Äkta svenskhet

"Vad längtar du efter?", frågade mamma på vår promenad i det gassande solskenet, "A-fil och Proviva jordgubb kanske?" Vad längtade jag egentligen efter? Efter en dryg vecka på denna överturistade ö (mallis), hade jag tröttnat på Danones långfilsaktiga yoghurt, den saftlika juicen som jag inte drack och de omsorgsfullt kantskurna, svampiga brödskivorna som engelsmännen förmått hotellledningen att standardisera frukostbuffén med. Jag ville hem till min müsli, till min mellanmjölk, till de färdigskurna äntligen och seriöst goda pågenlimporna. Tumbet och tapas i all ära, men vad händer när man tröttnat på potatis och olivolja? Jag skulle aldrig söka mig till en indisk restaurang english style på en spaniensemester, äran behåller man i det längsta, men faktum är att det var asiatisk (om än cross-over) mat som jag verkligen saknade. Vad är husmanskost för mig? Maten som jag och andra i mitt liv äter mest. Vad äter jag mest? Mammas choritzokreationer med bönor och fullkornsbulgur. Chili con carne med fullkornsris, örtbiffar på lammfärs, keldasåser på bäddar av utrotningshotad fisk osv. Inte en gång satt jag och önskade att spädgrisen på menyn skulle varit raggmunk eller biff med lök, i mitt stilla sinne dök det möjligtvis upp en och annan falukorv men definitivt inte någon ärtsoppa. Missuppfatta inte detta som hets mot egen folkgrupp. Jag gillar traditionell mat men det bjuds inte till vardags. Om det till äventyrs dyker upp något hederligt krubb är det på söndagsmiddagarna. Trender är globala men hur de fångas upp beror på kulturen. I vilket annat land finns det så många olika märken på gryn och ris? Tänk att en Gi-skeptiker som jag har blivit invaggad i dinkeltryggheten. Går det idag att hitta en bensinmack som inte stoltserar med sina långsamma sallader? Sockeralarmen och trendkänsligheten har skapat ett alldeles speciellt svenskt kök.