Stek

När jag var liten (okej, ännu mindre än nästan sexton) var bakning det roligaste jag visste. Minsta sconesdeg gav mig endorfiner som räckte i dagar. Tyvärr bakade man ganska sällan hos mig och detta har förmodligen gett upphov till ett post-traumatiskt intresse för matlagning.
När jag blev lite äldre, sisådär nio, började jag samla på konsumrecept. Detta var väl ett efterskalv, en döende hälsning till kapsylstadiet som alla går igenom i tvåan.
Jag minns att jag lockades av bilderna, glada människor helt enkelt.
I dag rensade jag bland mina skatter, det som en gång var pokémon hade magiskt förvandlats till falukorvsgryta och risotto. Kul att upptäcka en hel drös med olagade recept. Fast mitt problem kanske inte är bristen på recept...
År 2000 hade maträtterna ännu inte invaderats av kalorier. Det är befriande att läsa en mellanmålsspecial där det finns milkshake, bananer med glass och mackor med jordnötssmör. Inte ett ord om BMI. Inte ett pip om hur lite godis som krävs för att höja högafflarna i vädret och tända på bålet.
Ikväll och imorgon har vi middagsgäster. Samma stek med chokladsås som jag tidigare nämnt, med undataget att det idag blir rostbiff istället för fransyska (och det var så det var tänkt från början). Pappas goda efterrätt kommer få gästerna att smälta. Mums.
Imorgon blir det julratatouille och saffranspannkakebrylé.