Första kvällen(natten)

Okej. Vi anländer på Charleroi. Milda(re) vindar smeker mitt sköna, bleka ansikte och jag är vid gott semestermod(läs glömmer bort prov, killar etc). Inom loppet av fem minuter är bagaget åter i vår makt. Så långt, så bra (usch, jag tog till en Anglifieering, säg inget till Horace).
I en stor, rosa buss som är tänkt transport till Bryssel City, sitter en vallonsk busschaufför och säger att det inte finns några små, rosa biljetter kvar. 120 euro senare lämnar taxin av oss på hotellet (jag har ändå aldrig gillat att åka buss). Eftersom klockan är över tio och vi inte ätit sedan lunch, tar vi en promenix till den belgiska restaurang som receptioniserna rekommenderar. Varför måste man alltid upptäcka städer i de mest ogästvänliga timmarna?
Väl framme vid restaurangen öppnar mamma ett skynke och genast är vi insvepta i en typisk stockholmskrog. Alltså en "kvarterskrog". Den vardagschica servitrisen leder oss till ett bord och ställer fram en korg med koagulerade klumpar av okänd mjöl-karaktär. Vi skyndar oss att beställa från den lagom omfattande menyn, glad i hågan av att ha förstått nästan allt lyckas jag till och med pressa fran några franska meningar angående val av måltidsdryck (okej, jag bad om lite Eau).
Pain de viande visade sig vara köttfärslimpa istället för pirog (självklart!). Till köttfärslimpan fick jag Stoemp som var rustikt rotmos och hela härligheten badade i brunsås. Mina svenska föraningar var korrekta. Belgisk husmanskost är otroligt lik svensk husmanskost. Mamma beställde Waterzooi: mild kycklinggryta med potatis. Pappa tog en köttgryta som var misstänkt lik Kalops. Allt var jättegott, det smakade verkligen bra. Betydligt bättre än maten på de hippa "kvarterskrogar" jag besökt i Sverige. Restaurangen påminde faktiskt om Tegnérs gömställe(fast vassare kök).
Ett återkommande inslag i den Belgiska matkulturen är Tiramisu. Jag har ännu inte kunnat teckna någon teori för hur denna italienska (ibland-) deliktess klistrat sig fast på alla dessertmenyer med någon självaktnig. Helgens bästa Tiramisu åts i alla fall (av pappa) den första kvällen. Jag smakade en sked och det fanns inte ett spår av den vattniga alkoholiga smaken och konsistensen som jag fick erfara ett flertal gånger senare under helgen, bara en balanserad krämighet som gav sötman en lagom framträdande roll. Jag åt glass, det var gott. Glass brukar vara gott, om man bortser från all billig dagis-glass som måste dränkas i strössel för att kännas festlig och därmed få kallas dessert. Mamma åt kall Caffe affogato(jag trodde att det gick ut på hällning av varm espresso över vaniljglass?) som visade sig i skepnad av kaffeglass. Mamma var nöjd, för kaffeglass trodde hon sig ha beställt.
På det hela taget var min första belgiska matupplevelse en mysig restaurang som aldrig skulle vara så fin och ha ett sådant läge, till ett sådant pris, i Stockholm.