Nästa dag

Efter att ha intagit en svindyr radisson-frukost (som inte var märkbart bättre än på ett scandichotel i låt säga, Säffle) begav vi oss ut på staden. Det var varmare fast betydligt blåsigare jämfört med vädret jag lämnat hemma.
Enligt en utskriven DN-artikel från 1999, skulle det finnas schysst vietnamesiskt käk runt varje civiliserat hörn (på tryggt avstånd från Grand Place). Minst en kulturell happening är obligatoriskt vid besök av nya städer. Efter en halvliter du thé med kammomillsmak (belgarna är riktiga te-connaiseurer) på det kungliga konstmuséets kafé valde vi ut en restaurang (som givetvis låg i en helt annan del av staden) ur restauranglistan i vår vita, röriga guidebok.
Kitsch i kubik, men det var genuin kitsch. Tabletterna på borden hade samma format och utseende som pappret på Mc Donald's-brickorna. Jag tror det var tvättmedelsreklam, som för en gångs skull visade en tvättande man.
Män i kostym drack Carlsberg, smaskade nudlar och pratade om vad de skulle göra i helgen. Jag försökte smaska i mig min förrättssoppa, men jag har extremt svårt för kycklingskinn. Vad vet jag, kycklingskinn kan mycket väl vara en basvara i Vietnam. Jag har verkligen ingen koll på asiatisk mat. Hursomhelst fick soppan vara.
Stekt ris. Jag är en stolt kolhydratsdyrkare. Stärkelserika rätter får mig alltid på fall, även om jag vet att biff kan smaka minst lika bra som risotto. Detta ris fyllde sin funktion. Mat som jag åt. Proteinet som jag tänkt peta i mig hade sina tjocktarmar intakta. Räkor med bajs är inte bra. I denna jambalaya-artade rätt fanns även en och annan skrumpen ärta.
Restaurangen var billig och central, det var kanske inte vad vi var ute efter. Jag blev inte avskräckt men jag ber er inte att gå dit.