Saturday, December 22, 2007

Julnovell

Till min förtjusning dykte min blogg upp på första sidan när jag googlade Xoco, julfika ikväll. Mamma föreslog att jag skulle publicera min tvättäkta skolnovell här. Den är inte betygsatt än, vad tycker ni?





Pojken, paketen, sakerna och presenterna

Pojken såg sig omkring i den tomma trädgården. Där fanns varken snö eller gräs. En fuktig matta av löv bredde ut sig över gårdsplanen och sög upp allt dagsljus. Ute ville han inte stanna. Det var andra advent, i köket brottades Pappan med en pepparkaksdeg. ”Glöm inte städningen”, sa Pappan när han fick syn på sin pojke, ”Tomten kan gå vilse i den där röran. Det skulle gå betydligt fortare att städa om det inte var så mycket saker i vägen. I år kommer nog Tomten med presentkort på bio och kläder.”
Pojken suckade och gick mot sitt rum. Tomten hade han aldrig trott på och städa gjorde man ändå. Han tyckte om rummet. De turkosa väggarna fick honom att tänka på havet, sommaren och födelsedagen. Han myste vid minnet av det senaste presentbordet med 57 paket. Han hade räknat noga. Pojken var bra på matte, det sa alla, ingen annan i klassen kunde multiplicera som han. Han antog att de andra inte räknade sina presenter ordentligt. Mamman hade lärt honom att man ska tacka ordentligt för att få nya presenter nästa år. Därför skrev han listor över vad han fick, från vem det var och hur mycket han tyckte om det. Det sistnämnda skrev han aldrig i sina tackkort. Han visste att det var fult att jämföra.
Han började med att damma av mobiltelefonen vilken för tillfället var hans käraste leksak. Mamman kände sig tryggare när han var nåbar, hon hade fått ett ännu finare jobb och var bara hemma på lördagarna. Pojken kände sig gladare eftersom han använde mobilkameran till att fotografera de reklamaffischer han tyckte om. Dessutom var telefonen så len och fin att hålla i när han inte kunde somna.
Efter att han plockat bort sakerna och lagt dem på hyllorna var det dags att ta fram dammsugaren som bodde i en skrubb i hallen. Det var tungt att släpa den uppför trappan och han övervägde att önska sig egen. Då Pojken drömde som bäst om den lilla behändiga maskinen från Electrolux gick han rakt på Shrekdockan i plast. Den välte över lådorna med xboxspel och legorobotar. Pappan hade rätt, det gick knappt att städa utan att stöka till.
Magen kurrade när han satt och tittade på julkalendern. En oemotståndligt kryddig doft spred sig från köket. Pappan dukade med mammas favoritservis. En gång hade Pojken frågat vad Royal Copenhagen betydde. Pappan hade svarat att det var något fint som mammor köpte i Köpenhamn när de fick en extra stor bonus.
Pappan bjöd som vanligt på restauranggod mat, ännu ett provlagat recept till den nya kokboken. Pojken berättade att det inte gick att leka i rummet eftersom hyllorna riskerade att falla ihop av tyngden från hans saker. ”Vi får ta en tur till stadsmissionen och ge bort lite grejer, du kan väl leka i trädgården så länge.” sa pappan.
Pojken såg sig omkring i den tomma trädgården. Dagen var tömd på ljus, en och annan snöflinga singlade ner på den bruna marken. Han suckade och undrade vad Pappan trodde han skulle kunna hitta på i en trädgård. Han kände sig obekväm utan sina saker, inklusive dem som inte var roliga längre. Pojken önskade sig intensivt en iPhone. Inte för att det var tråkigt att gå på bio, men en iPhone… Mamman var visst på tjänsteresa i USA.
Dagarna innan julafton såg Pojken hur klapparna hopade sig under granen. Det var idel presentkort från NK. Platta paket. Tankarna kretsade kring eventuella finurligheter vid inslagningen. Hur liten var egentligen en iPhone?
Men så ökade paketens medelformat drastiskt, mitt på dagen före dagen före dagen D. Mamman stod rosig i dörren, med ett avlångt paket under armen, omgiven av ett tiotal Mullberryväskor. Pojken kastade sig om hennes hals. Mamman rufsade honom i håret. Med en rynka i pannan betraktade hon sin son som entusiastiskt gned sig mot paketet.
På julaftons morgon kunde Pojken inte hålla sig. Han rusade fram till granen och slet upp förpackningen med sådan frenesi att julgransstjärnan damp ner i parketten. Hjärtat bankade, snart skulle han få smeka en touch screen. Tänk att telefoner kunde vara så här tunga! Sedan mulnade han. Det luktade brädgård. I handen höll han en plankbit. Vad nu, trodde Mamman att han var en Emil? Pojken hörde fnitter och vände sig om. Pappan och Mamman hade vaknat. De satt i Carl Malmstensfåtöljerna bakom granen, iförda randig pyjamas. ”Du skulle ha sett din min!”, sa Mamman. ”Du kan aldrig gissa vad vi har tänkt ut. Vi vet hur mycket du gillar dina saker och nya saker, men vi har också insett att du tröttnar eftersom du knappt får en chans att leka med dem. Ditt rum är för trångt. I sommar fyller du år, då blir det säkerligen fler presenter. Därför ska vi bygga en lekstuga! Det är din stora julklapp från oss. Plats finns det gott om i trädgården.”
Pojken såg sig omkring i trädgården. Det var ännu kallare, marken var vit, men trädgården var inte lika tom. Gårdsplanen var full av fotspår som uppstod vartefter Pappan och Mamman markerade möjliga byggplatser. Då bleknade en iPhone i jämförelse med riktigt sällskap.

2 Comments:

Blogger SanktaCecilia said...

Jag är tagen...vilken novell!

Fantastisk.

11:54 PM  
Anonymous Anonymous said...

bra start

1:30 AM  

Post a Comment

<< Home