fest tog jag faktiskt ett par glas vin, men då åt jag ingen dessert och blev förvånansvärt berusad. Sedan kan man fråga sig om det är så roligt att tillhöra grupp människor som hoppar upp och ner i kemiskt betingad extas.
Ikväll ska jag laga böngryta med aubergine och courgette. Imorgon blir det biffruladerna från gårdagens DN för att blidka morfar (han behöver nog rejäl karlamat efter sin starroperation). På Fredag tänkte jag mig lax med timjan och fetaosttopping. Det blir matteB-plugg under kommande halvvecka och jag ska försöka pressa in lite kadmiumfaktaskrivande. På Lördag kommer jag hem, då blir det mer bloggande.
Nu måste jag fara iväg om jag ska hinna fram till mellanmålstid.

Skam

2008-04-29T21:50:00.003+02:00

Mina behandlingsveckor har alltid ett speciellt tema, förra veckans tema var skam. Skäms gör man, speciellt när man är liten och den auktoritära vuxenvärlden häver ur sig "fy skäms" i tid och otid. På bildterapin skildrade vi ett "skämsigt" barndomsminne med akrylfärg på papper. När vi sedan gick varvet runt och berättade om våra tavlor blev jag både rörd och bestört. Det var allt från skönsång på toaletten till systematiskt övergivna trappbarn.
Detta får mig att tänka på en incident som jag skäms för så här i efterhand på ålderns höst. En gång åkte jag och moster G tåg. Vi var på väg till mormor och morfar, och mormor ringde för att höra efter om vi hade det bra. Plötsligt fick mitt femåriga jag en otrolig lust att provocera och sa således: "farmors köttbullar är godare än mormors!" Jag minns inte vad jag fick för svar, men jag tror att bannorna snarare kom ifrån moster. Det ironiska är att både farmor och mormor brukade steka Findus. Trots halvfabrikat var jag så invaggad i den svenska köttbullsmentaliteten och dess moderliga symbolvärden att min reptilhjärna automatiskt styrde mig in på det laddade färsämnet.

Året som gått 2

2008-04-28T21:49:00.005+02:00

Jag håller vad jag lovat. Köttgryta med choklad till morfars födelsedag i oktober. Mammas glace au four. Poilainebröd, egenhändigt importerat i november. En raserad dröm av pepparkaksdeg. Pappas trettonhelgsbröd (dinkel, arlarecept). Det kommer ännu lite mer i morgon.

Året som gått

2008-04-27T21:48:00.007+02:00

Eftersom jag har fått så vänliga kommentarer tycker jag att det är på sin plats att förtjäna dem lite. Jag går på dagbehandling var tredje vecka och försöker att hålla i mina betyg ändå. Detta tar mycket kraft och tid, varför jag har underlåtit att skriva på någon månad eller så.

Häromdagen hängde familjen framför datorn och kikade på årets presterade Canon-upplevelser. Här kommer matbilderna som jag aldrig publicerade. Jag måste fika, det kommer fler bilder imorgon. Jag svär vid min mattebok! Bilden visar föressten en förnämligt god poilanesmörgås på kafé Frankfurt i Oktober.

Dissa Werséns!

2008-02-27T17:55:00.002+01:00

Jag står upp och bloggar. Inte så bekvämt med tanke på dagens stora dos skidåkning. Det är extremt svårt att få bord i backrestaurangerna, väntetiden ligger på en dryg timme. Desstå större blir suget efter riktig restaurangmat på kvällen. Vi har halvpension och äter på fjällgården. Ikväll ska vi till villa tottebo där de serverar exeptionell mat. Hoppas jag.
Ett lågvattenmärke var lunchen på Wersens nere i byn. Den stekta strömmingen var ganska frasig men smörbadet var onödigt. Servicen var under all kritik. Klockan var två. Vi var hungriga, det fanns två lediga bord men vi blev placerade i baren på grund av platsbrist. Platsbrist! Bah! Ska man sätta tre betalande gäster under högsäsong i skamvrån? Ingår inte sittplats i lunchpriset? Skänker jag inte glans åt rumet med min ungdomliga fägring? Okej, jag behöver inte gå till överdrift.
Nu håller min höft på att gå ur led och snart gör tiden det om jag inte går och duschar.

Nytt liv

2008-02-16T10:47:00.002+01:00

Idag åt jag frukost utan decilitermått. Bra övning inför Åre om en dryg vecka, jag kan ju knappast mäta upp juicen framför alla andra på fjällgården. Jag kommer inte att mumla fram vikten till skiduthyrningskillen som jag gjorde förra året. Nu är jag bara lite underviktig. Förhoppningsvis slipper jag orolighet hos skidlärarna. Förra året tvingades jag in i värmen för att inte förfrysa nästippen. Jag längtar till Buustamons luncher, fast vi kommer att tvingas dit tidigare alternativt senare för att undvika kaoset, som påminner om St:Eriksgatan en fredag, nu när jag också har vecka nio.
Det finns en fantastisk tunnbrödsrulle med lammkorv, potatismos och skagenröra. Det spelar tydligen ingen roll att man har svårt för majonäs och räkor efter en halvdag på åreskutan, det slinker ner ändå. Skidåkning sätter kroppen i samma tillstånd som vid graviditet och bakfylla.

God vecka

2008-01-20T22:54:00.000+01:00

Okej, jag har inte bloggat på hur länge som helst. Ni kan inte gissa varför... Pluggis ut i fingerspetsarna. Dessutom försöker jag bli frisk och undvika att tänka på mat. Positivt mattänk är i och för sig bra, men för myckat av det goda kan lätt lura mig in i "den läskiga skogen" eller uppröra "anoreximonstret", som min Pappa poetiskt beskriver det hela.
Trots att den senaste veckans urmustsug (för mycket prov, för lite näringsdryck) ledde till ett par hekton på minussidan (inte bra) var den ändå fylld av oerhört god mat. I brist på tid, nu när mat- och sovklockan pockar på min uppmärksamhet, redogör jag kort för de läckerheter som inte lade sig kring höfterna.
Måndag: Sej i tunngräddig currysås med jasminris (klibb!) och smörstekta haricots verts (fantastisk grönsak)
Tisdag: Chorizo med grovsiktad cous cous, ugnsbakad courgette och paprika
Onsdag: Blodpudding (någon dag är alltid blodpuddingsdag) med morotsslantar och lingonsylt
Torsdag: Renskavspytt med morot, courgette och lingon/chilisås(mjölkprodukt)
Fredag: Apelsinlax i foliepaket med buljongkokt, grovsiktad cous cous blandad med paprika och stekt lök
Lördag: Kycklingfiléer kokade tillsammans med purjolök, jordärtsskocka, blå kongo och mandolinmorötter (apelsinklyftor att pressa över)
Söndag: Frikadeller i ajvarrelishsås med tagliatelle och kokt mandolincourgette plus mandolinmorot

Julnovell

2007-12-22T10:43:00.000+01:00

Till min förtjusning dykte min blogg upp på första sidan när jag googlade Xoco, julfika ikväll. Mamma föreslog att jag skulle publicera min tvättäkta skolnovell här. Den är inte betygsatt än, vad tycker ni?

Pojken, paketen, sakerna och presenterna

Pojken såg sig omkring i den tomma trädgården. Där fanns varken snö eller gräs. En fuktig matta av löv bredde ut sig över gårdsplanen och sög upp allt dagsljus. Ute ville han inte stanna. Det var andra advent, i köket brottades Pappan med en pepparkaksdeg. ”Glöm inte städningen”, sa Pappan när han fick syn på sin pojke, ”Tomten kan gå vilse i den där röran. Det skulle gå betydligt fortare att städa om det inte var så mycket saker i vägen. I år kommer nog Tomten med presentkort på bio och kläder.”
Pojken suckade och gick mot sitt rum. Tomten hade han aldrig trott på och städa gjorde man ändå. Han tyckte om rummet. De turkosa väggarna fick honom att tänka på havet, sommaren och födelsedagen. Han myste vid minnet av det senaste presentbordet med 57 paket. Han hade räknat noga. Pojken var bra på matte, det sa alla, ingen annan i klassen kunde multiplicera som han. Han antog att de andra inte räknade sina presenter ordentligt. Mamman hade lärt honom att man ska tacka ordentligt för att få nya presenter nästa år. Därför skrev han listor över vad han fick, från vem det var och hur mycket han tyckte om det. Det sistnämnda skrev han aldrig i sina tackkort. Han visste att det var fult att jämföra.
Han började med att damma av mobiltelefonen vilken för tillfället var hans käraste leksak. Mamman kände sig tryggare när han var nåbar, hon hade fått ett ännu finare jobb och var bara hemma på lördagarna. Pojken kände sig gladare eftersom han använde mobilkameran till att fotografera de reklamaffischer han tyckte om. Dessutom var telefonen så len och fin att hålla i när han inte kunde somna.
Efter att han plockat bort sakerna och lagt dem på hyllorna var det dags att ta fram dammsugaren som bodde i en skrubb i hallen. Det var tungt att släpa den uppför trappan och han övervägde att önska sig egen. Då Pojken drömde som bäst om den lilla behändiga maskinen från Electrolux gick han rakt på Shrekdockan i plast. Den välte över lådorna med xboxspel och legorobotar. Pappan hade rätt, det gick knappt att städa utan att stöka till.
Magen kurrade när han satt och tittade på julkalendern. En oemotståndligt kryddig doft spred sig från köket. Pappan dukade med mammas favoritservis. En gång hade Pojken frågat vad Royal Copenhagen betydde. Pappan hade svarat att det var något fint som mammor köpte i Köpenhamn när de fick en extra stor bonus.
Pappan bjöd som vanligt på restauranggod mat, ännu ett provlagat recept till den nya kokboken. Pojken berättade att det inte gick att leka i rummet eftersom hyllorna riskerade att falla ihop av tyngden från hans saker. ”Vi får ta en tur till stadsmissionen och ge bort lite grejer, du kan väl leka i trädgården så länge.” sa pappan.
Pojken såg sig omkring i den tomma trädgården. Dagen var tömd på ljus, en och annan snöflinga singlade ner på den bruna marken. Han suckade och undrade vad Pappan trodde han skulle kunna hitta på i en trädgård. Han kände sig obekväm utan sina saker, inklusive dem som inte var roliga längre. Pojken önskade sig intensivt en iPhone. Inte för att det var tråkigt att gå på bio, men en iPhone… Mamman var visst på tjänsteresa i USA.
Dagarna innan julafton såg Pojken hur klapparna hopade sig under granen. Det var idel presentkort från NK. Platta paket. Tankarna kretsade kring eventuella finurligheter vid inslagningen. Hur liten var egentligen en iPhone?
Men så ökade paketens medelformat drastiskt, mitt på dagen före dagen före dagen D. Mamman stod rosig i dörren, med ett avlångt paket under armen, omgiven av ett tiotal Mullberryväskor. Pojken kastade sig om hennes hals. Mamman rufsade honom i håret. Med en rynka i pannan betraktade hon sin son som entusiastiskt gned sig mot paketet.
På julaftons morgon kunde Pojken inte hålla sig. Han rusade fram till granen och slet upp förpackningen med sådan frenesi att julgransstjärnan damp ner i parketten. Hjärtat bankade, snart skulle han få smeka en touch screen. Tänk att telefoner kunde vara så här tunga! Sedan mulnade han. Det luktade brädgård. I handen höll han en plankbit. Vad nu, trodde Mamman att han var en Emil? Pojken hörde fnitter och vände sig om. Pappan och Mamman hade vaknat. De satt i Carl Malmstensfåtöljerna bakom granen, iförda randig pyjamas. ”Du skulle ha sett din min!”, sa Mamman. ”Du kan aldrig gissa vad vi har tänkt ut. Vi vet hur mycket du gillar dina saker och nya saker, men vi har också insett att du tröttnar eftersom du knappt får en chans att leka med dem. Ditt rum är för trångt. I sommar fyller du år, då blir det säkerligen fler presenter. Därför ska vi bygga en lekstuga! Det är din stora julklapp från oss. Plats finns det gott om i trädgården.”
Pojken såg sig omkring i trädgården. Det var ännu kallare, marken var vit, men trädgården var inte lika tom. Gårdsplanen var full av fotspår som uppstod vartefter Pappan och Mamman markerade möjliga byggplatser. Då bleknade en iPhone i jämförelse med riktigt sällskap.

Majsplättar med bacon

2007-11-27T19:25:00.000+01:00

Jag har hjälpt mamma att steka plättar eftersom vi inte har någon plättlagg. Jag önskar mig en hjärtformad sådan. Inte för att vi brukar äta plättar särskilt ofta men det kan väl bli en god vana! Osig och rosig sitter jag och ojar mig över de latinska ändelserna i den tredje deklinationen som jag borde öva på. Jag har ingen egentlig läxa till imorgon och tid är något som inte bör springa ifrån en. I alla fall inte när man har prov på tisdag och två förhör på torsdag. Nu kan jag i och för sig passa på att förena nytta med nöje. Somliga skriver recept. Här kommer lite grammatik på silverfat.

3:e deklinationen

sing.

nom homo
gen hominis
dat homini
ack hominem
abl homine
vok homo

plur.

nom homines
gen hominum
dat hominibus
ack homines
abl hominibus
vok homines

Bemärkelsedag

2007-11-25T19:19:00.000+01:00

Idag är det min oviktiga bemärkelsedag. En sådan dag kräver ingen sång, ingen tårta, inga gäster och absolut ingen fest. Jag är alldeles för gammal för att fylla år i år (även om jag hemligt sympatiserar med Findus).
-Nej, jag har inte gått och gift mig i Rådhuset och inte bryr jag mig om mitt 101:a blogginlägg. Ändå sätter den 25:e mig mentalt i sprakande spektakel, November är nämligen min favoritmånad. En favoritdag att avrunda den bästa månaden med.
Ikväll får jag min favoriträtt. Citron och sesammarinerad oxfilé och buljongkokt saltåbulgur. Mumma(förstärkningsuttryck) med must till!

Precis hemkommen

2007-11-04T20:18:00.000+01:00

Jag har ätit macaroner och gröna bönor, kalvlever och chèvre, vaniljglass, spenat, desserter (med slående sparsmakad sötma) samt nutella. Dessutom har jag druckit Orangina, en halv glasflaska (det jag kallar riktig) cola, litervis med eau och otaliga koppar te.
Vi har köpt med oss bröd från Poîlane och hamstrat det i vår lilla (snäll omskrivning för skokartong) frys. Det gäller att bunkra upp inför vintern.

Je vais à Paris

2007-10-29T21:03:00.000+01:00

Detta inlägg kommer lite hastigt som lustigt. Efter en ointressant sjuden lax (förlåt mamma och pappa) med enbart fullkornsris till, skriker mina smaklökar efter utmaning. Tur att jag ska resa till ett kulinariskt mekka.
På onsdag åker jag alltså till Paris och jag kräver att alla som kan kommenterar och ger mig råd och tips om bra restauranger, caféer etc.
Jag var i Paris när jag var elva. Café Flo var underbart (lunchtallrikar med jordig paté på danskartat rågbröd).
All-time low, däremot, (ibland går det inte att undvika anglicismer) på la Mère Catherine. Golfbollsstora ostklumpar i löksoppan. Fullt med amerikaner. Ofta väcks en lätt rasistisk sida hos mig när jag är utomlands (till och med i england). Det gäller angler. Jag står varken ut med den koloniala självsäkerheten hos brittiska semesterfirare i fotbollströjor eller den kongeniala, men ack så nasala, amerikanska tungan.
Nu måste jag fika.

Rådyrt

2007-10-26T20:58:00.000+02:00

Idag åt jag frödinges kladdkaka till mellanmål. Förrutom den väl tilltagna mängden florsocker såg kakan helt okej ut, i all sin fyrkantighet. Kladdigheten lämnade ingenting åt fantasin. Lyss kaksmetsälskare! Personligen lutar jag mer åt det fudgesega hållet, gällande preferens så att säga. Någonting mer fattades mig under eftermiddagsstunden. Var var smöret? Fika smakar inte fullt ut när det innehåller härdad palmolja.
Konsistenser hakar jag ständigt upp mig på. Klibbigt och kolhydratigt ska det vara. Äggigt geggigt. Risifrutti är för löst, långkorningt standardris ris för torrt. Müslin ska ligga och gona sig på filmjölken. Helst ska allting gå att mosa, men ändå vara lite resistent mot de alltför direkta mun-enzymerna. Jag älskar skolans stuvade makaroner.
Sushiriset från Nagoya på St: Eriksgatan är allt jag begär - till det facila priset av 60 kr (kl 18.30). På min lilla konsumentvandring kollade jag sushikostnaden hos hämtningshippa Raw (Rörstrandsgatan). 88 spänn för åtta (oklibbiga när jag var där sist) bitar.
Visserligen fick jag ingen chic röd bärkasse att visa upp för alla sönderstressade bilister på Fleminggatan, men vetskapen om att det var den leende, buddahliknande tanten som omsorgsfullt knytit ihop min vita plastsäck höll mitt huvud högt ända hem till porten.

Tråkig

2007-10-17T22:03:00.000+02:00

Jag har verkligen inte tid att skriva någonting ikväll. Samhällskunskapen kallar. Jag är lika tråkig som de återuppvämda fiskbiffarna från Abba som jag åt till middag.

Ambitionsnivåer

2007-10-15T22:32:00.000+02:00

Jag hade någorlunda storartade planer på ett mer omfattande blogginägg. Efter Kobra allstå, men så plötsligt, helt oförhappandes, befann jag mig i en indisk by. Jag vaknade till en mild brittisk dialekt som talade om Gandhi. Med nackspärr som ständig souvenir undrar jag varför det fortfarande är så skönt att somna i soffan?
Igår var jag på kafé Frankfurt som Bendel och Curious tidigare skrivit om. Jag kan säga så mycket som att surdegslunchmackan var mycket god. Osten smakade raclette-ost. Härlig sälta.
Jag tänker använda mitt nya material (besök) och gå in betydligt djupare i kaféämnet på pipersgatan, men jag måste tyvärr lämna det för stunden. Jag ska faktiskt dit imorgon för ytterligare efterforskningar och observationer.
Se där, tänk vad man kan kvickna till. Kroppen har en fanstastisk förmåga att vid behov ignorera sömnbrist. Jag lyckades faktiskt krafsa ihop någonting! Siktar man mot stjärnorna så kanske man når trädtopparna.

Vilken glass?

2007-10-11T20:46:00.000+02:00

Till efterrätt har jag att välja på magnum classic, magnum colombia cappuccino och cornetto chocolate disc. Mina tre favoritglassar alltså. Vad ska jag välja? Ja, when in doubt: opt for classic. Klockan nio ska jag se den (otippat) småsexige Per Moberg på tv4+.
Jag är jättenyfiken på era favoritglassar!

Gul mat

2007-10-10T20:55:00.000+02:00

I söndags avslutade jag boken "The curious incident". I måndags hade jag uppsatsprov på den och idag fick jag det tillbaka. MVG. Pust. Engelska är det enda ämne som jag alltid har haft MVG i. Skam om jag får något sämre så här på ålderns kursbetingade A-höst.
Boken handlar om en pojke med Asbergers syndrom, om hans världsuppfattning och hans besynnerliga människosyn. En utav hans många egenheter berör gul mat. Han är alltid utrustad med röd karamellfärg om av en händelse skulle hamna i en curry eller banansituation.
Han skulle alltså ha ogillat min och mosters middagsmat. Keldas knallgula karibiska kycklingsoppa förstärkt med (zetas) stora vita bönor och toppad med morotsslantar. Jag drack proviva mango. Moster drack apelsinjuice.

Vego

2007-10-09T23:20:00.000+02:00

Det känns att mina senare inlägg profilerar bloggen som omvänd frågelåda. Betydligt mer konkret än den planlösa idévärld som den vanligtvis representerar.
Snart kommer det fler semi-vegiterianer. En proteinrädd köttätare och en laxälskande vegiterian för att hårddra det hela. M äter fisk och sväljer kyckling eftersom hon inte gillar bönor och måste få i sig protein. Jag som älskar mosigheten med baljväxter skulle bli en praktvegan om det inte var för glassen och blodpuddingen (och att korv passar så bra ihop med kikärtor). Nåja, hon gillar i alla fall linser.
På fredagen blir det fiskfavoriten (som för tankarna till sushi) teriyakilax. På lördagen blir det... -Just det, vad? Ni sitter på hundratals recept, upplevelser och storartade middagar. Fram med det bara, vad ska jag, ursäkta; mamma, laga?

Moules Frites

2007-10-06T20:50:00.000+02:00

Det är en ER-månad. Skaldjurssäsong. Min kompis A är semivegitarian och på besök hos oss. Vitt kött för hela slanten, så receptet på hemgjorda "pommes frites"(ugnsbakade potatisklyftor) och kokta musslor från SvD:s matbilaga passade alldeles utmärkt.
Pappa gjorde aioli i en timme. På tredje försöket lyckades han (med dubbla mängden äggula kontra olja) . Det är svårt att laga majonäs (även med en kitchen aid) så han har bett mig att fråga er, vad är hemligheten med en fin majonäs?

Thai(iskt)

2007-10-04T20:41:00.000+02:00

Mamma hade ätit skinksallad till lunch. Jag var inte sugen på kyckling och lunchen min var färsigt köttig. Biff alltså var uteslutet. Vad skulle vi äta till middag? Fisk såklart.
Kolja i Kelda kokos med lime, ingefära och orange paprika (trots att paprika gör mig osnyggt rapig). Min mun uppfattade det hela som asiatiskt. Med detta sagt måste jag tillägga att det asistiska köket är tämligen outforskat hemma hos mig. När jag var liten och likgiltig fick man på sin höjd soja till stinas kyckling. Numera försigår det ganska spännande saker i mammas kök,(observera den övertydliga sexisimen, min pappa lagar helt enkelt inte mat, däremot lagar han tak) hon trumfar bland annat med en väldigt god sesam - och - ingefärsmarinerad lax.
Jag erhåller inte någon specialkunskap om österländsk mat och kan därför fastställa att det jag en köksbordstorsdag uppfattar som thailändskt troligen är lika genuint som svensk haggis. Däremot kan connaisseuren i mig skilja god mat från annat. Detta var gott.

Trött (på primörer)

2007-10-02T22:52:00.000+02:00

Så fort jag sätter mig ned håller jag på att somna. Ständigt, det är sant.
Idag blev det blodpudding till middag. Som grönsak fick jag ovanligt goda morotsslantar. Rotfrukterna börjar verkligen ta sig. Är det bara jag som föredrar de höstiga med kläm i framför de mesiga primörerna?

Var är citronsåsen?

2007-10-01T20:05:00.000+02:00

Nu kan jag både första och andra latinska deklinationen. Jag är faktiskt lite smånöjd och har ett ganska avslappat förhållande till torsdagens prov.
Första deklinationen (flicka)
singular

nom: puella
gen: puellae
dat: puellae
ack: puellam
abl: puella
vok: puella

plural

nom: puellae
gen: puellarum
dat: puellis
ack: puellas
abl: puellis
vok: puellae

Jag kan ännu mer, jag lovar.
Mamma skulle ha gjort anjovistorsk med kelda citronsås till middag, men såsen var slut på Daglivs och fanns överhuvudtaget inte(oväntat...) på Ica. Måndagar måste vara halvfabrikatörernas fredag. Uncle ben ler nog i kapp med de böjda snabbmakaronerena som kan skymtas i var och varannan varukorg. Vem orkar krydda sin crème fraiche på vardagens nationaldag? Inte min mamma i alla fall.
Alltså: anjovisen gick bort, torsken slutade att mesa, tog ställning och blev röd. Fiskblockets revolution: keldas tomatsås rann som blodet kring giljotinerna.

Spännande lövbiff med potatis

2007-09-30T21:51:00.000+02:00

Övertrött och uppåt som jag är kan jag inte låta bli att kommentera mammas middag. Vår gäst som nyss gick är allergisk mot allt vad paprika heter. Smart av mig att beställa indiskt av mamma. Hur löste vi det hela? Paprikapulvret uteslöts och garam masala byttes mot five spices. Spiskummminen gick också bort med tanke på att rätten var på väg mot mittens rike. Jag blev glatt överraskad över hur indiskt allting smakade ändå. Med klyftpotatis till blev det lite som Aloo Goobi. Tyvärr blev lövbiffen lite överstekt och seg. Inte bra för min tandställning. Jag kan tänka mig att man skulle kunna prova med större köttbitstärningar (istället för strimlor) av rostbiff eller (vågar jag säga?) oxfilé.
Jag har fått en kompis från med anor från Bengalen. I fredags berättade hon lyriskt och daalen hon får hemma. Jag kommer att våldgästa henne inom kort.

Glas och juice

2007-09-30T18:26:00.000+02:00

Först kom larmen om Icas egen fruktmüsli (som redan var slut hos mig). Sedan svartlistades Frebaco. Jag traskade odekandent till Daglivs med vår nästan-nya persika/hallon upplaga och fick 34 kr tillbaka. Vilken tur. Tack vare lite splitter i något paket slapp jag att inleda dagarna med sur grynblandning. Osockrad fruktmüsli är inte gott om det (till skillnad från min nuvarande saltåvariant med russin och dadlar) inte finns någon frukt med naturlig sötma värd namnet. Försök att koka hallonsylt utan socker.
Söt är däremot Brämhults exotiska juice. Eftersom jag har en ovanligt basisk morgonmage har jag hittils brukat God Morgon mild, men nu är jag såld på juicen som innehåller både morot och banan. Det låter tillräckligt äckligt men är ovanligt gott.

Krackelerat

2007-09-29T09:18:00.000+02:00

Min frekvensambition gällande inlägg som jag satte upp för hösten krackelerade. Det finns så mycket att göra. Hur sållar man bland läxor, förebyggande läxor, böcker, dagstidningar, magasin, höstpromenader, telefonsamtal, sömn (för att inte tala om lockande DVD-boxar) etcetera? Efter gårdagens besök på ätstörningsenheten har jag bestämt mig för att prioritera. Hejdå l'heure bleu- flanerande, vi ses nästa höst. Mina gångmarscher stjäl hekton och tid. Bloggtid. Jag älskar att skriva och detta är mitt forum.
Skolmaten är okej. Är man lite psykologiskt lagd kan en excursion till matsalen vara högst givande. Samhall sköter vår catering. Personalen med sina färgstarka personligheter kontrasterar de vita, överredda såserna. Somliga mässar monotont om fyra pannkakor, andra får endorfinkickar av att fylla på morötter så snabbt som möjligt. Av diskpatrullen blir man alltid vänligt bemött: "hejdå snälla tjejer".
Jag lagar inte särskilt mycket mat. En blodpuddingsskivning hit, en tekokning dit. Jag är egentligen inget mer än en cynisk matkritiker som söker den ultimata måltiden och muttrar över understekt lök. Idag är det upp till bevis. Kommer jag att lyckas med löken? Jag ska laga middag till en mormorhjälpande mamma och en lidingöloppstrött pappa. Kyckling elller kött? Jag har inte bestämt mig. Jag siktar på ett högt näringsvärde. Mamma ska bjuda pappa på tunnpannkakor till lunch, vilket är snällt i teorin men kanske inte så konkret matigt. Jag är lite sugen på att laga tants Singapore-spinoff från gårdagens SvD. Det kanske kommer foton...

Det är lugnt

2007-08-30T22:11:00.000+02:00

Allt är okej, jag mår bra. Jag har haft så fullt upp att jag inte har hunnit blogga än. Imorgon ska jag. Kul att se så många matbloggare på TV (Niklas mat)!

Iiiii...ettakluddaren i mig

2007-08-16T19:46:00.000+02:00

Imorgon börjar jag gymnasiet. Vi får se hur det går.

Proviva Mango

2007-08-14T10:16:00.000+02:00

Jag brukar dricka Proviva som måltidsdryck vid middagarna i hemmiljö. Den vardagliga kroppsliga hälsan påverkas av psykologiska faktorer. Eftersom jag tror att min mage blir glad när jag äter a-fil och dricker aktiv, lättsockrad frukdryck slipper jag förstoppning och magknip. Hittills har jag mest kört med Proviva Jordgubb. På språng har det blivit Skogsbär eftersom den brukar vara enklast att få tag på i minformat. För att utmana mina barnsliga och endimensionella smaklökar har jag börjat med Mango. Den är god men aningen sträv. Jag tror att jag gillar Mango-varianten, men det kommer att krävas minst tvåliters inskolning för att jag ska längta hem till den.

Blå porten

2007-08-12T18:03:00.000+02:00

Idag var jag på min första bloggträff.
Jag var på Blå porten i samband med ett museibesök för hundra år sedan (när jag var i sexårsåldern). Då åt jag förmodligen kladdkaka och drack Festis. Idag åt jag tomatsallad och drack mineralvatten. Detta var ingen tomatsallad i vanlig bemärkelse. Maffiga skivor/klyftor osvenskt söta (biff?)tomater på en bädd linssmakande (så ska det vara!) gröna linser. Vinaigretten var subtilt syrlig och den mumsigt krämiga fetaosten tog udden av den olustiga skärpa som annars förknippas med rödlöksringar. Utan att vara någon sallads-connaisseur tycker jag att anrättningen smakade riktigt bra. Nässelblom hade valt ett mycket bra matställe!
Jag spenderade tre mycket roliga söndagseftermiddagstimmar med trevliga medbloggerskor.

Äkta svenskhet

2007-08-06T08:40:00.000+02:00

"Vad längtar du efter?", frågade mamma på vår promenad i det gassande solskenet, "A-fil och Proviva jordgubb kanske?" Vad längtade jag egentligen efter? Efter en dryg vecka på denna överturistade ö (mallis), hade jag tröttnat på Danones långfilsaktiga yoghurt, den saftlika juicen som jag inte drack och de omsorgsfullt kantskurna, svampiga brödskivorna som engelsmännen förmått hotellledningen att standardisera frukostbuffén med. Jag ville hem till min müsli, till min mellanmjölk, till de färdigskurna äntligen och seriöst goda pågenlimporna. Tumbet och tapas i all ära, men vad händer när man tröttnat på potatis och olivolja? Jag skulle aldrig söka mig till en indisk restaurang english style på en spaniensemester, äran behåller man i det längsta, men faktum är att det var asiatisk (om än cross-over) mat som jag verkligen saknade. Vad är husmanskost för mig? Maten som jag och andra i mitt liv äter mest. Vad äter jag mest? Mammas choritzokreationer med bönor och fullkornsbulgur. Chili con carne med fullkornsris, örtbiffar på lammfärs, keldasåser på bäddar av utrotningshotad fisk osv. Inte en gång satt jag och önskade att spädgrisen på menyn skulle varit raggmunk eller biff med lök, i mitt stilla sinne dök det möjligtvis upp en och annan falukorv men definitivt inte någon ärtsoppa. Missuppfatta inte detta som hets mot egen folkgrupp. Jag gillar traditionell mat men det bjuds inte till vardags. Om det till äventyrs dyker upp något hederligt krubb är det på söndagsmiddagarna. Trender är globala men hur de fångas upp beror på kulturen. I vilket annat land finns det så många olika märken på gryn och ris? Tänk att en Gi-skeptiker som jag har blivit invaggad i dinkeltryggheten. Går det idag att hitta en bensinmack som inte stoltserar med sina långsamma sallader? Sockeralarmen och trendkänsligheten har skapat ett alldeles speciellt svenskt kök.

Tortellini

2007-08-01T18:20:00.000+02:00

Jag är mycket trött. Nordiska muséet måste ha sugit musten ur mig. Eller så var det de förbannade flygfäna på norrmalmstorg som plattade till mig. Vid fyratiden satt jag och njöt magnum vit på en av de soldrypande (nåja, varma) bänkarna. Jag blev något konfunderad över chokladens konsistens, den tedde sig seg och blodig. Med fem spottanden och två munsköljningar kan jag så här i efterhand betraktas som rabiesfri. Ett oväntat proteintillskott till mitt kolhydratrika mellanmål. Jag undrar om flygmyror sänker GI-värden?
Idag åt jag lunch på Prinsen, första gången jag var där faktiskt. KB:s och Prinsens menyer påminner om varandra i det avseendet att krogklassiker sammanfogas med husmanskost från svunna tider. Dock är Prinsens meny lite mer "innovativ", lite mer tjusig och lite mer dyr. Prinsen är en restaurang med anor. Prinsen grundades, om jag inte läste fel på de fina pappersservettringarna, 1896. Jag vet inte när KB såg dagens ljus, däremot vet jag att de nyöppnar på måndag. Jag hoppas på en sommarlovsutvilad bistron -lagom renoverad med bibehållen patina. Idag åt jag iallafall något som beskrevs som ett "riktigt Happy Meal". Dilammstek på rostat bondbröd toppat med primörer. Jag vet inte hurvida man i augusti kan kalla sparris primör. Uppriktigt sagt är jag lite trött på sparris, allting har ju sin tid. Köttet var otroligt smakrikt och fullkomligt smälte på tungan. Jag älskar när kött smakar djur, det ska kännas att det är lamm och inte kalv. Fläskfilé ska smaka åt skinkahållet, det ska framgå att man inte äter kyckling. Skyn som låg under bondbrödet var mustig och salt. I och med de stora mängderna stekt lök påminde hela anrättningen om löksoppa med kött. En förnämlig löksoppa.
Mamma håller på med tortellini. Fullkorn, Zeta. Ska bli spännande att prova.

Mal desayuno

2007-07-21T09:18:00.000+02:00

Hihi. Cala d'or ar varldens turiststalle. Engelsman till 50 %. Jag har bara betalat for fem minuter i hotellets internetautomat sa det far bli ett kort inlagg. Bra ovning for fingrarna. det luktar fish and chips langs gatorna och frukosten halvsuger. Danone-yogurten paminner om langfil. Jag ar redan hungrig sa jag kommer att fa tidigarelagga mitt formiddagsmellanmal.

Arlanda

2007-07-19T17:57:00.000+02:00

Jag sitter och bloggar på Sidewalk Express-stället. Som startsida poppade American Express upp och jag har dragit den slutsatsen att Sidewalk Express är ett dotterbolag. Jättekul faktiskt. Länge har jag önskat mig ett alldeles eget American Express-kort. Jag blev alldeles tagen av den luftigt affärsmässiga reklamen i åttaårsålden. Sådär fräsch ville jag vara. Med fräsch menar jag ekonomiskt oberoende. Jag har alltid varit en realist och tycker om den riktiga världen och hur den fungerar. Mina önskningar handlade hellre om kall konsumtion än ponnyer med silkesmular. Plastkortsfantasierna utvecklades till ambition. Samma ambition håller mig fortfarande uppe. Varför skulle jag annars tänka på MVG:n i juli?
Flyget går 05.30 och vi sover på Radisson i natt. Jag som redan är trött! Á la carte-stockholms fisk är stängd och vi hänvisas till barens modifierade meny. Den verkar tråkig så det blir faktiskt Sushi.
Jag vet inte om det finns internet på hotellet på ön (malljorca- inte lidingö). Får jag tag i en dator så bloggar jag. Hemma finns det numera bredband, men virusskyddet lyser med sin oinstallerade frånvaro (pappa har inte hunnit) och jag kan fortfarande inte skriva hemifrån.

Chili con carne

2007-07-12T14:05:00.000+02:00

På mammas arbetsplats är alla mycket matintresserade. På anslagstavlan i fikarummet/köket hänger gulddrakebilagan. Jag lusläste den när jag intog min lunch (Findus utvalda pasta) och nu vet jag var kaffebar ligger. På mariatorget. Det hampar sig att jag ska dit imorgon. Jag kanske sticker in näsan när jag ändå är i krokarna. Med detta sagt inser jag att jag börjar bli smått besatt av gulddraken. Snart ryker det när jag hostar.
Det är kallt, ruggigt och regnit på ett sätt som det bara kan bli i en stad med kustklimat. Mamma talar om varm choklad till mellanmålsfikat. Dessutom fastslog hon att vi bjuder på Chili con carne i kväll. Den försvenskade köttfärsvarianten alltså. Vi brukar laga efter ett DN-recept av Jens Linder. 500g köttfärs plus en burk kidney- och en burk vita bönor. Ganska rejält med chilipulver, två gula lökar, mycket tomatkross och någon tesked kakao finns även med på ingredienslistan. Finessen är att man avslutar koket med lite topping, i form av färska, hackade tomater. Mycket gott med plommonvarianten nu, i denna tomattid.
Vi brukar ha fullkornsris till (det passar så bra ihop med Heinz chilisås) men eftersom vi åt det igår kanske det blir basmati istället. Beträffande grönsaker räcker det för en gångs skull med grova bitar av isbergssallad utan vineagrette.

Oväntat och väntat besök

2007-07-11T14:44:00.000+02:00

Imorgon är det torsdag. Torsdagar betyder inget speciellt för mig som stockholmare. Tänk att jag glömt bort matklubben. Yrvaken påmindes jag imorse av mamma som fått ett telefonsamtal från några av torsdagsvännerna. De är i staden. Mamma har bjudit in dem på middag, på en torsdag, imorgon alltså. Jag vet inte vad denna bjudning kan kallas men någon matklubb är det definitivt inte -den tiden är förbi. Jag vet inte vad vi ska laga. Kanske arlas löjligt goda fläskfilépanna med stora vita bönor? Denna rätt, som måste avnjutas med fullkornsbulgur och grönsallad brevid, toppar nästan min favoritmatslista (även om jag egentligen inte har någon jag vill kännas vid).
Igår hemsöktes vi (galghumor) av det mobila anorexiteamet från mariakliniken. De var två trevliga och lugna sjuksköterskor som lyssnade på (och iaktog) mig. Jag fick en liten hemläxa gällande vad jag ska äta idag och imorgon. På fredag ska jag dit för första gången. Vägning, vägledning, undersökningar och samtal. Det är skönt att få experthjälp.
I eftermiddag ska jag och mamma handla på fältis för att laga mat hos mormor. Det blir någon form av fiskpanna, sannolikt med sockerärtor i och förmodligen Uncle Ben's fullkornsris till. Mamma är sugen på chokladmousse och har bett mig leta upp recept eftersom jag "är så bra på det". Jag suger åt mig alla komplimanger, detta är inget undantag.

Xoco

2007-07-09T13:59:00.000+02:00

Magar är inte att leka med. Jag har blivit vidskeplig. I fredags berörde jag ämnet förstoppning och då lade min mage av. Ganska på studs. I lördags triumferade min onda tunntarm iförd sin mest flärdfulla, egentarmigt knutna dubbelrosett. Inget kom ut. Igår morse hade jag mycket ont. Smärtan höll i sig hela dagen och det är egentligen först nu jag har märkt av någon lösning på mitt problem. Inte kul.
I lördags åt jag orientalisk hamburgare i Hötorgshallen. Det är en grej med Stockolm och mezemackor. Allt gott läggs i bröd. Överallt, även på 7Eleven. Tänk om man skulle göra samma sak med smörgåsbordsrätter. Vad sägs om lax/prinskorv/rödbetssallads-wrap? Min "hamburgare" bestod av spenatbiff, köfte, rösti och halvvgrovt bröd. Det var gott.
I Hötorgshallen handlade vi osäsongsenligt blåmusslor. I Elle mat&vins februarinummer fanns en tomatspecial. Då var tomaterna kassa och skaldjuren goda. Nu är musslorna något skrumpna och tomterna ljuvligt röda (om de inte är gula eller ska vara gröna). Musslorna tillagades av pappa och hamnade i den baskiska tomatsåsen med jägarbacon. Efteråt gick vi över bron för efterrätt.
Jag betar av alla drakställen, ett efter ett, och i lördags kom alltså turen till Xoco. Jag har varit där många gånger i min barndom, fast då hette det Dalpojken och tillverkade frukttåror till födelsedagarna på min mors sida av släkten. Nu är det något helt annat. Jag beställde in Xocolatal vilken beskrevs som "en glasscoupe för chokladälskare". Söt chokladglass, lite vaniljglass, pyttebrowniebitar, bittra chokladdragérade nötter och något som måste ha varit flagor av spettekaka. Detta var en chokladcoupe för en glassälskare. Jag brukar faktiskt inte tycka om chokladglass men desserten föll mig i smaken. En eloge för de stora mängderna te som rymdes i de individuella tekannorna, klädda i våtdräkt. Dessutom hade de mitt kvällste: grönt te med citronsmak. Det var lite som att fika i sitt eget vardagsrum. Jag planerar många återbesök på Xoco. Tur att jag bor så nära.

Rabarberkompott mot förstoppning

2007-07-06T16:15:00.000+02:00

Alldeles snart kommer jag och mamma att dyka upp i östermalms saluhall. Jag vet att kycklingen därifrån är finfin. Det är kul att laga dagsfärska maträtter. Jag menar recept från dagens tidning, det är säsongsmatlagning i kubik. Kvällens middag kommer från DN. Rimmad kyckling klingar kanske inte som silverklockor i öronen, men vid närmare eftertanke är det faktiskt ytterst förmämnt och trendigt att glaza och rubba med allt ifrån mangochutney till lönnsirap.
BBQ är inte min melodi. Det tar tid att tända grillen och det är sannolikt för kallt att sitta utomhus. Varför envisas alla svenskar med att huttra sig igenom tre månader när vi har en sådan fin boendestandard? Först vid 25 grader i skuggan kan jag vara med och diskutera ett eventuellt utomhusspisande.
Pappa kommer hem i kväll. Ganska sent, så mamma och jag har gott om tid på oss att trixa med maten.
Igår fick vår minimala frys feberfrossa av den akuta förstoppningen. Det går tydligen inte att vara miljöbov och vräka in rester (som man aldrig kommer att använda) hursomhelst när man bor i en trång storstad. Lite överblivet bröd åkte in i den (ack så) lilla kylen och räddade situationen tillfälligt med en katrinplommoneffekt. Jag vet att mer drastiska åtgärder måste vidtas så ikväll blir det rabarberkompott med vaniljglass till efterrätt. Rabarbern (från ICA och landet) bor i den andra lådan när detta skrivs, men glassen måste faktiskt köpas till. Jag får satsa på ett pappaket som äts upp på studs.

Det närmar sig...

2007-07-05T16:12:00.000+02:00

I går damp det ner ett litet tjockt kuvert på vår ikeahallmatta. Ett brev från tele2 som bekräftar ett fungerande bredband inom greppbar tid (kanske två veckor). Vilken lycka, snart kan jag blogga så ofta jag vill! Just nu sitter jag i en sommartom kontorslokal på östermalm. Vid en Dell-dator för att vara exakt.
Egentligen hör det inte till ovanligheterna att semester och dator är omaka. När man väl har tid att skriva ska man någonstans där obruten frid finns, poetiska vindar blåser och gåspennor regerar. Först ska jag till landet. Sedan ska jag till ett annat land. Sedan ska jag åka utomlands. Mamma talar lyriskt om siesta och mañana. Hennes sydländska själ har riktat in sig på en viss medelhavsö på M. Det finns tydligen mer än svettiga turister och på Malljorca. Jag hoppas på att träffa deodorantvänliga bofasta.
Någon som vet något om mallisköket?

Kalasigt

2007-06-26T17:37:00.000+02:00

Jag vandrade nyss över St. Eriksbron. Soligt värre.
Idag fyller min kusin fem år och det var därför jag bytte ö. Han älskar påskmat så vi ska äta ägg, prinskorv, köttbullar och potatis. Så enkelt och det luktar så gott ifrån köket. Det är hälsosamt för den inneboende friden med hederlig, barnslig, uppriktighet när den leder till något vanligt som man aldrig annars äter. Trivsamt helt enkelt. Till efterrätt blir det päronsplit.

Midsommar

2007-06-21T13:48:00.000+02:00

Jag hade tänkt att baka en riktig midsommartårta. Monika Ahlbergs tårta från Rosendahls kokbok. Mandelsmördegsbotten med flädersmakande kräm plus jordgubbar. Oemotståndligt.
När jag bodde där jag bodde förut kunde jag inte begripa hur min kära faster står ut med att leva på så lite hemlagad mat. Nu har jag ändrat mig. Jag och Mamma har drabbats av storstadslättjan. Med ett sådant enormt utbud av roliga restauranger och (god)färdiglagad mat har det visat sig svårt att motivera oss framför spisen. Att jag äter lunch ute är inte så konstigt, det kan man säga att jag gjorde varje dag när jag gick i skolan. På kvällen kommer vi hem sent, eller så finns det någonting att fira...
Igår åkte mamma och jag till Odenplan och gick på Primo/CiaoCiao. Mamma åt Pizza och jag Salsicca-pasta. Lite väl mycket chili för min smak (jag borde ha insett detta när tomatsåsen kallades pikant i menybeskrivningen).
Tillbaka till min tårta. Eftersom vi ska till landet var jag tvungen att stiga upp (tidigt) och tvätta. Torkskåpen gillar inte mig: de envisas med att leverera fuktiga pikétröjor och handdukar. Efter ett par om och men lämnade jag hemmet vid kvart i tolv-tiden(lite senare än tänkt) för att förtära lunch på Mammas arbete. Lättjefullavindar (jag befarar att det är dem som känns i tunnelbanan) fick tag i hennes kalufs även denna morgon. Alldeles nyss deklarerade hon att vi ska slå följe till NK för att köpa frukttårta. Där försvann mina konditorala ambitioner.
Nu ska jag bli livsnjutare på heltid.
Trevlig Midsommar.

Stockholm

2007-06-18T20:02:00.000+02:00

Jag befinner mig i Stockholm. Jag bor faktiskt i Stockholm. Det känns lite märkligt.
Beställer man bredband från Tele2 innnebär det en lång och utdragen process. Tydligen tar det en månad att genomföra den elektroniska överföringen. Således sitter jag och bloggar hemma hos min moster. Vänta er inte några omfattande inlägg under den närmsta tiden.
Carl Michael var mysig. Menyn var perfekt: mer innovativ än fårostsallad och chokladfondant, utan att flyga vilse i den luftiga skum- och emulgeringsvärlden. Jag tog sparris med blodpuddingstärningar till förrätt. Plus Sivans prästost i lagom stora smulor. Bra kombination. Jag älskar blodpudding och ska förresten äta det till lunch imorgon, då med lingonsylt. Till huvudrätt beställde jag kalvkorv med sidfläsk, lingon, ärtor och potatispuré. När jag blundade kändes det som jag åt Wallenbergare. Wallenbergare är gott. Lingonen var syrligt råmosade och de halverade ärtorna trevligt tuggiga. Korven kunde ha stekts för brunch, av pappa, i vårt engelska kök för två-tre år sedan. Bra betyg. Korv av samma kvalitet som de köttiga och kryddiga på de engelska stormarknaderna brukar inte finnas på svensk mark. Efterrätten var i en klass för sig. Mjölksorbeten var nästan det godaste jag har ätit. Den smakade moln. Tillbehör: mustig äppelmos, färska(!) äppelchips och nötdopad fruktmusli.
Nu måste jag gå och fika.

Vin

2007-06-10T12:17:00.000+02:00

Läkaren vann som sagt. Jag är betydligt socialliberalare än mina muf-polare. Därför är jag väldigt kluvet inställd till frågan om alkoholmonopalets varande. I England drack mamma och pappa mer än de gör i Sverige, men å andra sidan drack de måttliga mängder. I Svergie dricker de helt enkelt ännu mindre. Frågan är om de Svenskar som idag dricker halvmåttligt skulle dricka mer om det gick att kvista ner till ICA? Mamma gillade att införskaffa söndagmiddagsvinet på dagen D istället för att behöva trängas kl fyra en lördag. Spontaniteten tilltalar henne. Lite kontinentalt sådär. Hon är övertygad om att hon egentligen kommer ifrån Spanien/Italien/Grekland.
För en svenssondrickande malmöit är det bra och billigt att bron finns. Nu när säffleborna även kommer att kunna beställa sprit via sina laptops har jag svårt att försvara systembolaget. Det är en fin tanke som tyvärr inte håller i den marknadsekonomiska EU-världen.
Familjen lärde känna en oerhört sofistikierad skotsk gentleman under vår anglosaxiska period. Han är medlem i en vinklubb som grundades efter världsutställningen i London. I England finns det dem som vill ha något mer än snabbköpsvinet Jacob's Creek. Till en kostnad av £40 per år får man en tidsskrift då och då och tillgång till kvalitativa, utvalda viner till hyfsade priser. Allting skickas hem. Pappa är glad för nu kan även han gå med.

Avdomnad men fin

2007-06-07T16:47:00.000+02:00

Jag bloggar bra (bloggar över huvud taget) när jag bloggar om värdsligheter. Det beror på att jag aldrig bemödat mig med att göra några (kompetenta) djupdykningar à Gitto. Djupdykningar kräver att man bloggar ofta och mycket. Jag är av den uppfattningen att det ofta blir ointressant och platt med Freudiansk nyrokoko (minimalist ut i fingerspetsarna). Även om jag inser mina begränsningar är jag också medveten om hur övning ger färdighet. Det finns ett utrymme för utveckling, i knoppen är det högt i tak. Nu har jag tid och kan ge mig hän åt mitt skrivande.
Gårdgens inlägg var ett slafsigt försök, man måste ju börja någonstans. Här kommer dagens funderingar som jag grunna på när jag var ensam på syslöjden. Inget skolk här inte!
Var kommer min kropp ifrån? Mamma matade mig med nyttig (bra för immunförsvaret), gräddig mammamjölk och som bebis/liten tulta/liten flicka stod jag på mig. I åttaårsålden planade jag ut och blev längre, och längre. Löjliga kommenterer från hjärtlösa lågstadietjejer och andra (betydligt äldre ) mycket otrevliga röster fick mig att äta mindre. Jag gick ner i vikt och blev som följd, rejält sjuk i trean. Efter detta blev jag åter normalviktig och åt som en häst: hög ämnesomsättning. Sedan fick jag ett åter fall i slutet av sexan, varför vet jag inte eftersom jag såg ut som vem som helst, jag åt fortafarande mat och kompenserade för de efterrätter och det godis jag inte åt. I England hade jag inget för mig och provade att gå ner i vikt. Jag åt först ytterst lite, men började gå ner på allvar när jag istället började äta lite.
Jag blev en sann gourmet eftersom det jag tillät mig att äta var heligt, dagens höjdpunkt och var tvunget att smaka gott. Under åttan rasade kilona för att stabiliseras en tid innan nian. I höstas gick jag så sakteliga ner ännu mer. Nu kommer det mest intressanta: sedan januari har jag ätit lite mer och lite mer hela tiden, jag har lagd av med min joggingperid jag flyktigt kom in i mars, men jag håller bokstavligen på att försvinna. Det är i och för sig inte så egendomligt när jag tänker tillbaka till vad, och ännu mer hur mycket, jag åt, innan jag blev sjuk, och höll vikten med.
Min pappa är så orolig. Min mamma är så orolig. Jag är så orolig, ibland får jag hjärtklappning och tror jag håller på att dö/svimma. Jag har ätit speciellt dåligt på luncherna i skolan vilket inte har varit lyckat. Det har haft nästan allt med sällskapet att göra eftersom sällskapet har varit alltför arrogant, påträngande och (mest förut) mentalt kontrollerande.
I morse var pappa uppbragt. Det är för liten frukost (även om det nästan ger fullgott järn för inför dagen) med en portion vällnig plus fyra små palttunnbrudsskivar varav en med bregott och en med kalles färskost. Jag "gick med på" att lägga till en banan och ett glas juice i lördags, men i en svag stund tog jag inte fram provivan i morse och igår "glömde" jag att köpa bananer. Dumt, dumt. Pappa hällde upp ett glas proviva som jag drack utan protest och innan han gick till jobbet satt han kvar och såg till at jog åt en ostmacka med smör därtill. Han sa åt mig att äta förmidaggsmål (vilket jag tidigare bara vågat på helgerna) och jag åt mitt paket med russin vid halvtiotiden, i solen, på min franskalektion. Det gick alldeles utmärkt och jag är helt på det klara vad jag måste göra alltid i all framtid. Äta.
Anorexi är en fysisk sjukdom som man har anlag aller in te för. Min gammelmormors midja var berömd, gammelgrosttsithandlar morfar kunde tydligen (på tjugotalet) få händerna runt den. Hm, undrar varför? Mormor var en mumsande altet och har aldrig haft några problem. Mamma fick också höra att hon såg ut som en säck potatis och då var det klippt. Hon vägde 40 kilo som minst men är 164 cm. Jag är dryga decimetern längre och väger 43 (förhoppningsvis inte mindre). Mamma är sedan länge fullt frisk, hon var visserligen inte lika nere som jag, men det ger mig förtröstan jag vet att jag klarar det här.
Jag tror att de flesta männsiskor får höra löjliga kommentarer, men de flesta kan smälta dem och gå vidare. De vet att de är bra och de vet att kommentarer oftast beror på avundsjuka eller ännu hellre- jävlighet. Har man anlag för anorexi bryter den istället ut. I och med svälten blir tankebanorna konstigare och orubbligare, det är kroppens reaktion på näringsbrist i alla former och färger. De anorektiska tankebanorna är fysiska och botas alltså med mat. Det är lätt att bli känslosam och gråta över situationen, men det som gäller för mig är KBT. Pappa vill inte riktigt veta av mina känsloargumet och jag förstår honom. Jag vet att jag är gladare, smartare och nöjdare när jag äter. I dag åt istället lunch med en av mina bästa vänner och jag åt bättre utan att bli proppmätt (jag lever i den tron att jag hela tiden kommer att bli det). Pappas räddningsaktioner är mycket obehagliga men de har i alla fall hjälpt mig att hitta en utväg. För att få ro vid matbordet och den beskedliga pappan tillbaka är det bara att äta. Jag hoppas att han läser mitt inlägg för jag menar allvar.
Även om mina smaklökar är avdomnade av fettbriskt har jag efter en lång tid som ätstörd fått en fin näsa för kvalitet. Skönt nog tyckte jag om att laga mat redan som liten. När jag blir frisk kommer jag alltså att ha mitt intresse kvar (som tivis bretts på av hunger).
Slutligen vill jag ge en eloge till Leila Lindholm som är en verklig inspirationskälla. Hon verkar vara trevlig och ser ut att vara så otroligt nöjd med sig själv. Jag är så avundsjuk på människor som älskar sig själva. Det ska hon göra. Hon lagar mat och är glad i ett snyggt färglatt kök och tjänar pengar på det!

Paradox

2007-06-05T17:39:00.000+02:00

Food is pain. Jag citerar härmed ett citat. Det citerade citatet kommer från tuffingen Bourdains sabatiertunga och finns på Tant Winblads blogg. Jag älskar mat men gillar inte att äta (ibland). Magen skriker av hunger men jag kan inte förmå mig att ladda den ytterligare.
Jag måste äta- vill äta mer och kommer att äta mer. Jag har lagt av med att läsa innehållsförteckningen på varor. Jag är ledig imorgon, slipper skollunch och någon mer konsertkväll som rubbar dygnsrytmen. Just det. Min sommar och jag mår bra.

Nagellack och muffins

2007-06-03T18:26:00.000+02:00

Jag bloggar mitt nagellack torrt. Imorgon och dagen efter ska jag nämligen närvara vid en slags sommarkonsert som skolan anordnar. Min klänning är helt galen (barbiestil), men snygg. Illrosa högklackade skor matchas av mina illrosa naglar. Släkten kommer från Stockholm och måste självklart utfodras. Jag ska snart ge mig på att baka mellanmålsmuffins till onsdagsfikat. Receptet kommer från en bok som råkar vara baserad på muffinställets muffins på fridhemsgatan. Jag har själv aldrig fikat där, bara kikat in.
Det var evigheter sedan jag bakade, i synnerhet muffins. Barnet i mig säger att det kommer bli kul. När jag var liten älskade jag att baka lika mycket som jag älskade barbie.

Carl Michael

2007-05-31T17:27:00.000+02:00

Så fort jag konstaterar antalet prov/inlämningsuppgifter/läxor jag har kvar innan frisläppningen, den 14 juni, lyckas arbetsbördan på något mystisk vis dubbleras. Jag misstänker att jag har drabbats av metastaser från det som skulle hunnits med på mellanstadiet. Det är uppenbart att det är något fel på läroplanens DNA. Detta är varför jag inte tagit mig för att blogga på ett tag.
Jag älskar föregående torsdags På-stan omslag så mycket att jag omsorgsfullt har placerat den välsignade bilagan på min icareceptbladstyngda byrå. Varje gång jag går in i rummet möts jag av den ärtiga tårtbilden. Dessutom är det guld(draken) värt att ha en guide till matställen i Stockholm, komplett med telefonnummer och karta.
Vi var på Caffé Nero och åt middag lördagen innan restaurangen/kaffestället fick sin andra drake. På Caffé Nero äter man. Det var fräscht, gott och prisvärt men vill man gå ut går man någon annanstans. Jag skulle vilja kalla det en torsdagsrestaurang för den som inte har tid att mysa in sig. Tiramisun var mycket kexig.
När mamma, pappa och jag lämnade Skansen dagen efter föreslog jag att vi skulle titta på Carl Michael. Pappa var företagsam nog att boka bord till avslutningen. Tur. En vecka senare blev nog samtliga gulddrakar nerringda.
I söndags bakade mamma och jag rosendahls svartvinbärskaka vilken blev misslyckad men god. Först undergräddad sedan övergräddad, lite torr och väldigt kompakt. Det är inte lätt när elvispen är i Stockholm.
I kväll ska mamma och jag äta chorizogryta med kikärtor. Uncle Ben's fullkornsris hör överraskande nog hemma bland de godare rissorter jag har stött på. Inte helt fel med tio minuters koktid.

Konvalecent

2007-05-13T15:43:00.000+02:00

Jag mår bättre än någonsin om jag får säga det själv. Jag har alltid haft en mer eller mindre hemlig önskan att flytta tillbaka till huvudstaden. Denna längtan har gjort sig mer och mer påmind i och med åren. Ett litet sug som eskalerade till hjärtskärande drömmar om ett grönt Stockholm. Nu är jag här. Mitt första kungsholmeninlägg.
Det skulle bli för mycket med en enveckas skolbussresa för mig. Det tycker skolsyster också. Denna vecka är jag istället hemma i Stockholm och vilar upp mig inför slutspurten. Lugn och ro, matro med mamma. Jag ska sova om mig och träffa läkare. Magontet har släppt. Nästan.
I fredags handlade mamma och jag på Sabis i Fältöversten. Vilket utbud! Matglädjebutik från den fjärde dimensionen. ICA-supermarket i Västermalmsgallerian är vår nya närbutik. Den ligger inte långt efter östermalmsmeccat i standard. Butikschefen har tyvärr lagt till sig den fula ovanan med länksäljande: det är mycket knepigt för en novis att inse var i all världen digestivekexen är och förstå varför de gömt sig vid osten.
Igår var jag, moster, faster, mamma och kusin ute på staden. När det visade sig att KB inte öppnar tidigare än ett godkände mamma, på förslag av faster, Hötorgshallen som lunchställe. Det visade sig vara ett mindre smart drag: faster styrde bestämt stegen mot Kungshallen. Man ska aldrig lita på någon som säger sig avsky soppa, lammkött och all annan mat som är lagad och inte inlagd, färdig eller lagrad. Kebaben (inget ont om kebab som företeelse) hastades ner och lade sig som en klump i magen. Jag har tandställning och kan inte äta snabbt, dessutom är ordentligt tuggande a och o för en person i mitt tillstånd. Det finns ingen mat i kungshallen, kungshallen är ingen restaurang. Kungshallen är en matsalsinstitution som serverar grått, orientaliskt energitillskott. Faster kvittrade som en fågel, hon fick sin plastpizza på mindre än fem minuter. Jippie.
På kvällen åkte vi ut till ön. Tjejkväll/damiddag chez faster. Mamma och jag åtog oss att laga mat eftersom jag inte äter clownmat, särskilt inte en lördagkväll. Vår middagskupp blev särdeles lyckad. Pasan var dyr och italiensk. Cottura 9 minuti: lågt gi är faktiskt en önskvärd pastaegenskap när man är ute efter lagom al dente. Sist mamma lagade skaldjurspasta med apelsin och lax från Bonniers stora bibel skalade hon räkorna och kokade egen fond. Denna insats var onödig, igår körde vi med bong och icas färdigskalade lyxräkor (lyxen att slippa kladda med räkögon?) och den nya anrättningen blev 1 1/2 gånger godare.
Efterrätten var inget att hänga i majstången. Ginon luktade kolamumsigt när den var i ugnen men min portion lyckades smita från chokladen och bestod av lite hård kiwi, mjöliga bananskivor och sura jordgubbar. Ät aldrig frukt i onenlig säsong.
I kväll är vi hemma. Söndagsmiddag med mormor och morfar. Mammas fantastiska köttfärsröra med tillägget blackeyebönor. Råris och kålsallad med min zetavinägrette. Till efterrätt blir det rabarberkräm.

Recept

2007-05-08T16:47:00.000+02:00

Jag är inte någon improvisatör. Mamma är bra på att höfta, jag måste ha de exakta måtten klara för mig. Det skulle aldrig falla mig in att inte använda matskedsproportioner när jag blandar dressing. Brödbak med kaffekopp är helt uteslutet (om jag faktiskt skulle ta mig för, läs våga, att baka). Av en händelse lever jag i ett land där nya receptböcker kommer ut varje dag och där internet erbjuder tillsynes outömliga receptbanker i klass med kartläggningen av männinskans DNA. Jag erkänner: jag är inte överdrivet intresserad av matlagningen som konstform, det är resultatet som är det väsentliga för mitt kulturella utbyte. Jag älskar att hitta underbara recept och se produkten färdig och formgiven i enlighet med min förväntan. Då kan man tala om smaker och färger, aromer och minnen.
När jag lagar mat beror det uteslutande på att jag råkar vara den enda som har tid, lust eller förmåga att fylla magen och nära de gastronomiska tankegångarna hos mig och min omgivning. Det är underbart när mamma eller pappa eller mormor eller någon annan ställer sig och lagar (gärna efter nya recept som jag har hittat), alltså lagar jag bara mat när jag verkligen måste. Nästan. Salladen brukar jag i egenskap av stolt Victory Knox- innehavare allt som oftast bidra med.
När jag väl lagar mat är receptet min heliga skrift. Jag följer till och med receptet på mitt morgonvällingspaket trots att jag kan det utantill. Det här med portioner begriper jag mig inte på. Nigella skriver 500g pasta till fyra portioner, femina-recepten 280g. Monika Ahlberg serverar 700g lövbiff till lika många som Arla hävdar vill äta 400g. Jag begriper inte. Mamma säger att jag inte ska oroa mig så mycket kring mängder: "men för allt i världen, knussla inte!". Det är pinsamt, anledningen till att jag aldrig kommer att bli någon mästerkock (trots att jag faktiskt lagar ganska mycket mat) är att jag inte litar till mitt eget omdöme. Jag kan uppskatta procentsatser, är bra på överslagsräkning, har MVG i matte men vet inte hur en deciliter ser ut.
Arla recept är enkla och snabba, mycket av vår vardagsmat grundar sig på sådana. Jag trivs riktigt bra i köket i sällskap med fyr till fem-stegs recept och färdiga såser.
Gå in på Arlas hemsida och kolla på de nya recepten. Temat är rustik lantmat (jag förmodar att broschyren kommer ut i butikerna inom kort). Rustik mat med smaksatta mjölkprodukter? Javisst, om det smakar bra och är enkelt och fräscht kallar jag det inte ens halvfabrikat. Är du matsnobb kan du känna dig lite chict vardagsironisk när du shoppar färdigsmulad fetaost.
På torsdag har vi vår sista matklubb i den staden där jag bor just nu. Laxfiléer på paprika och fänkålsbädd med potatis.
Fruktskålen väller över på grund av ett gäng mogna (ekologiska) bananer. Därför har jag lovat mamma att baka en banankaka. Vi få se hur det går, jag har aldrig bakat banankaka. Mamma föreslog att jag utgår ifrån sockerkaksreceptet och "mojsar" ner en handfull, närmare bestämt tre, bananer. Nu måste jag gå och handla.

Era skattepengar

2007-04-29T19:20:00.000+02:00

Vi håller på att packa alla kökssaker. Det skramlar, plingar och låda på låda fylls. Flyttlasset går på lördag. Jag kommer att bo sporadiskt i den nya lägenheten under den närmsta tiden. Från och med den femte maj är jag mantalsskriven i Stockholmsstad vilket innebär att majoriteten av matbloggarna kommer att finansiera min sista grundskolemånad trots att den sker på annan ort. Kul!
Igår lagde pappa fisk i foliepaket tillsammans med fast skivad potatis, färsk rosmarin, persilja och timjan. I receptet använde Sir Jamie skate. Tyvärr säljer inte stadens feskgubbe rocka. Vi tog havsaborre istället. Till efterrätt fick jag en snofsig rabarberpaj (läs inte smul).
Mamma bakar som en gud, jag bakar som en agnostiker. Är det mitt sekulära öde? Rosendals receptskatt har i alla fall varken mamma eller ens jag någonsin misslyckats med. Pajen bestod av en smördegssbotten, en 400g rabarberstomme, en citron-socker-mandelmassa-äggkräm och några lockremsor. Den var lagom söt, lätt syrlig och underbart fluffig. Jag som brukar ha mycket svårt för grädde kunde faktiskt uppskatta dess mjölkiga sällskap till den smakrika degen.

Bittersött

2007-04-07T11:05:00.000+02:00

Mamma använde fazers 70% choklad i tårtan. Det blev lite väl osött. Jag är i allmänhet väldigt känslig för osöta desserter.
För ett par veckor sedan var mitt efterrättslandskap förolyckat, det tog nästan knäcken på mig. På onsdagen bjöd min farmor på cheesecake som hennes väninna hade bakat. Cheesecaken bestådde enbart av light-produkter och minimalt med socker.
Torsdagens matklubbs-hållare hade bakat en tvåvåningssmulpaj. Låt gå för att smulpajen var lite torr, ingen annan kommer någonsin att kunna frambringa mammas överjordiska skapelser, speciellt inte med milda, men lite vaniljglass som plåster på gommen är väl inte för mycket begärt? Svenska smulpajer innehåller i regel inte mer än några matskedar socker och kräver ett mycket sött tillbehör. Varför envisas med att köpa vaniljvisp?
Fredagen räddades av en god magnum classic.
På lördagen hängde jag med en diabetiker. En ruta marabou mörk (ska det vara billigt med mycket procent är lindt det enda rätta). Tråkigt som pip.
Nu måste jag gå.
Glad påsk!

Glad i hågen

2007-04-04T19:44:00.000+02:00

Nu blev jag så glad av alla snälla kommentarer att jag bloggar lite även fast jag inte tänkte det (jag måste faktiskt äta middag).
Jag har ganska, precis, alldeles nyss chokladglacerat årets påsk-sacher. Mamma bakade kakan häromdagen och var lite för ivrig med att ta ut den ur ugnen. Det var en intressant uppgift hon gav mig: att trolla fram tårtbotten ur kladdkaka. Det blev ett kladdigt hål i mitten och aprikossylten läckte lite här och var. Jag lyckades skarva med lite kladdiga smulor som lossnat under själva styckningsprocessen så kratern blev bara måttlig.
På diskbänken vilar alltså en chokladtårta dekorerad med små påskkycklingar. Nu ska jag gå till diskbänken och värma Blåbands citronkycklingsoppa. Jag ska faktiskt äta ensam. Mamma är på Hockey (lång historia) och pappa är i Belgien eller på Kastrup eller i luften.
Det blir Bärry till dessert framför TV:n. Smultron- och jordgubbssmak.

Bokmal, ända ut i fingerspetsarna

2007-04-03T17:06:00.000+02:00

Jag kan inte hjälpa det. Kokböcker är kul.
Igår var jag på NK. Jag älskar NK:s bokavdelning, vet ni hur mycket kokböcker det finns där? Jag tjuvläste tills min reella törst vann över min läshunger, tur att det finns så många korvgubbar på hamngatan.
Appråpå korv bevittnade jag ännu ett svek mot kolhydratheten. En fyrtiotalistherre beställde en kokt och en grillad utan bröd. Han upplyste korvgumman om sin nya diet, han hade slutat med vitt bröd. Ketchupen knusslade han dock inte med.
Gubbe lilla, allas dagar i synnerhet dina är räknade och begränsade, njut av livet! Mjöl är som öl, lättsmält energi. Satsa på 2,8 och kanelbullar så slipper du dessutom bakfylla.
Vad jag menar är; att det är kul, gott och hälsosamt att äta av allt. Protein, fett, kolhydrater och fibrer kompletterar varandra och hastigheten, GI:t, alnarna, megaohmen (möjligtvis antalet km/h) blir ganska lagom, med eller utan fullkorn i pastan. Med mat i magen skjuter inte sockret i höjden om man av en händelse skulle råka andas in lite florsocker. Det här snacket om att man blir hungrig fort av kolhydrater: därför äter man vanligtvis annat också. Om man lever på snabbmakaroner och kexchoklad tar energin slut ganska snabbt och man blir hungrig. Det beror på att kroppen vill ha mer mat och inte på någon morbid diabetesönskan. Det är alltså praktiskt att kombinera olika livsmedel ur matcirkeln om man vill äta på normala tider. Äter man allt har man större chans att tillgodogöra sig alla näringsämnen.
Tillbaka till bilderböckernas värld. Redan imorse hade jag återhämtat mig från mitt Montingnac-antiklimax, så jag slank in på stadens bokia för att studera lite mer Kulinaria. Jag hann med Leilas två böcker och den där bolibompakockens bok om världsmat. När butiksbiträdet harklade sig för femtioelfte gången kände jag mig manad att gå. Hemma läser jag annat. Just nu håller jag på med bröderna K av en viss herr D, rysk författare.
Igår var jag på the Cook book café. Underbar kycklingsallad.
Ikväll blir det blodpudding.

Kungsholmen

2007-03-26T17:45:00.001+02:00

Det är officiellt. Drottningen av kungsholmen är i antåg. Från och med maj (helt och hållet i juni) kan jag skymtas längs med fridhemsgatan. En söndag var pappa och jag på 12 visningar, det resulterade i vårt nya boende.
Stockholms trapphus är övertempererade. Törsten fick släckas med ramlösa lingon/lime som för övrigt är mitt nya favoritvatten (tidigare preferans: frostiga hallon eller vad det heter). Jag läste nyss att loka har kommit ut med smaken vilda äpplen, smakar som cider månne?
Nu måste jag (snart) gå, jag ska plugga lite mer matte för att sedan sätta igång maten. Orginalreceptet heter citron- och basilikafisk.
Vanligt, enkelt arla-recept.
Halvtinat , vitt fiskblock (förslagsvis något syndigt, exempelvis torsk) 400g till tre personer, 600g för fyra, i ugnssäker form. Skär ett antal vitlöksklyftor i tunna skivor (med en vicktoryknox) och låt era sista måndagsagressioner gå ut över en kruka basilika (tänk rustika slamsor), strö allt över fisken. På med Kelda mild citronsås (förvänta er inte någon citronsmak), och riv 1/2-1 dl ost (godast, mest disk) eller använd färdigriven (önskas extra torrhet förordas en mager variant). Lägg osten på fisken. Skjuts in i ugnen, tjugo minuter, 200 grader. Pressad potatis smakar bra till. Saknas mjölig potatis eller potatispress funkar råris eller något annat ris. Gör också en grönsallad med rapsoljedressing.
Igår handlade mamma och jag på Coop Forum. Där fanns ingen citronsås, istället letade sig den örtkryddade varianten ner i kundvagnen. Basilikan var dessutom slut så det bidde oregano. Ska jag ändå ta med vitlök? I dag får det bli ris, jag är inte sugen på att skala någon potatis.

Sportlov

2007-02-17T14:46:00.000+01:00

I och med mammas pendlande har det blivit mindre bloggande. Mer disk (för mig) i kombination med många prov har alltså orsakat en smärre inläggstorka, mitt matlagningsintresse har inte sinat. Nu kommer det inte några fler inlägg på en vecka igen. Detta förutsätter att jag inte får tag i en dator på Åregården.
Sportlov är kul, jag älskar att åka skidor! Skidåkning är aptitretande, allting smakar dubbelt så gott. Torkat renkött är underbart."Jag tuggar på en gammal ren", är det självklara och underbara svaret när någon frågar vad man har för sig vid femtiden. Jag älskar tunnbröd, hjortronsylt, messmör (generande svengelska) -you name it. De senaste söndagarna har vi värmt upp med renskav i olika konstellationer. Min personliga favorit var pappas panna med grädde och vinbärsgelé. Pappa har faktiskt skärpt till sig med matlagningen. Bravo.
På alla hjärtans dag åt vi ugnsfalukorv på svart bönröre-bädd med pressad potatis, pappas förtjänst och mycket gott. Jag hittade DN-receptet åt honom.
Jag har börjat med salladsdressing i syfte att tillgodogöra mig vitaminer. Vilken enorm skillnad det blir! Zetas rapsolja är underbart nötig och gul. En liten kålsallad blev nästan kvällens höjdpunkt.
Jag längtar efter Årechoklad och våfflor. Vi ska gå på Marmite på fredag. Marmite är Oaxens tvilling. Femrätters, ska bli jätteintressant. Idag har vi packat och fixat det sista. Tåget avgår vid sex och ankommer till centralen kl 19.40. Mamma har bokat bord på La Tentazione enligt en bra recension i någon kvällstidning. Det ska bli gott med italienskt. Nattåget startar vid 22, så vi kommer fram lagom till en årefrukost.
Glöm inte att äta semlor på tisdag.

Blodpudding

2007-02-05T17:43:00.000+01:00

I natt vaknade jag kl tre. H2o-brist. Varför drack jag inte innan jag somnade? Jag brukar stoltsera med min goda sömn, hur utvilad jag blir. Det är inte kul att ligga vaken i tre timmar, där fick jag. Sömntutan har en del att ta igen, med glädje.
Korman blev inte riktigt som jag tänkt mig. Lammet blev fantastiskt mört, men det smakade mest kött. Kött är gott. Grytan blev således god, kött med lite halv-piffig sås ungefär. Receptet (Kärlek, oliver och timjan) krävde ingen kryddig kylskåpsövernattning och det var faktiskt det som tilltalade mig. Bröt jag mot någon indisk lag? Kommer Krishna och tar mig? Vad tror ni?
Riset var hemköps egna basmati. Basmatin betedde sig som oparfymerat jasminris. Klibbigt och mumsigt, men i fortsättningen håller jag mig till Coops (eller så kanske jag svävar ut och köper märkesgrejer, Calvin Klein möter Uncle Ben).
Citronpajen innehöll skalet och saften av tre citroner, bara 1 1/2 dl socker. Pajen var populär, inte fråga om annat, men nästa gång ökar jag mängden socker till två.
Pappa är i frankrike, och kommer hem till matklubben på torsdag. Allting är som vanligt. Mamma och jag ska avnjuta en måndagssupé när hon kommer hem med tåget (halv åtta). Blodpudding i all enkelhet med rubinröd, gnistrande lingonsylt. Imorgon har jag balett så det blir hämtmat. Jag hoppas på Sushi, mamma vet väl att det är livsviktigt med omega-3?

Tjejkväll

2007-02-03T23:27:00.000+01:00

Jag fyllde år för ett tag sedan. Det är kul att dra ut på det, njuta av allt födelsedagsmys.
Mina "klassisar" var nöjda i kväll, det värsta (första) provskovet är över (nästan, i veckan är det nationella svenska men de är oförberedda och dem låtsas man inte om). Det kollektiva utpustandet överglänste kanske den söta sextonåringen, men jag tycker det viktigaste var att vi firade. Alltför få festligheter förekommer i främredelen av februari.
Jag skulle aldrig servera mina dyra vänner ostbågar och light-läsk, det är jag på tok för bildad och smakfull för att göra. Korma med basmati och rosendals citronpaj. Rekordelig päroncider plus vindruvor, äpplen och navelapelsiner. Lindt (lindor 60%), mozartkugeln och någon thailändsk kaffeknäck. Ryskt te...
Låter det lockande? Ja, det var inte en dussinbjudning, inte vad man skulle vänta sig av nio unga damer i nian. Samtalen var givande och intressanta. Vardagsskvaller och politik i en ljuv blandning.
Jag har verkligen blivit frukostbegiven. Frukost är så gott. Naturell yougurt med svartvinbärssylt och basmusli är det bästa som finns. Danskt rågbröd med färskost. Gott, gott, gott. Jag längtar till imorgon.

Våga vägra näringslösning

2007-01-25T18:58:00.000+01:00

Ja, det har kanske blivit lite lite mat de senaste veckorna. Vad ska jag säga, högt tempo och ingen tid är lika med två kilon på glid.
Jag var så stolt, jag hade inte gått ner i vikt på ett halvår, jag hade inte ont i huvudet, jag mådde helt enkelt.
Min underbara (allvarligt) gynekolog säger alltid att jag inte har någon formell ätstörning. " Du äter ju", - just det.
Jag är ingen hypokrit och skulle aldrig drömma om att hoppa över en måltid. Tyvärr har jag det i generna. Mamma, hennes mormor... I all oändlighet. Somliga har astma, andra får njursten, och jag går ner i vikt om jag inte ser upp. Vad jag behöver är lugn och ro, helst, för att kunna äta ordentligt.
Vad jag inte gillar är press. Press är värre än stress. Mat ska vara ett glädjeämne, jag älskar mat. Jag vill känna när jag är sugen, jag avskyr när allmänheten tar på sig en förmyndarroll och använder härskartekninker som förminskningsmetod. Jag är inte skör, jag är självständig och intelligent. Vem ifrågasätter auktoriteten hos en diabetiker?
Det är inte hälsosamt att väga 46 kilo och vara 174 cm lång. Jag vill gå upp lite och hålla mig, då mår jag bra. Min gynekolog litar alltid på mig och sist vi pratade sa hon att det är okej att vara smal men att det är mitt ansvar att hålla mig på en någorlunda nivå. Alla är vi olika, hon jämförde mig med mamma som också är en pinne (en något fylligare och kortare pinne med större bröst) och konstaterade att jag är smal som person, jag har högre förbränning än de flesta och att jag kommer förbli flaggstång. Hon sa att jag ska respekteras för den jag är. Jag lovade att hålla min vikt och det är vad jag tänker göra. Jag ska gå upp till min gamla vikt och slippa huvudvärk. Jag ska göra det på mitt sätt, i form av glass och mer glass. Jag tänker inte följa någon annans diet med linfrön hit och dit. Jag vill ha rent, vitt socker. Jag har börjat. Idag åt jag en rejäl kaka till fika och ikväll blir det semla.
Vad jag verkligen inte tänker äta är näringslösning, hu! Jag som inte behåller brusmedecin i mer ett par sekunder. I egenskap av matbloggare: mat ska det bli.

Centralmat

2007-01-19T18:55:00.000+01:00

Jag var på ett öppethus i tisdags, Kungsholmens gymnasium. Klockan tre klev jag på tåget, SJ:s regionaltåg med vagnanarna två, sju och elva. Kul med en plats i vagn fyra. Efter inte allt för många om och men, mest män, kunde jag fördriva tiden med lite hjärngympa. Fyra läxor senare, omkring 17.17, anlände jag till centralen.
Förrutom sedvanliga floskler i stil med "vi bejakar kunskap", ur rektorns presentationstal, verkade staben av personal mycket kompetent och engagerad. Jag älskar lärare som älskar sitt ämne, lärare som har kul. Detta är min skola. Jag ska läsa 750(!) poäng moderna språk, plus Svenska och Engelska. Jag kommer säkert att böja verb i sömnen, men gud vad kul! Matte D får jag läsa som individuellt val.
Tåget hem avgick 20.40 vilket gav mig och mamma dryga tre kvart att införskaffa något ätbart. Jag kan nu med säkerhet konstatera att man bör undvika tisdagsmat på centralen.
Restaurang Stockholm? -För lite tid, och längtan efter gourmet-husmanskost låg inte på topp. Pizza Hut? -För kletigt.
Anemisk ciabatta från Wayne's Coffee, Coffee Cup eller liknande? -Nej.
Majonäs-wrap eller pasta sallad á la Pressbyrån? -Skulle inte tro det. Dessutom förstår jag mig inte på kall pasta.
Kan man äta glass till middag? Jag har gjort det tidigare och kan mycket väl tänka mig det igen, men inte den dagen.
Tiden tickade på, Gooh mat kunde vi glömma. Jag insåg vid det här laget ovärdeligheten av en portabel mikro. Jag ska investera i en Apple när de kommer ut på marknaden. Vad gör två usvultna kvinnor med identisk månatlig klocka? -I'm lovin it.
Jag tog en Mc Fish med minimorötter, mamma valde Big Mac. Jag uppskattade speciellt den praktiska påse som vi transporterade maten i. Det är ganska mysigt att äta på tåg, särskilt när man får sitta på andra våningen. Någonstans i Flemingsberg var vi klara. Mamma kunde ägna sig åt Damernas Värld och jag uträttade sömnbehov.
Hur smakade det? -Ja, som alltid. Man vet vad man får och ibland är det precis vad man behöver.
Nu är det helg, helt perfekt, jag är helt slut. Vårrullarna är i ugnen. Ketchup och soja: de givna tillbehören. Sedan Magnum double caramel. Mums.

Samhällsvetenskapligt program, Språklig inriktning

2007-01-12T17:22:00.000+01:00

Jag satt nyss och filade på mitt SYV-inlämningsarbete. Det ska vara inlämnat på fredag. Jag är lat. Jag har ingen lust att sitta uppe hela torsdagkvällen inklusive mattetal och tyskaverb. Därför gör jag matten på söndag (egentligen blev jag klar för en månad sedan). När ska SYV-arbetet skrivas? Idag och imorgon så klart. Så gör jag alltid. Det minimerar min arbetsinsats. Tror jag. Eller så är jag arbetsnarkoman.
Jag ska förtydliga SYV-begreppet. Studie- och YrkesVägledare. Varannan vecka har vi en lektion som handlar om gymnasiet. Mest rör det byråkratin kring ansökningarna, men vi pratar också om programmens karaktärsämnen etc. Studievägledaren som även är rektor för grundskolan (dubbel lön?) hymlar inte med sin politiska tillhörighet. Rosor på kinden är symboliskt effektfullt när kulören är så enhetlig. Hon blev verkligen besviken i höstas när hon insåg vad som kan hända i en demokrati.
I alla fall, arbetet måste handla om det val man tänker göra. Jag är så trött på alla fördomar om sam. Senast igår blev jag påhoppad. Min fysiklärare hade fått nys om vartåt det barkade och utbrast förfärat "men ..., du som är så begåvad!" Som jag påpekade igår, sam är ingen räkmacka. Det är ett studieförberedande program, man kan bli jurist eller psykolog. Fast jag ska gå på Handels. Samhällsvetenskap är kul. Språk är kul. Så det så.
Igår fyllde jag år. Jag fick ett par nya Acnejeans av mamma och pappa. 25/32 är så skönt och snyggt. Precis i gränslandet mellan tajt och slappt. Kul med hög midja! Vi åt sushi till middag åtföljt av tårta. Tårtan var köpt och inte så god. Smaklös moccagräddfyllning på torr sockerkaka, inte kul. Stadens bästa konditori får för ovanlighetens skull dåligt betyg.
I dag ska jag göra broccolisoppa. Gott. Hoppas jag.

Kolhydrater

2007-01-10T17:47:00.000+01:00

Det här är frukten av mitt försök att göra revolution. Inte riktigt, jag försökte skicka in en insändare till DN i egenskap av bloggare. Jag fick ett vänligt men bestämt nej, i mejlformat. Läsarnas redaktion tackade för visat intresse men förklarade att det stred mot deras policy att publicera någonting anonymt. Jag håller helt med. Man ska stoltsera med yttrandefriheten. Tänk om jag kunde bli diktator för en dag, förslagsvis imorgon...
Min insändare är ett svar till K-G Hjalmarsson i måndagens tidning, som förespråkade en diet utan bröd, pasta, potatis och ris. Gäsp.
Jag publicerar mig själv.

Svar till K-A Hjalmarsson den 8/1.
Ni skriver att läkare och dietister ser pessimistiskt på fetma och övervikt. Vad annars, skulle problemen få dem att hoppa jämfota av glädje? Självklart är tanken på kollektiv bukoperation bortom all rimlighet men behöver man göra viktnedgång till en konst? I de två ledande kvällstidningarnas söndagsbilagor finns flera sidor ägnade åt just vikt. Är det verkligen så viktigt?
Matlagning är ett av mina stora intressen, men livsstilsmagasinen behandlar mat som någonting kliniskt. Det byggs upp en laddad stämning i mitten av tidningen som jagar läsaren genom trädgårdsspecialen. Inte vill man tänka på söndagsmiddag efter en sådan lusläsning. Vikt har blivit underhållning för den stora massan. Den stora massan är motsägelsefullt nog normalviktig. Om ändå lite av tankeverksamheten (och energin) istället kunde användas till något kulturellt och bildande, förslagsvis böcker. Bantning är ett riskabelt fritidsintresse som omöjligt kan sysselsätta någon under en längre tid. Den demografiska bomben tickar på, är det i dagens läge önskvärt att hetsa fram en katalysator för befolkningsminskning?
Ni slutade med kolhydrater och gick ner i vikt. Den enda vetenskapligt säkerställda fakta gällande viktnedgång lyder: mindre energi än vad som förbrukas är lika med mindre midjemått. Ni har alltså börjat äta mindre eller börjat röra er mer.
Det finns ingen ”förbjuden mat”, då skulle maten inte vara ätbar. Fett är nyttigt, liksom alla näringsämnen i rimliga mängder. ”Vetenskapen” tenderar att dra paralleller mellan en diet rik på mättat fett och hjärt-och-kärlsjukdomar, men jag står fast vid att man bör äta av allting. Man blir överviktig av både fett och kolhydrater, övervikten leder till samma ohälsa.
Kolhydrater är billigt och miljövänligt i det avseendet att vi tillgodogör oss energin direkt istället för att vänta på djuren som ska äta tio gånger så mycket. Det brukar sägas att potatisen räddade Sverige från svält. Människorna som överlevde byggde välfärdslandet där man har råd att äta sig överviktig. Vi kan tacka kolhydraterna.
Julmat och traditioner är någonting fint att hålla fast vid, men husmanskosten är inte enbart ett köttberg. Det hade ingen husman råd med. Om man bannlyser potatismos och stuvade makaroner, kroppkakor och palt, går inte en del av det svenska kulturarvet förlorat? Jag tror doften av nybakt bröd kan få den mest ortodoxe Atkins/GI-anhängare att känna ett visst vemod.
Jag älskar glass och äter det flera gånger i veckan. Socker i ren form var länge en lyx och är fortfarande en symbol för fest. De sundaste människorna är de som äter när de är hungriga, de som äter utan att fundera så mycket. www.krakelharkul.blogspot.com

Magsjuka..

2007-01-06T13:53:00.000+01:00

Visst bör man uppleva en lyckad måltid fler gånger än en? Är dygnet efter för tidigt? Vid tvåtiden lekte min mage tvättmaskin. Jag kunde faktiskt se hela blad av babyspenat i toaletten, jag visste inte att jag var en dålig tuggare. Skärpning!
Imorse bestämde jag mig för att inte bli sjuk. Dusch, tandborstning, ansikstvätt och fuktkräm. Samma rutiner som vanligt bäddar för den vardagliga friskhetens återkomst. Jag åt till och med min standard-frukostmacka, energibrist är knappast gynnsamt för kroppens återhämtning. Ovanpå mackan ligger en skumtomte, syrligheten tilltalade tarmarna.
Mamma säger att jag är ännu magrare än vanligt. En förlorad middag kan väl inte spela så stor roll? Nu är jag i alla fall jättehungrig, vårullar kommer att sitta fint.
Jag hade lovat pappa att fixa 45-års-desserten men jag fick lov att sänka min ambitionsnivå. Han och mamma får fikon i konjak ( burk). Bärry Blåbär känns som ett bra alternativ till äcklig blåbärspuré som mamma ville tvinga i mig.

Oxfilé, KB, Raw och Tacobar

2007-01-05T16:25:00.002+01:00

Nyår gick i fridens tecken. Det mest spännande jag hörde under nyårskvällen var min mormors champangeutlåtande. Hon sa att det inte att det var den godaste champange hon druckit, utan det godaste hon druckit. Punkt. Det måste ha varit fantastiskt gott. Mormor som har smakat på 84 år föredrog en champange som jag valt. Ära åt mig!
Oxfilén kom från brasilien och smälte i munnen. Jag är ännu inte så flink med kniven att jag kan skära perfekta tournedos av något assymetriskt. Lite bomullssnöre hjälpte, men bitarna blev olika tjocka. Vad gör man? Använder två ugnstermometrar. Vid 58 grader plockde jag ut de mindre bitarna och satte in dem igen när bamsarna höll 56. Lätt som en plätt. Potatisbakelserna med västerbottensost klådde inte mammas vanliga mos. Nästa gång rör jag ihop en risotto istället. Aromsmöret blev elegant grönt, men jag hade hellre ätit sås till. Det här var mina sista kulinariska lärdomar från 2006.
På annandag nyår (varför inte, förklara annandag pingst) gick pappa och jag ut på staden. Jag hade tänkt att vi skulle spisa lunch på Nitty Gritty Café, men pappa förordade Konstnärsbaren.
Godare mat och bättre stämning, Sturehov lär inte se mig på ett par år. Jag tog gravad strömming som låg uppå små fasta potatisar och underbart söt kavring. Pappa tog Dagens som visade sig vara en jättestor, stekt frikadell i reducerad skysås. Potatismoset var tydligen jättegott, det med.
Dagen därpå käkade jag sushi på Raw som ligger vid Levinsky's på Rörstandsgatan. Min moster var med. Hon bor jättenära St.Eriksplan men vet knappt vad en restaurang är. Till min belåtenhet älskade hon maten och tänker gå dit fler gånger. Mison var bättre än på mitt lokala stamhak, men sushin var medioker. Riset var inte tillräckligt tätt och klibbigt. Läste ni sushi-specialen i Dn-påstan?
Igår blev morfar magsjuk. Jag är säker på att jag var så mycket hungrigare vid lunchtid på Söder, alltså på tryggt avstånd från ön. Jag åt lunch med en kompis på tacobar vid slussen. 480-grams reklamerna för tacokött, som pryder väggarna i tunnelbanan, lockade inte oss (herregud, det räcker till fyra personer!). Jag tog en burrito och hon följde mitt exempel. Ganska gott, egentligen, men vid ett-tiden är det mesta underbart. Skada från skolbespisningen?
Ikväll blir det renskav med potatismos. Borta bra men hemma bäst.

Ärtsoppa och chokladmousse

2006-12-29T12:45:00.000+01:00

Igår blev delar av skinkan flytande. Nej inte riktigt, skinkan agerade fläsk. Jag tror skinkan kokade lite för länge, men soppan blev ändå omåttligt god. Ärtsoppa är bland det godaste jag vet, synd att så många har en fördomsfull inställning till baljväxter. I skolan får vi ärtsoppa en gång om året, samtidigt som det serveras blaskig köttbuljong var och varannan torsdag. Näringsrikt och billigt, vad grundar sig denna livsmedelsdiskriminering på?
Min mamma är alltid noga med att hålla magen igång. Gasbildning är varken smickrande eller praktiskt, om man vill vinna det sociala spelet. Ärtsoppa blir först hennes melodi, när jag försäkrar henne om ordentlig blötläggning och kokning, vilket för mig vidare till den logistiska biten. Blötläggning och timkokning passar inte in i matenpåbordetinom20minuter-kulturen.
Finsmakare? Många tycker inte om "bönsmaken". Detta ter sig tämligen ologiskt eftersom bönor/linser/ärtor veterligen inte smakar mycket mer än runt och nötigt. Konsistensen kan knappast uppfattas som negativ, mosighet är en av grundpelarna i den svenska husmanskosten. Grönsaker är ett modernt påfund, om man ser det ur ett nordligt perspektiv. Min morfar tycker att de flesta vegetabilier är kaninmat( ja, inte säd och potatis). Kaninen får cellulosan. Morfar vill ha kaninen!
Egentligen är det inte så konstigt, kött och fett innehåller procentuellt sett mer energi. Familjen med fetast mjölk, klarade vintern bäst. Kött och fett blev en statussymbol. I sahelländerna lever detta kvar, i fattigare länder finns oftast en utpräglad köttdyrkan. Varför är Oxfilé det finaste en svensk kan tänka sig? Potatis -och sillminnen har etsat sig fast i folksjälen.
Vi ska väl bjuda barnen på fin mat, nu när vi bor i ett välfärdsamhälle med motorvägar och allt. Man kan kosta på sig något annat än risenta. Därför gör man det.
Burkbönor är en välsignelse om man som jag anser sig vara för mer än svenssonlyx. Kikärtor blir det oftast, även om blackeyebönor gör mammas köttfärssås till den bästa.
Jag ska alldeles nu ta mig samman och detaljplanera nyårsmenyn. Mormor som är västerbottensostfanatiker måste få sitt. Det blir oxfilétournedous (det bästa på nyår, inte sant?) med potatis och västerbottensost i kokottform. Det är lite småpinsamt att erkänna receptkällan. Mersmak, behöver jag säga mer? Chokladmousse hör mitt nyår till. Jag älskar chokladmousse, och det absolut bästa receptet kommer från Vår kokbok.

Julsushi

2006-12-26T14:59:00.000+01:00

Mitt förträffliga peparkakshus sänder ut doftpuffar lite då och då. Glade Essences: släng er i väggen.
Min jansson, den 23:e, med hälften vispgrädde hälften mjölk, var tydligen den godaste mamma smakat. Nybörjartur? Min Victorinox gjorde sitt jobb.
På julafton gick vi i stora stenkyrkan och såg på den levande julkrubban, vilket innebär; riktig bebis, sjungande gymnasieelever och bajsande åsna. Betydligt mer lättsamt än standardmässan, tack och lov. Den kallas trots allt familjens julbön. Mamma och farmor gick även på midnattsmässan, men där gick min (och pappas) gräns, lite julefrid ska det vara! Konfirmanden i mig ville i alla fall närvara vid juldagens 11-mässa. Mamma hungrar alltid efter andlig spis, dessutom är hon kyrkkaffetant. Kyrien och sanctusen fortlöpte ovanligt smidigt. Duktiga sångare i bänkarna bakom är en välsignelse när växlingarna mellan dur och moll är blir för kringelikrokiga. Ni vet, en musikklasselev kan också fela.
Predikan, ni får ursäkta, sög. En dussinpräst som trodde han kunde banka lite moral i människorna. Att prata om föräldralösa flyktingbarn som inte välkomnas av kommunen passar helt enkelt inte på juldagen. Han försökte härleda detta till "konsumtionshysterin". Vi konsumerar för mycket. I vår stad hade vi köpt julklappar för en halv miljard. Åh nej.
När vi går och handlar håller vi ekonomin igång. Så är det. Tänk vilken katastrof det skulle innebära för handeln om alla plötsligt slutade med julklappar. För att inte tala om arbetstillfällena i alla länder där julkapparna oftast tillverkas. Arbetslöshet osv, är lika med sämre skatteintäkter och således inga pengar till lille Ahmed och inga jobb till Sanjeet och Tran. Konsumtion gynnar till och med miljön. Mer pengar, mer miljöförbättring. Se på utvecklingen i östeeuropa, de forna kommunistländer som numera är (stolta) EU-medlemmar minskade mellan 1992 och 2003 sina luftutsläpp av försurnande ämnen med hälften. Sedan Sovjets sammanbrott har utsläppen av tungmetaller halverats och energikonsumtionen minskat med 6%. Allt detta, tack vare ekonomisk tillväxt i och med globalisering och ökad konsumtion.
Att prästuslingen citerade min favoritpsalm gjorde inte saken bättre. Jag brukar gilla det där med folk fall nu ner och hälsa glatt er frihet. Man ska glädjas, inte sitta och sura i vämjelse. Det var inte bättre förr. Total anarki och stengrottor, via pest och krig. Korsett och sill varje dag. Jag hade god lust att klättra upp bland keruberna och berätta att världsfattigdomen halverades mellan 1981 och 2001. Julen är hoppets tid. Hjälp Ahmed, handla! Bokstavligen.
Julmat var inte lika hett som jag trodde. Helt okej men inget jag kan äta två dagar i rad. Igår åt jag vårrullar till lunch och kikärtsgryta till middag. Fruktsallad till dessert. Idag åt jag sushi till lunch. Sushi slår all julmat med hästlängder.
Nu måste jag gå och fixa kvällens dessert. Rispudding i kokottform är godare än tomtegröt. Jag håller tydligen på att bli julavantgardist.

Gläd dig o värld!

2006-12-23T15:10:00.000+01:00

Mamma och jag höll i årets sista matklubb (pappa underhöll gästerna med sina terminator-läderbyxor från åttiotalet). Nigellas goda röda julsoppa och apotekets julkaka stod på menyn. I originalreceptet innehåller soppan tranbär och blond apelsinsaft, men mamma köpte blodapelsin för att maxa julfärgen och lingon för att hon handlade på konsum. Soppan var helt perfekt.
Inget gör mig så lycklig som en lyckad soppa. Jag vill påstå att soppa är det enda jag faktiskt kan laga (med tillfredställande resultat). Soppa är enkelt, inte banalt. Sådant tilltalar mig.
Torsdagens soppa var lika god som mammas rödbetssoppa med fänkål, alltså nirvana. Lingonsmaken låg där och balanserade rödbetornas (ekoligiska!) sötma. Lite nejlikepulver gjorde susen och mezeklicken var krämig, på arlavis.
Allting hade varit perfekt om inte Gud skapat allergikerna. Där fick mänskligheten för Evas c-vitaminbrist. En aktad klubbmedlem avböjde soppan eftersom hon inte tål rödbetor. Hon påstod att hon får vissa magbesvär av "något ämne" som tydligen finnes i båd te och rödvin (och rödbetor). Behovet av att vara märkvärdig följer gemeneman förbi dagisstadiet. Är det currykrysset som spökar eller hade hon rätt? Någon som vet? Tant Förare Winbladh brukar ha kläm på flavonider och antioxidanter, vet hon månne vad det rör sig om?
Kakans recept kom från apotekets lilla julbroschyr och var hur saftig som helst, men så brukar det vara med kesella.
Jag vill också passa på att julskryta lite. Jag sitter numera på (hela) tolv MVG:n och blygsamma fem VG:n. Mitt svarta får, gymnastik, eller som det egentligen heter, idrott och hälsa, agerar G i alla mina god jul hälsningar. Jag tänker även använda denna blogg som medium för att offentligt spy galla över min SO-lärare som gav mig VG i samhällsvetenskap trots att jag presterat väl över alla andra och dessutom utmärkt mig i en mycket stor tävling. Plus: varför fick jag inte MVG i kemi, när jag levererat MVG till samtliga prov rakt igenom hela högstadiet? Jag är extremt aktiv på lektionerna, varför?? Säger inte mina MVG:n i fysik och biologi något?
Nu ska jag gå och se hur det går med sillsalladen.

Dekoration

2006-12-20T16:21:00.000+01:00

I dag äger vår sista julkonsert rum. Någonsin. Ser du ett gäng utmattade nior i tomteluvor, är det min klass som är ute och trallar. Sex år med frenetiskt sjungande sätter sina spår. Hör jag "ljuset i advent" en gång till kan jag lova att det som är kvar av spagettiochköttförssås-lunch kommer utsättas för dagsljus, eller snarare julljus.
I kväll ska pappa och jag dekorera muminpepparkakshuset. Nonstop (eller smarties) på taket är givet, men vad mer kan jag köpa när jag ändå är nere på staden? Snälla hjälp mig, nu!!!! Innan kl 6.

Köttbullemacka

2006-12-18T19:10:00.000+01:00

Jag har hört ordet köttbullemacka yttras hela tre gånger idag, vid olika tillfällen.
Är det inte fantastiskt att alla jagvetintevadpestoär-människor plötsligt förvandlas till matnördar när det lider mot jul(och andra större helger)? Tradition. Självklart. Som Fredrik Lindström påpekade i trailern till nästa avsnitt av "Världens modernaste land"; svenskar gillar att veta bäst, så är det. "Hemma hos OSS öppnar vi julklapparna kl 14.37 " Detta beteende appliceras vid otaliga julbordsförberedelser; "JAG gör bäst senap," "Gustav Wasa använde den här lappen som dasspapper innan min gammelmormorsmorfar förevigade sitt bästa jansson-recept. "
Jag brukar sträva efter att inte leda alltför många samtal in på matbanor. Varför? Helt enkelt för att inte framstå som en stor matnörd, eller snarare: jag vill inte att folk ska känna sig dumma och obildade i mitt sällskap. Tisdags natt var en "tjejsnacksnatt" vilket innebär att jag och min bästa kompis F maler på tills käkarna går ur led. Självmant började hon bläddra i senaste numret av "Mat&Vin", som låg och skräpade under min säng. Detta satte i gång ett mässade som räckte båd länge och väl och täckte alla de julrätter hon vill se årligen. F är halvengelska och äter således två julbord...
Mina två senaste jular har också varit skärgårdsinspirerade. Mince pies och Champange på otaliga coctailpartyn. Kalkon, pudding och presenter den 25. "Man får ta seden dit man kommer", sa min mamma käckt när jag för snart två år sedan undrade hur vi skulle fixa skånsk senap på en isolerad ö i utkanten av den européeiska unionen. Åja, lite gravad lax (med riktig sås) fanns både på Waitrose och M&S, så nödsatt var jag väl inte. Faktum är att kalkon kan vara riktigt gott, men den engelska julmaten får inte bordsbenen att digna, det är mer som vilken lite finare måltid som helst. Fast vi kanske aldrig fick till riktig engelsk jul. Inte ens någon separat stuffing eller extra rotfrukter. Tradition (genuin stämning) vilar uppenbarligen i alla egna specialtillbehör.
Hemma hos mig, här i Sverige, har vi aldrig revbensspjäll, brunkål eller någon annan kål för den delen, det skulle ta kål på mammas matlust (barnligt). Pappa tycker att lutfisk är ett meningslöst inslag i den moderna mathållningen och ris á la malta är bara grädde på moset. Det var så länge sedan jag åt svensk julmat (mina synapser hade tydligen jullov för tre år sedan) att jag blev fövånad när mamma bakade korintkakor. Gör hon sådana? Det ska bli riktigt spännande att följa aktiviteterna i köket under de närmsta dagarna. Jag bidrar med julgodis.
Prinskorv och hemgjorda köttbullar i all ära men inget slår skinksmörgås med äppelmos. Skinkan är verkligen det bästa med julbordet, även om vi har färdiglagad (dock Piggham). Dopp är ett måste, ett medarvt måste från alla norrländska förfäder (min är mormor den enda nu levande). Hårt tunnbröd ska det vara i kastrullen, vört smular bara sönder!
Vad har ni på era bord? Kommentera mera, jag är idel öga!

Stek

2006-12-16T17:53:00.000+01:00

När jag var liten (okej, ännu mindre än nästan sexton) var bakning det roligaste jag visste. Minsta sconesdeg gav mig endorfiner som räckte i dagar. Tyvärr bakade man ganska sällan hos mig och detta har förmodligen gett upphov till ett post-traumatiskt intresse för matlagning.
När jag blev lite äldre, sisådär nio, började jag samla på konsumrecept. Detta var väl ett efterskalv, en döende hälsning till kapsylstadiet som alla går igenom i tvåan.
Jag minns att jag lockades av bilderna, glada människor helt enkelt.
I dag rensade jag bland mina skatter, det som en gång var pokémon hade magiskt förvandlats till falukorvsgryta och risotto. Kul att upptäcka en hel drös med olagade recept. Fast mitt problem kanske inte är bristen på recept...
År 2000 hade maträtterna ännu inte invaderats av kalorier. Det är befriande att läsa en mellanmålsspecial där det finns milkshake, bananer med glass och mackor med jordnötssmör. Inte ett ord om BMI. Inte ett pip om hur lite godis som krävs för att höja högafflarna i vädret och tända på bålet.
Ikväll och imorgon har vi middagsgäster. Samma stek med chokladsås som jag tidigare nämnt, med undataget att det idag blir rostbiff istället för fransyska (och det var så det var tänkt från början). Pappas goda efterrätt kommer få gästerna att smälta. Mums.
Imorgon blir det julratatouille och saffranspannkakebrylé.

Pappor och brysselkål

2006-12-15T17:41:00.000+01:00

Om drygt tjugo minuter kommer pappa hem. Vi ska laga middag! Fantastiskt! Pappa brukar infinna sig vid åttatiden och med telefonen i vänster hand och gaffeln i höger fortskrider fredagmiddagarna (oftast orkar inte mamma och jag vänta). Men inte idag.
Vi ska laga köttgryta med brysselkål. Receptet fanns på receptplatsen i lördagens SvD, och om jag inte minns fel var det samma nummer som tant Förare Winbladh medverkade i.
Jag har snart ett års brysselkålserfarenhet. Det var på en försenad julmiddag jag smakade denna underbara grönsak. J, en av mina föräldrars bästa engelska vänner lagar galet god mat i tvättäkta, Engelsk sjuttiotalsanda. Jag minns en frukost då jag fick kakflingorna Crunchy Nut Clusters, åtföljt av lätt smörsmakande, perfekt vitpepprat Scrambled eggs on toast. Det är definitivt den bästa egg, förlåt, ägg-happening jag någonsin varit med om. Kommer jag någonsin få smaka något liknande? Alla andra frukostar bör visa vördnad och om möjligt efter-apa.
I alla fall, Engelsk julmat kan vara allt från snustorr till gourmet(helst lagad av Gordon Ramsey eller liknande). J, är lite Amerikansk och gillar att servera färdig-upplagda tallrikar. Tallrikarnas storlek på julbjudningen var också av amerikansk standard likaså mängden mat. I botten fanns ett lager smör (smält). Ovanpå låg kalkonkött, suverän svampstuvning (double cream), roast potatoes (stora pommes frites), tranbärssylt och brysselkål. Jag orkade knappt hälften men jag kämpade in i det sista med att få ner så mycket brysselkål som möjligt. Jag kan inte beskriva smaken, mer än som den godaste grönsak man kan tänka sig. Tyvärr är brysselkål inte så poppis här i Sverige, men i och med anglofiéeringen/globaliseringen har den på senare tid den dykt upp i allsköns matliteratur/tidningar, särskilt nu till jul.
Grytan ska avnjutas med sallad och basmatiris. Jag måste komma ihåg att sätta på riset när det återstår tjugo minuter av grytans koktid (en timme). Nej, det måste jag inte pappa är ju här!
Nu är han bokstavligen här, så vi ska gå och handla.
Trevlig fredag!

Krakelska synder 2

2006-12-15T08:59:00.000+01:00

Jag är en ondskefull människa.
Jag är 174 cm lång och älskar att bära högklackat för att utvinna så mycket makt som möjligt (det funkar faktiskt).
Snygga, smarta killar går före tjejkompisar. Tjejkompisar går före mindre estetiskt tilltalande pojkar. Det är roligare att prata med mina manliga vänner (vilket till mitt försvar inte är så konstigt eftersom jag är utan fast sällskap).
Jag pluggar för betyg. Jag pluggar för prestige. Jag pluggar indirekt för framtida pengar. Jag pluggar för akademisk status såväl som välstånd. Jag pluggar för mig, enbart för mig. Vilket för mig vidare till:
Jag är konservativ fast dyrare. Jag vet att alla mår bra av egenmakt och ägande. Egenmakt föder välfärd. Jag älskar att äga. Jag älskar vackra ting och tankar. Jag älskar lyckliga, arbetande människor. Jag älskar Danmark (av någon outgrundlig anledning). Jag är med i muf.
Jag älskar julen. Jag gillar julmat, särskilt skinka. Vår skinka är inte hemkokt men jag älskar den ändå.
Jag kallar mig kristen sekularist vilket i praktiken innebär att jag plockar russinen ur den bibliska kakan. Jag gillade att få konfirmationspresenter. Jag brydde inte mig om att de andra konfirmaderna somnade när jag diskuterade och ifrågasatte. Jag anser att gud välsignade Sverige när han gav oss ledigt kring Kristiflygare och Pingst. Egentligen är jag emot religion.
Jag är snäll för att jag alltid har varit det, de rivjärn som lever "moraliskt" förfasar sig alltid över mitt varande. Jag är. Jag lever. Jag har aldrig försökt att ge mig in i någon feministisk kamp. Jag är kvinna men främst är jag människa. Jag utgår från mig när jag dömer, jag dömer inte efter kön, etnisk tillhörighet eller något annat.
Ibland är det roligare att hänga med ytligt bekanta, även om det är bra med nära vänner. Nära vänner får inte bli ett måste, ett bihang.
Jag är matlagningsintresserad. Mitt matlagningsintresse är dock inte lika stort som mitt skrivintresse. Jag matbloggar mest för att jag gillar att skriva, men det har ni säkert redan märkt.
I eftermiddag tänker jag baka pepparkakor med mig själv istället för att umgås med personer jag tycker är småtrista. Jag gillar mitt eget sällskap. Jag gillar mig. Jag skämms inte.

Krakelska synder

2006-12-11T16:36:00.000+01:00

Jag har brutit mot bloggkoden. Dålig uppdatering, är lika med inga roliga inlägg, är lika med dålig blogg. Fy på mig!
Här kommer försvarstalet:
Fem prov på en vecka är i det mesta laget, inte sant? Det går ändock inte att halv-datta, om man tänker sig komma in på Kungsholmen.
I helgen har jag närvarat vid vissa cermonier. God mat, ach so. Dessvärre verkar min tunga prioritera intressant prat framför unami(det heter väl så?). Kort sagt: jag kan inte erinra några smörkoledrag hos fisken.
Denna vecka verkar bli lugn. Hela familjen ska baka godis och laga kakor(det där lät lite konstigt, jag är helt slut, okej?). Lunchen intogs på Wayne's, de har otroligt goda mackor(lite oväntat faktiskt)! Ägg, svartpeppar, tomat, smakrik lollorosso och roman samt mortadella och creamcheese i en saftig solros(eller kanske rostat vete?)bagel/ciabatta. Blodpudding till middag. Ikväll alltså. Gott. Allvarligt.
Okej ni får ursäkta, jag tror jag går och dör nu. Vi hörs imorgon när melatoninhalten är lite lägre.

Pappa-mat

2006-12-02T20:28:00.000+01:00

Min pappa kan laga mat om han vill. Han lovade att laga dagens önskade tvårättersmiddag eftersom mamma och jag hade en del jobb att ta itu med. Det slutade med att mamma kokade riset och jag lagade till Clivias apelsinfisk. Pappa fick ett "oväntat" jobbsamtal lagom vid middagstid. Så lämpligt.
Efterrätten gjorde han faktiskt helt själv. Det är den godaste dessert jag ätit på mycket länge (inkl. restaurangmat). En eloge till han som även hjälpte mig med min omöjliga syslöjdsläxa. Det är krut i den gubben (44 år). Tillräckligt trygg i sin manliga roll för att våga bära en mönstrad kenzohalsduk till den svarta rocken. Det är min pappa det!
Receptet hittade jag på www.svt.se/mat och är en tina-skapelse. Använd saftiga dadlar i lösvikt.

Pappas efterrätt

4 rågade portioner

9 apelsiner
2 msk ljus sirap (inte vit)
3 dl grovhackade valnötter
2 dl dadlar grovhackade, urkärnade

3 dl mezeyougurt
0,5 dl flytande honung
svartpeppar

Skala apelsinerna med kniv och skär dem i skivor. Lägg apelsinskivorna på ett stort fat. Ringla över sirapen och strö över valnötterna och dadlarna. Häll yogurten i en skål och ringla över honungen. Peppra apelsinerna och yougurten med lite svartpeppar. Servera yogurten till apelsinsalladen. Den här rätten mår väl av att stå och mogna någon timme i kylen.

Nästa dag

2006-12-01T18:46:00.000+01:00

Efter att ha intagit en svindyr radisson-frukost (som inte var märkbart bättre än på ett scandichotel i låt säga, Säffle) begav vi oss ut på staden. Det var varmare fast betydligt blåsigare jämfört med vädret jag lämnat hemma.
Enligt en utskriven DN-artikel från 1999, skulle det finnas schysst vietnamesiskt käk runt varje civiliserat hörn (på tryggt avstånd från Grand Place). Minst en kulturell happening är obligatoriskt vid besök av nya städer. Efter en halvliter du thé med kammomillsmak (belgarna är riktiga te-connaiseurer) på det kungliga konstmuséets kafé valde vi ut en restaurang (som givetvis låg i en helt annan del av staden) ur restauranglistan i vår vita, röriga guidebok.
Kitsch i kubik, men det var genuin kitsch. Tabletterna på borden hade samma format och utseende som pappret på Mc Donald's-brickorna. Jag tror det var tvättmedelsreklam, som för en gångs skull visade en tvättande man.
Män i kostym drack Carlsberg, smaskade nudlar och pratade om vad de skulle göra i helgen. Jag försökte smaska i mig min förrättssoppa, men jag har extremt svårt för kycklingskinn. Vad vet jag, kycklingskinn kan mycket väl vara en basvara i Vietnam. Jag har verkligen ingen koll på asiatisk mat. Hursomhelst fick soppan vara.
Stekt ris. Jag är en stolt kolhydratsdyrkare. Stärkelserika rätter får mig alltid på fall, även om jag vet att biff kan smaka minst lika bra som risotto. Detta ris fyllde sin funktion. Mat som jag åt. Proteinet som jag tänkt peta i mig hade sina tjocktarmar intakta. Räkor med bajs är inte bra. I denna jambalaya-artade rätt fanns även en och annan skrumpen ärta.
Restaurangen var billig och central, det var kanske inte vad vi var ute efter. Jag blev inte avskräckt men jag ber er inte att gå dit.

Första kvällen(natten)

2006-11-28T19:17:00.000+01:00

Okej. Vi anländer på Charleroi. Milda(re) vindar smeker mitt sköna, bleka ansikte och jag är vid gott semestermod(läs glömmer bort prov, killar etc). Inom loppet av fem minuter är bagaget åter i vår makt. Så långt, så bra (usch, jag tog till en Anglifieering, säg inget till Horace).
I en stor, rosa buss som är tänkt transport till Bryssel City, sitter en vallonsk busschaufför och säger att det inte finns några små, rosa biljetter kvar. 120 euro senare lämnar taxin av oss på hotellet (jag har ändå aldrig gillat att åka buss). Eftersom klockan är över tio och vi inte ätit sedan lunch, tar vi en promenix till den belgiska restaurang som receptioniserna rekommenderar. Varför måste man alltid upptäcka städer i de mest ogästvänliga timmarna?
Väl framme vid restaurangen öppnar mamma ett skynke och genast är vi insvepta i en typisk stockholmskrog. Alltså en "kvarterskrog". Den vardagschica servitrisen leder oss till ett bord och ställer fram en korg med koagulerade klumpar av okänd mjöl-karaktär. Vi skyndar oss att beställa från den lagom omfattande menyn, glad i hågan av att ha förstått nästan allt lyckas jag till och med pressa fran några franska meningar angående val av måltidsdryck (okej, jag bad om lite Eau).
Pain de viande visade sig vara köttfärslimpa istället för pirog (självklart!). Till köttfärslimpan fick jag Stoemp som var rustikt rotmos och hela härligheten badade i brunsås. Mina svenska föraningar var korrekta. Belgisk husmanskost är otroligt lik svensk husmanskost. Mamma beställde Waterzooi: mild kycklinggryta med potatis. Pappa tog en köttgryta som var misstänkt lik Kalops. Allt var jättegott, det smakade verkligen bra. Betydligt bättre än maten på de hippa "kvarterskrogar" jag besökt i Sverige. Restaurangen påminde faktiskt om Tegnérs gömställe(fast vassare kök).
Ett återkommande inslag i den Belgiska matkulturen är Tiramisu. Jag har ännu inte kunnat teckna någon teori för hur denna italienska (ibland-) deliktess klistrat sig fast på alla dessertmenyer med någon självaktnig. Helgens bästa Tiramisu åts i alla fall (av pappa) den första kvällen. Jag smakade en sked och det fanns inte ett spår av den vattniga alkoholiga smaken och konsistensen som jag fick erfara ett flertal gånger senare under helgen, bara en balanserad krämighet som gav sötman en lagom framträdande roll. Jag åt glass, det var gott. Glass brukar vara gott, om man bortser från all billig dagis-glass som måste dränkas i strössel för att kännas festlig och därmed få kallas dessert. Mamma åt kall Caffe affogato(jag trodde att det gick ut på hällning av varm espresso över vaniljglass?) som visade sig i skepnad av kaffeglass. Mamma var nöjd, för kaffeglass trodde hon sig ha beställt.
På det hela taget var min första belgiska matupplevelse en mysig restaurang som aldrig skulle vara så fin och ha ett sådant läge, till ett sådant pris, i Stockholm.

Hejsansvejsan

2006-11-27T20:53:00.000+01:00

Här är jag. Maten var merveilleux. Tyvärr är jag oinspirerad. Därför ska jag se mitt favoritprogram (jo, faktiskt) PLUS. Det kommer inte räcka med ett inlägg för att täcka alla detaljer. Fem kanske...

Lussebulle

2006-11-21T17:56:00.000+01:00

Jäst är förmodligen inte pest. Det verkar som jag har lyckats med min andra jäsdeg (stående ovationer).
Mamma ville tjuvstarta med julen idag. Tur för henne att jag råkar ha studiedag. Min lussebullsdeg med kesella var redan bubblig innan den började jäsa. Det bådar gott inför kvällens fika..
Jag föreslår att Anne, från Anne's Food inviger alla Chocolate chips-fanatiska (urk) amerikaner i det svenska luciafirandet. Publicera ett recept på våra lagom söta lussekatter.
På torsdag ska jag åka till Bryssel. Har ni några gastronomiska (och för all del kulturella) tips är jag idel öra. Eller snarare öga.

Tomatsoppa

2006-11-20T18:50:00.000+01:00

I helgen var jag hos mormor och morfar. Gymnasiemässa.
Lidingös Vi-butik, Skeppet, är lagom stor och har ett bra och varierande utbud. Min faster är tjenis med dem i Charken eftersom salami utgör 70% av min kusses dagliga energiintag. Charken/köttdisken erbjuder även ljuvlig leverpastej (när min viktväktar-farmor förnöjt tuggade på sin nattmacka och frågade om den var mager, hade vi inte hjärta att säga något annat) och färdigkryddade, formade biffar. Praktisk. Eller hur? Men ack så opraktiskt för mamma. Det finns ingen Vi-butik där jag bor, Hemköp är en god tvåa men inget slår Vi (utom Waitrose). Alltså sätter hon mig i arbete när det vankas köttfärs ska ihopfogas till massa. Tough.
Jag knep mängder av recept i Söndags. Mormor har både Ica-kort och Vi-kort vilket gör att hon får båda (!) medlemstidningarna hem i brevlådan. Hon får gratis mattidningar dubbelt så ofta som jag. Surt sa räven.
Jag får nöja mig med Medmera någon gång i kvartalet. Konsums försök till upphottning blev halv-dant. Så det kan bli. Hippiesarna som aldrig blev tillräckligt hippa och radikala för att kunna reikarnera till dagens ganska jovialiska salongskommunister, fick nöja sig med att vara "på konsumenternas sida" och sticka ut med överdriven beigehet. Coop tog inte in oss i det tjugoförsta århundradet. Coop är prackar, likt min hemkunskaps bok, på en kvävande tillrättalagdhet. Du ska inte tro att du är något. Osexighet i kvadrat.
Buffé och Salt&Peppar är, i jämförelse med medmera-tidningen, höjden av dekadens.
Fylld av lust och begär gick jag loss med saxen på mormors senaste nummer. Vad sägs messmörsknäck? Lingon och enbärssill? Jag har alltid haft en fetische för messmör och på senare tid Lingon.
Mamma, höstens sopp-idol, svängde ihop en tomat och aprikos-soppa (receptet är ursprungligen från två systrars soppor men jag hittade det på vernisage i Buffé) till middag. De tre senaste sopporna hon lagat har alla varit röda. Underbar rödbetssoppa, mustig spansk kikärtssoppa och idag tomatsoppa. Alla god ting är 2 1/2. Tomatsoppan var okej. Lite för sur för att falla mig på läppen.
Jag ska glädja alla äppelfantaster. Jag fick tag på underbara Pink Ladys i lördags. Jag ska njuta det sista alldeles nu. Pink Lady på Vi-Skeppet. Självklart.

Mat-tv

2006-11-16T19:03:00.000+01:00

Jag har varit svältfödd på matlagningsprogram i ett och ett halvt år. Bara på BBC visades minst ett matlagningsinslag varje dag. Slog man på tv:n vid fem-snåret gick Ready, Steady, Cook på Channel 4. För att inte tala om Saturday Kitchen...
Så vitt jag vet är Landgång det enda som körs just nu i Sverige. Skärpning SVT mfl.

Nyponsoppa

2006-11-14T19:43:00.000+01:00

Idag hade jag ett mycket givande samtal med en av mina vänner. Vi kom in på ämnet barnkonserter och hon berättade en hjärtskärande historia. Nio år gammal och klassen skulle ha en tuttifrutti-konsert (för er som inte är insatta består en tuttifrutti-konsert av diverse fruktsånger som framförs av utklädda barn). Fröken tillkännagav datum, tidpunkt och klädsel (man fick vara vilken frukt man ville). S såg framför sig en praktfull hatt av papier marché som chict gungade i takt, när hon stämde in i ananasjazzen. Hennes mammas papier marché-färdigheter var dock inte så omfattande, det var betydligt enklare att ordna kläder till ett fikon. Trots S insisterande över att ananas stod skrivet i stjärnorna, trycktes en brun mössa hänynslöst ned på hennes huvud. Sedan den dagen har hon inte haft ett normalt förhållande till fikon.
Min mormor stickade en jordgubbsmössa som jag alltid hade på mig. Förmodligen inspirerades hon av alla Sagolika-paket. Jag drack nämligen, som liten kicka, litervis med nyponsoppa. Dagligen. Tänka sig, att jag var en rund jordgubbe full med c-vitamin (bokstavligen)! Efter mormors By-Pass-operation startade en ny nypon-epok. Hon började varje dag med att hinka proviva (hennes "livdryck") . Livdrycken visade sig vara livsfarlig: plötsligt var hon halvvägs diabetiker. Ut med proviva och hennes blodsocker är numera stabilt.
Nyponsoppa har blivit vardagsefterrätten n.1 hemma hos oss. Mamma och pappa blir så nostalgiska när de påminns om hur fort glass kan förvandlas till sås. Lite retro. Mandelbiskvier i "ska" det vara och så blir det i kväll. Jag har haft ögonen på Lejonet&Björnens mandelglass under en längre tid och tänker därför lobba för att detta införskaffas på ica eller hemköp nästa gång det vankas nyponsoppa.
En sak till: nyponsoppa är egentligen en vinterefterrätt som plägar förtäras vid februari-snåret, men jag tänkte faktiskt på Åre idag och det får väl räknas som vinter.

Frysrensning

2006-11-13T19:19:00.000+01:00

Ett mirakel är på vägg att ske. Frysen är snart tom. Mamma lagar just nu till en middag på enbart rester. Otroligt. Det kanske finns plats för nya glasspaket!

Ska vi baka pepparkakor?

2006-11-09T17:36:00.000+01:00

Dagens lunch var mycket intressant, om inte upphetsande. Med tanke på den minestronesoppans konsistens, är det högst troligt att någon utav de kära mattanterna, i konfys brist på inspiration, kapat en tankbil på väg från nestlés barnmatsfabrik. Behöver jag säga mer?
I dag håller inte vi i matklubben. I stället är det några andra som gör det (logiskt). Det blir ärtsoppa (med punsch) som det sig bör en torsdag. Jag gillar torsdagar, mest för att det nästan är fredag men matklubben är också en humörhöjare.
Av någon outgrundlig anledning längtar jag alltid efter november. En sak är säker: det har definitivt att göra med vetskapen om den analkande julen. Min namnsdag finnes även i slutet på kalendern.
Fast om det inte hade varit för weekendresan och skönhetsbehandligen som mamma så förståndigt bokat, hade jag faktiskt gett katten i lövhalkan och låtsats att det var december. Just i år känns det extra grått och nästan-kallt, men som sagt: provfatigue är inte att leka med. Alla jag känner (okej, de i min årskurs) säger sig vara novembertrötta novemberhatare men jag vet, jag vet bättre, samtliga lider av grav provtrötthet. Så enkelt är det!
Således är november egentligen en helt fantastisk månad, så som JAG alltid har upplevt den. Ska vi baka pepparkakor?

Allt är sig likt i November

2006-11-06T18:47:00.000+01:00

Ny halvtermin och friska tag! På torsdag äger det första provet rum.
Jag känner en hatkärlek inför glosor. Glosor är språk, jag älskar språk, men det skapas lätt förvirrning när man ger sig på parallell pluggning av språkläxor. Ungefär så här : Was kostet ein glace? Je ne wisse pas.
Dagens skollunch var okej, den tog mig igenom eftermiddagens strapatser. Pannbiff med brunsås(och bröd + en särdeles god vitkålssallad).
Till middag värmde mamma korvstroganoff från frysen och kokade underbart klibbigt jasminris (råris är för knalligt). Ketchup och tomat syntes också på min tallrik. Typiskt god måndagsmiddag.

Kaneläpple med hasselnötsfyllning

2006-11-05T20:23:00.000+01:00

Här är dagens efterrätt.

Ett gammalt (typ 2003) Arla-recept som jag hittade hos mormor. Fyllningen innehåller mer smör och socker än vanligt (varför är alla svenska äppelrecept så osockrade?) alltså blev det hela betydligt godare än de vanliga, småtråkiga kaneläpplena som florerar i hösttider som dessa.
Mammas nya hasselnötspaj är verkligen god, och inslagen av hasselnöt i detta recept förde tankarna till julens knäckäpplen(som jag inte kan äta på grund av min tandställning). Jag hävdar helt enkelt att hasselnötter är bättre än mandel i äppelrätter.
Jag hade i ett rågat kryddmått kanel, istället för en tesked som det stod i receptet. Kanel är gott, men kan lätt bli bittert om man använder för mycket. Därför gillar jag inte kanelbullar: för mycket kanel i proportion till mängden socker.

Det vita är vaniljglass som jag föredrar framför vaniljsås.

Surkål

2006-11-05T14:38:00.000+01:00

Alldeles nyss åt jag Risnekorv, spagetti, surkål och danskt rågbröd. Multi-européeisk mat om jag själv får säga det. Småländsk korv, italiensk bläckfiskpasta (om vi vill komplicera det hela kan jag nämna halloween-symboliken från USA), tysk(fast svensktillverkad,KRAV) surkål och danskt bröd(eh, som kommer från ett lokalt bageri). Okej, nästan allting var svenskt. Bara bra ur miljösynpunkt, så det så! Men globalisering är ju kul också, hm..
Jag hittade Risnekorven på Ica-maxi i förmiddags, när jag famlade efter bratwurst. Ica-maxi är ett enormt ställe: fullt av stora gubbar, läskiga tanter och barn som gapar efter godis(varför ger föräldrarna inte barnen en kexchoklad, blodsockerhalten är uppenbarligen låg, på femtiotalet rekomenderades faktiskt glass som fett-och-kalcium-tillskott). Mamma och pappa föreslog samlad trupp på slagfältet, förlåt, vid mjölken.
I alla fall, Risnekorven är den godaste stekkorv jag smakat i Sverige, halvvägs till grovkornigheten hos de käkvänliga, örtiga engelska korvarna. Varför jag inte har tittat söderut i korvutbudet tidigare är obegripligt. Det är inte längesedan jag tog min första tugga Isterband, men jag började med sushi i nioårsåldern! Jag som bor nära småland och allt, man är helt enkelt hemmablind.
Nu har jag (rättare sagt pappa) fixat med min usb-kabel till mobilen. Det blir nog matbilder, om än suddiga, i nästa blogginlägg. Ska jag bli ambitiös och publicera recept när jag ändå är ifarten?
I går lagade pappa och jag mat (mamma hade tillfällig reumatism) från DN:s allhelgonaspecial. Pumpasoppan som var tänkt till förrätt åt vi till middag i fredags. Jag vet inte hur pumpasoppa ska smaka men den här blev bajsbrun och gav mig kväljningar, tvi! Igår blev det baconinlindad fransyska(i orginalreceptet rekomenderades hjort) ingnuggad i rosépeppar. Rosépeppar är tydligen "jätteretro", men för mig som missade åttiotalet är det bara ovanligt god peppar. Vilka dofter i köket! Av skyn gjordes en sås med majsena, matlagningsgrädde, choklad och kaffe. Såsen smakade varm choklad utan socker, riktigt gott. Stekens attribut var bräserad savojkål. Jag älskar kål men hänvisas oftast till pizzasallad: mamma är kålmotståndare(varför just min mamma?), hon säger matsmältingsproblem, men jag tror att hon tillhör den där fjärdedelen av befolkningen som Lisa Förare Winblad skrev om. Hon åt trots allt nästan upp hela sin kålklyfta vilket är att tolka som en bragd. Pappa ansåg att vinet Castillero del Diablo var på tok för eldigt för de fina, subtila smakerna i maten, jag får lita på honom eftersom jag höll mig till vatten. Mamma tycker det är kul att köpa djävulens vin till halloween, men hon borde kanske ha satsat på Rosé.
Jag gjorde efterrätten redan i fredags, crème bryléen blev god och krämig. Jag fann dock bären överflödiga. Äggkräm ska vara äggkräm: kalla mig konservativ (jag betitlar mig själv som konservativ liberalist), men krämigheten känns otrygg i sällskap med nymodigheter. Nästa gång ska jag även ha i en HEL deciliter socker i smeten. Brylébrännaren är fin och fungerar utmärkt, det blev ett hårt, brunt tak, precis som det ska vara!
Om jag hade kläm på html-koder skulle jag länka allhelgonamenyn från DN:s hemsida, men ni klarar säkert av att leta rätt på recepten(de är från torsdagens nummer) på egen hand.

När är julen här?

2006-11-04T11:25:00.000+01:00

Den här helgen är den enda officiella svenska hösthelgen. Fy, i USA firas både thanksgiving och halloween, inte konstigt att vi firar Advent varje helg i December. Nu ska jag gå och införskaffa kvällens middag och se om jag får tag i en brylébrännare på Werner&Verner. Håll tummarna. Mitt råd: fira Mårten och allt vad ni kommer på, festa hela November! Rätt vad det är kommer det lida mot jul! Mer okynnesfirande åt folket, haha.

Jag är här igen!

2006-11-03T18:11:00.000+01:00

Ja, nu kanske ni har undrat var jag tog vägen, jag lovar, jag är vid liv. Det förhåller sig så att novemberlovet pågår förfullt.
I söndags steg jag och min kusin+farbror+faster på silja symfoni(eller var det kanske serenade?). Det var en tvådagars kryssning, varav en dag tillbringades i Helsingfors. Första kvällen åt vi på Happy Lobster (som naturligtvis är en skaldjursrestaurang). Min underbara faster har mycket bestämda åsikter om mat. Hon äter; skaldjur, lakritspipor, vitlöksbröd, oxfilé, tacos och that's about it. Grillchips och pommesfrites slinker även ned (ja vi kan väl säga att jag inte brukar förvänta mig några kulinariska höjdpunkter i hennes övrigt förtjusande sällskap).
I alla fall, min farbror och jag beställde in ostron till förrätt, medan min faster och kusin(nästan syster) tog sniglar i vitlökssås. Brödet till(ciabatta) var det mustigaste och bästa jag någonsin ätit och är det enda ni faktiskt vill äta ombord på silja. Ostronen betedde sig som ostron och smakade hav. Faster och kusin höll sig till vitlökssåsen och brödet(meze på finska månne?).
Efter en stund placerades den gigantiska skaldjusplatån på vårt bord. Faster och farbror lät sig väl smaka, skaldjuren smakade skaldjur och skaldjursfantasterna blev nöjda. Jag och min kusse tog vitlöksstekt lax till huvudrätt. Laxen smakade osaltad lax, definitivt inte vitlök. Till laxen serverades skolpotatis(inte skal), skrynkliga ärtor och majonässmakande aubergineröra(jag förväntade mig babaganoush).
Nej, maten var ingen höjdare. Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet, men kortsagt: ät i Helsingfors istället, och snälla, ät inte på donkan som min faster insisterade på att göra.

Oväntat

2006-10-26T16:54:00.000+02:00

Ha, jag fick MVG på kemiprovet! Det kändes inte MVG när jag gjorde det i onsdags, men där ser man.
I tisdagens Mat och vin-bilaga(aftonbladet) finns ett recept på mixade chokladbollar. Jag gjorde smeten nyss, och planerar att rulla bollar imorgon när degen är kylskåpskall och medgörlig. Det ska bli små "tryfflar" rullade i kakao eller skalade sesamfrön. Jag kan publicera receptet imorgon(förutsatt att resultatet blir tillfredställande). Det lilla av smeten som hamnade på mina fingrar, hamnade också i min mun. Delicatoliknande smak(även samma finmalda, lätt gryniga konsistens). Ska jag betrakta det som ett lyckande?
Tyvärr började min nästan nya, krämfärgade Kitchen-aidmixer att ryka.
-Va? Varför, varför, varför? Det här ska ju vara världens bästa mixer, pedagogisk och allt med illustrationer för de olika funktionerna. Den har inte upplevt tillräckligt många soppor för att gå i graven, den är för ung för att dö!
Ja, tur att man har en försäkring. Det här ska jag gå till botten med.

Macka

2006-10-25T17:40:00.000+02:00

Jag är alldeles för utmattad för några längre utläggningar(halvterminens sista prov avklarat: ja!). Dock har jag gjort en lyckad snabbgucka till dagens ciabatta (med tillkommande grekiska köttbullar). Morot, mezeyougurt, vitlök, peppar, salt: en personlig tolkning av alla de guck-recept på "alternativ" tzatsiki som numera finns i de flesta tidningars vid-oväntat-besök-tapas/plockmat-special(man har ju alltid en falska rosenvatten och ett par mogna avokados på lut).
Röran var enkel och blev god(avgjordes när jag slickade av skeden), vilket är avgörande om jag ska fortsätta orka ställa mig och "röra ihop något", istället för att köpa färdiggjord, E-innehållande, tysk Tzatsiki.
Jag verkar ha fått ihop en god macka helt enkelt.

Dionysos

2006-10-23T20:04:00.000+02:00

Nej, det blev tyvärr inget cyber-kocken-bidrag. Som några av er vet, har jag prov framför mig.
Antikens grekland. Oj, vad jag har pluggat. Igår, idag. Jag kan berätta lite om matbloggarnas beskyddare, Dionysos(okej, jag vill testa min kunskaper).
Dionysos, vinguden
Attribut: vinlövskrans, vindruvsklase, vinranka, dryckesskål
Satyrer: sagodjur som följde Dionysos
Menader: kvinnor som dyrkade Dionysos
Menaderna var frigjorda kvinnor som hade picknick, diskuterade(inte bara priset på getmjölk) och åt vindruvor(drack vin). Menaderna ansågs suspekta och anklagades för häxeri.

Slutsats 1: En typisk matbloggare skulle alltså ha mycket gemensamt med en antik Menad(förutom alliterationen i namnen).
Slutsats 2: Jag är glad att jag som kvinnlig matbloggare inte regelbundet anklagas för häxeri(att Menaderna ansågs suspekta hängde förmodligen ihop med deras status som tänkande kvinnor).

Jag höll på att somna i eftermiddags (provfatigue) , -järnbrist, sa mamma bryskt. Jag bedyrade att jag ätit min spenat, men mamma som tror på protein i alla blåsväder införskaffade blodpudding. Jag blev inte nämnvärt piggare(eller jo, efter några glas cola), men gott var det.
SO är sista lektionen imorgon. Direkt efter provet kommer jag gå hem och plugga Kemi.
Håll tummarna, jag vill verkligen ha MVG i historia.

Gravensteiner

2006-10-21T17:11:00.000+02:00

Jag sitter just nu och njuter av sveriges godaste äppelsort: Gravensteiner. Lagom sötsyrligt och sött. Äppelsmaken fullkomligt väller över.
DET godaste äpplet jag någonsin ätit kom ifrån Waitrose(som ett Ica-maxi för foodies) i England. Pinklady, "the apple with the fizz", var sorten. Det smakade som Gravensteiner på steroider. Fantastiskt.
Nej, tyvärr duger inte äpplena på balkongen till ätning.

Äpplen i överflöd

2006-10-21T09:11:00.000+02:00

Mamma bakade hela två vegansmuläppelpajer som present till torsdagens matklubbsanordnare. Bara för dem att lägga i frysen och plocka fram vid behov. Detta är vad jag kallar omtanke, men min mamma som är en listig kvinna brukar alltid få ut någonting av sin klädsamma godhet.
En av hennes många goda vänner har en stor äppelträdgård, och hon erbjöds äpplen häromdagen. Hon föreslog ett tiotal(med tanke på min ständiga äppelkonsumption) men han sa att sex stycken var det mesta hon kunde få. Ett smärre missförstånd kan få stora konsekvenser: numera står sex plastkassar med äpplen på vår balkong. Samma dag som äpplena anlände bakade mamma pajerna. Hon planerar redan för äppelmos och äppeldryck. Imorgon blir det en amarettoäppelkaka. Tänk, framåt advent kommer det spruta antioxidanter ur min öron.
Lite av pajdegen(från tasteline)blev över, därför kunde jag i går snabbt fixa tre portions-blåbärspajer(ja, vi har frysen full med alla möjliga bär). Det blev gudomligt gott. Pajdegen innehöll en osvensk mängd socker vilket gjorde degtäcket knäckigt och lagom segt. Under gräddningen sjönk degen ned i blåbärsbädden( mycket blåbär, lite mjöl, socker) och pajens konsistens blev lagom stabil(mellan rinnig och kolaaktig). En tillfredsställande klick av sveriges bästa köpevaniljglass(Sia) som kronan på verket fulländade fredagskvällens efterrättsvaka.
Mamma har, efter hon äntligen fick smaka på degen, fått ett nytt favoritrecept. Jag gissar att jag lär får återse smuldegen i mången äppelpaj under höstens fortgång.

Skinkost i mitt hjärta

2006-10-20T18:18:00.001+02:00

Fredag. Pappa kommer hem sent ifrån Danmark.
Mamma säger: - Jag orkar inte laga något avancerat, ska vi ta ciabatta?
Jag säger: -JA! Skinkost, skinkost, skinkost, med skinkost?!
Mamma kan självklart inte motstå mina lysande grönspräckliga ögon utan köper glatt en Kavli 225(?)grammare.
Jag fick upp ögonen för skinkost hos min morfar. Han är påläggsperiodare och för ugnefär ett år sedan var han inne i en tub-period. "Oj, vad gott det här är!", tänkte jag, när jag satt och smaskade på min frukostmacka bestående av pärlan(mormor och morfar äter alltid pärlan) och skinksmakande klet. Väl hemma igen provade jag Kavli på danskt rågbröd och blev frälst. Sältan från osten/röran tillsammans med saftigheten från brödet är suveränt.
Ciabatta är ett psykologiskt fredagsbröd. Det är verkligen något att bita(jag älskar bröd där jag kan studera gluten med blotta ögat) i; alla spänningar, aggressioner och negativ energi efter arbetsveckan är spårlöst försvunna efter en rond, förlåt, matpaus. Ikväll lär det råda obruten frid.
Jag tycker om kletiga pålägg, annars blir mackan för torr. Jag gillar skinka, men enligt mig visar skinka sin bästa sida bortanför smörgåsvärlden . Med skinkost får jag det bästa av två världar. Ett plus är att tubpålägg inte kräver någon disk, förutsatt att man inte brer ut (vilket jag alltid gör).
Lika bra som skinka är i "riktig mat", lika bra är det att skinkosten håller sig på mackan. Jag har hört om misslyckade försök till ost-och-skink-sås, men om ni har några förslag är det fritt fram att kommentera(ni får ALLTID kommentera).
I dag var lunchen kökets val. Med spända steg gick jag och en annan nia genom regnet och funderade på vad mattanterna kunde ha hittat på. Jag hade ärligt talat ingen aning. Det var lasange. Jag skäms nästan för att säga det, men jag har ALDRIG ätit godare lasange än skolans. Någonstans på vägen mellan den överkokta pastan och den stora mängden bechamelsås skedde något gudomligt: allt förenades till en härlig smet och blev kanske världens godaste lasange. Gott.