Politik och kylskåp
Det är många som funderar på min sjukdom (som nästan är borta) och det här sammanfattar vad jag har kommit fram till.
Anorexi är både en fysisk och framförallt en mentalt destruktiv sjukdom. Mitt sociala liv utarmades i takt med att kilona rasade. Trötthet och tvångstankar tog överhanden, dessutom kände man sig som en outsider när alla andra åt. Mat är ofta synonymt med gemenskap. Tänk på nattvarden!
När jag väl bestämt mig för att bli frisk blev jag pinsamt beroende av både landsting och föräldrar. Att inte förmå att äta tillräckligt på egen hand är ett handikapp. Då mina klasskamrater lärde känna varandra satt jag hemma och åt lunch, eller var hos psykologen, eller på ätstörningsenheten. När mina vänner var ute och festade satt jag hemma och hade det tjosan med näringsdrycker.
Det är viktigt att äta regelbundet. Min behandlare säger att 90 procent av befolkningen äter fel. Ät sex gånger om dagen (tre huvudmål och tre mellanmål) så kommer du upp i full förbränning och orkar med livet. Vid bantning hamnar man lätt i anabolism eller katabolism istället för metabolism, vilket är förödande för vikthållning. Ät enligt kostcirkeln, ät varierat, ät allt! Min mamma äter godis varje dag, är femtiotvå och har alltid sett ut som ett timglas. Det är inte vad man äter utan hur man äter. Det känns i och för sig lite auktoritärt att tjafsa om vad folk stoppar i sig, de flesta mår ju väldigt bra ändå.
Jag bloggar inte lika ofta som i början, mitt brinnande matintresse svalnade något när jag kom till mig lite. Dessutom övergick den krampaktiga duracelmentaliteten i tvättäkta utmattning när jag började äta. Jag älskar fortfarande att skriva.
I lördags deltog jag i Prideparaden även om jag själv inte är homosexuell. Ni kanske hörde mig skrika "Frihet, kärlek, kapitalism!". Jag gick med MUF och det var jättekul. Vi slagordskrigade med lite sossar. Jag hade alldeles glömt bort hur underbart det är med politik. Dessutom var festen efter rolig. Nu ska jag verkligen engagera mig! Jag har kommit ut ur kylskåpet.
Anorexi är både en fysisk och framförallt en mentalt destruktiv sjukdom. Mitt sociala liv utarmades i takt med att kilona rasade. Trötthet och tvångstankar tog överhanden, dessutom kände man sig som en outsider när alla andra åt. Mat är ofta synonymt med gemenskap. Tänk på nattvarden!
När jag väl bestämt mig för att bli frisk blev jag pinsamt beroende av både landsting och föräldrar. Att inte förmå att äta tillräckligt på egen hand är ett handikapp. Då mina klasskamrater lärde känna varandra satt jag hemma och åt lunch, eller var hos psykologen, eller på ätstörningsenheten. När mina vänner var ute och festade satt jag hemma och hade det tjosan med näringsdrycker.
Det är viktigt att äta regelbundet. Min behandlare säger att 90 procent av befolkningen äter fel. Ät sex gånger om dagen (tre huvudmål och tre mellanmål) så kommer du upp i full förbränning och orkar med livet. Vid bantning hamnar man lätt i anabolism eller katabolism istället för metabolism, vilket är förödande för vikthållning. Ät enligt kostcirkeln, ät varierat, ät allt! Min mamma äter godis varje dag, är femtiotvå och har alltid sett ut som ett timglas. Det är inte vad man äter utan hur man äter. Det känns i och för sig lite auktoritärt att tjafsa om vad folk stoppar i sig, de flesta mår ju väldigt bra ändå.
Jag bloggar inte lika ofta som i början, mitt brinnande matintresse svalnade något när jag kom till mig lite. Dessutom övergick den krampaktiga duracelmentaliteten i tvättäkta utmattning när jag började äta. Jag älskar fortfarande att skriva.
I lördags deltog jag i Prideparaden även om jag själv inte är homosexuell. Ni kanske hörde mig skrika "Frihet, kärlek, kapitalism!". Jag gick med MUF och det var jättekul. Vi slagordskrigade med lite sossar. Jag hade alldeles glömt bort hur underbart det är med politik. Dessutom var festen efter rolig. Nu ska jag verkligen engagera mig! Jag har kommit ut ur kylskåpet.
posted by KrakelSpektakel at 10:35 AM
6 Comments:
Hahaha - "jag har kommit ut ur kylskåpet" var otroligt klockrent!!! Härligt att höra att du återupptäcker forna intressen/finner nya - kylskåp är en del av livet och kan vara jättekul, men man ska helst inte sitta inne i dem och gömma sig från världen.. Jag gjorde själv exakt det samma och känner så väl igen mig i det du skriver om att sitta hemma med näringsdrycker när kompisarna festar och vara beroende av föräldrarna som om man var ett litet barn..
Men kom ihåg att det bara är en fas i ditt liv - och det är värt det - man tar igen den förlorade tiden då man "kommer ut ur kylen" - och min erfarenhet säger mig att man uppskattar vardagen och livet så mycket mer när man doppat tårna i helvetet..
all lycka till dig!!!!!!!! Skrik på om kapitalism och gå ut och ha kul!!! (Men glöm inte att äta!) Man kan faktiskt kombinera mat med vänner och roligheter när man blir tillräckligt frisk!
Ja precis, jag var till exempel helt fascinerad av våren och träden, det är skönt att jag kan göra saker utan att vara passiv! Kul att du uppskattade inlägget.
Uppskattade också inlägget. Personligt, roligt och smart - som vanligt. Heja!
Hur hänger det ihop med passionerat matintresse och ätstörningar ? Jag har en gång varit bjuden på en trerätters middag av en anorektisk tonåring som inte ens själv ville sitta med vid bordet. Hon bakade hela tiden också...
O,underbara Krakel, välkommen "ut".
Jag har saknat dina funderingar.
Hoppas du hinner skriva mellan mat och politik.
Kramar
Anonymous: det är en reaktion på svälten som gör att man fixeras vid mat. Alla människor tänker på mat när de är hungriga, det är kroppens överlevnadsstrategi. Skillnaden mellan en frisk och en sjuk person är att den friska äter, den sjuka äter inte. Eftersom magen aldrig fylls fortsätter den sjuke att tänka på mat. Jämför med att vara kissnödig, -det enda man tänker på är närmaste toalett.
Dessutom försökte jag äta mig mätt på matos och bulldoft. För övrigt brukade jag ställa mig nära ugnen, även när jag själv inte lagade mat, eftersom jag frös så mycket.
Post a Comment
<< Home