Paj
Igår var jag extra snäll och lagade middag trots att mina behandlare anser att jag ska hålla mig borta från köket (det brukar gå sådär). Jag bjöd på fläskfilé med röd currysås och ugnsbakad sötpotatis. En måttlig dos limesaft lyfte såsen som inte var speciellt stark på grund av (den vispbara) mellangrädden. Vad är det för skillnad på röd och grön currypasta? Receptet sade grön men efter en snabb titt på innehållsförteckningarna i affären, kunde jag konstatera att båda kryddblandningarna består av likartade råvaror och praktisk som jag är valdes röd som vi redan hade hemma. Så fritt tänker en liberal, även om hon är blå.
Sötpotatis är gudagott och skulle kunna rostas tillsammans med palsternacka och potatis. Sötpotatis borde också finnas med på barnmenyerna. Jag anser att barnmenyer är en skymf mot varierat och vuxet ätande men sorgligt nog behövs dem. Jag hade själv (oanorektiska) perioder i min barndom då jag avskydde glass, speciellt rätblocket med krossad choklad som jag fortfarande har svårt för, trots att jag numera äter glass minst en gång om dagen. Mellan sex och 12 års ålder kunde jag (av någon outgrundlig andledning som kan ha att göra med mina föräldrars få timmar i köket) inte med restaurangmat. Alls. Vi gick på stadens enstjärniga krog på avslutningsdagen i ettan men jag åt knappt någonting. Denna epok gör sig idag påmind när det kommer till tryffelskum som får mig att vilja kräkas över vita bordsdukar och eleganta servitörer. Restaurang La Brochette (som inte finns längre men som låg nära Historiska museet) erbjöd ritmöjligheter på dukarna och en föredömlig barnmeny. Bland annat barnsligt god biff med bea. Barn gillar sött och mjukt. Kan inte kockarna utgå från detta och introducera lite vuxna råvaror på barnmenyerna, istället för grillkorv med ketchup? Majsplättar med sidfläsk? Citron och parmesanpasta? Sötpotatismos? Risotto med gröna ärtor? Falafel (så att kikärtorna inte syns)? Salsiccia (med ketchup)?
Ikväll ska pappa laga middag. Det blir frasig smörsmakande filodegsrulle/paj med fetaost/zucchini/morot/hasselnötsfyllning. Oändligt gott. Det var dit jag egentligen ville komma med detta inlägg. Paj alltså.
Till efterrätt bakade jag igår en smulpaj med nektarin och torkad aprikosfyllning. Det blev nästan fullträff även om pappa hade önskat sig ett något frasigare skal. Således mer socker nästa gång.
Sötpotatis är gudagott och skulle kunna rostas tillsammans med palsternacka och potatis. Sötpotatis borde också finnas med på barnmenyerna. Jag anser att barnmenyer är en skymf mot varierat och vuxet ätande men sorgligt nog behövs dem. Jag hade själv (oanorektiska) perioder i min barndom då jag avskydde glass, speciellt rätblocket med krossad choklad som jag fortfarande har svårt för, trots att jag numera äter glass minst en gång om dagen. Mellan sex och 12 års ålder kunde jag (av någon outgrundlig andledning som kan ha att göra med mina föräldrars få timmar i köket) inte med restaurangmat. Alls. Vi gick på stadens enstjärniga krog på avslutningsdagen i ettan men jag åt knappt någonting. Denna epok gör sig idag påmind när det kommer till tryffelskum som får mig att vilja kräkas över vita bordsdukar och eleganta servitörer. Restaurang La Brochette (som inte finns längre men som låg nära Historiska museet) erbjöd ritmöjligheter på dukarna och en föredömlig barnmeny. Bland annat barnsligt god biff med bea. Barn gillar sött och mjukt. Kan inte kockarna utgå från detta och introducera lite vuxna råvaror på barnmenyerna, istället för grillkorv med ketchup? Majsplättar med sidfläsk? Citron och parmesanpasta? Sötpotatismos? Risotto med gröna ärtor? Falafel (så att kikärtorna inte syns)? Salsiccia (med ketchup)?
Ikväll ska pappa laga middag. Det blir frasig smörsmakande filodegsrulle/paj med fetaost/zucchini/morot/hasselnötsfyllning. Oändligt gott. Det var dit jag egentligen ville komma med detta inlägg. Paj alltså.
Till efterrätt bakade jag igår en smulpaj med nektarin och torkad aprikosfyllning. Det blev nästan fullträff även om pappa hade önskat sig ett något frasigare skal. Således mer socker nästa gång.
posted by KrakelSpektakel at 4:04 PM
5 Comments:
Hej!
Hittade din blogg förra våren via något tips någonstans, vet inte var. Gillar den mycket gör jag i alla fall, jag är otroligt imponerad över ditt sätt att skriva, det är så trevligt och inspirerande. Man blir alltid glad när man tittar in och hittar nya inlägg. Ditt matintresse är också väldigt inspirerande. Har du läst boken "middag med mr Latte" förresten, den borde du gilla. Den verkligen sjunger fina råvarors lovsång och är allmänt inspirerande gällande matlagning (det är en matrecenscent som skriver boken).
Jag skrev en kommentar för typ ett år sen men det var i ett gammalt inlägg (eftersom jag läste ikapp i bloggen) så det såg du antagligen inte. Därför blir det lite blandat av kommentaren då och lite nytt.
Varför tycker dina behandlare att du ska hålla dig borta från köket, borde inte allt som innebär mat vara bra om problemet är att man äter för lite?
Det är fascinerande att läsa inlägg om din sjukdom. Jag försöker förstå, men kan inte. Jag som kämpat åt andra hållet, med övervikt, i 15 år kan inte föreställa mig hur det är att behöva äta mer men inte kunna. Att kunna äta vad man vill utan att bli överviktig men ändå inte vilja äta allt gott som finns. Att ha en omgivning som vill få en att äta mer istället för mindre. Att väga (för) lite har ju för mig varit ett drömtillstånd i så många år. Men jag förstår ju att det är samma lidande i båda ändar, vare sig man vill gå upp eller ner i vikt, skadligt för hälsan är det ju i båda fallen.
Vi får kämpa på från våra olika perpektiv, lycka till!
Hej Anna, kul att du gillar min blogg! Jag har funderat på middag med Mr Latte, kanske jag borde smälla i mig den efter mitt lessingmaraton. Mitt problem är kontrollbehovet, därför borde jag hålla mig borta från köket. Jag hoppas att jag inte har skönmålat sjukdomen, undervikt är inte eftersträvansvärt. Läs mitt nästa inlägg och inspireras!
Klart vi ska hänga någon dag! Du bestämmer tid och plats, bara det är efter klockan fem på vardagar eller på söndagar (fredagar och lördagar är jag löjligt uppbokad av mig själv - det är mina ledighets-läsa-böcker-i-sängen-dagar som jag nästan aldrig kompromissar bort om jag slipper. Och kvällarna är vigda till hemma-middagar. Men vill du ta dig ända bort till Munsö för en middag får du förstås gärna det också!).
Kram,
Margit
PS Mejla svar på gittogitto/snabela/hotmail.com
Förklarande: helgkvällarna är vigda åt middagar. Alla andra kvällar träffas jag gärna på bortaplan.
En stor del av sjukdomen anorexi handlar om att vara pre-ockuperad av mat; recept, matlagning, bilder av mat, matprogram, mattidningar, matbloggar (!!!) Anledningen är mycket logisk ut biologiskt ändamål - då en individ svälter har hon bäst chans att överleva om ALL tankeverksamhet ägnas åt att "hålla utkik" efter mat. Jag har varit sjuk under många år (men är nu frisk). Under mitt tillfrisknande var jag tvungen att hålla uppe mitt matlagningsintresse, och det är först nu då jag har det hela bakom mig som jag vågar ägna mig åt att läsa recept och bloggar igen - Världen består av mer saker än mat,och för att bli frisk bör man tänka så lite som möjligt på mat och ägna sig åt andra intressen - och bara tänka på mat då det är måltidsdax. Därför är det bra om någon annan sköter måltidsplaneringen och lagandet under tillfrisknandet.. -Det är iallafall min erfarenhet efter att ha träffat och lärt känna väldigt många anorektiker under mina år på slutna avdelningar.
Post a Comment
<< Home