Att bita i det sura äpplet

En hängiven fruktälskare är alltid på jakt efter ett gott äpple. Det är lite som att leta efter slutet på regnbågen, man blir aldrig nöjd. Daglivs har fått in Svenska äpplen. Först ut på arenan blev transparante blanche. De potatisliknande knölarna var inte alls så mosigt mumsiga som deras svenska namn glasäpplen ger sken av. Häromdagen tvingade jag i mig ett bittert Alice-äpple med lätt magvärk som påföljd. Idag hade jag klyftat en annan sort (July Red?), men smaken var så vedervärdigt frän att jag slängde hälften.
Är jag förtidigt ute? Eller ska årets skörd förpassas till mammas pajer? Rann snålvattnet förgäves när jag inspekterade äppelträd i Kivik? Tänk om man måste hålla sig till klimatovänliga, smågoda leksaksäpplen från centraleuropa. Vilken dyster framtid, jag som längtar efter den nordiska sötsyrligheten i världens godaste äpple. Som bara måste komma från Sverige.