Thursday, June 07, 2007

Avdomnad men fin

Jag bloggar bra (bloggar över huvud taget) när jag bloggar om värdsligheter. Det beror på att jag aldrig bemödat mig med att göra några (kompetenta) djupdykningar à Gitto. Djupdykningar kräver att man bloggar ofta och mycket. Jag är av den uppfattningen att det ofta blir ointressant och platt med Freudiansk nyrokoko (minimalist ut i fingerspetsarna). Även om jag inser mina begränsningar är jag också medveten om hur övning ger färdighet. Det finns ett utrymme för utveckling, i knoppen är det högt i tak. Nu har jag tid och kan ge mig hän åt mitt skrivande.
Gårdgens inlägg var ett slafsigt försök, man måste ju börja någonstans. Här kommer dagens funderingar som jag grunna på när jag var ensam på syslöjden. Inget skolk här inte!
Var kommer min kropp ifrån? Mamma matade mig med nyttig (bra för immunförsvaret), gräddig mammamjölk och som bebis/liten tulta/liten flicka stod jag på mig. I åttaårsålden planade jag ut och blev längre, och längre. Löjliga kommenterer från hjärtlösa lågstadietjejer och andra (betydligt äldre ) mycket otrevliga röster fick mig att äta mindre. Jag gick ner i vikt och blev som följd, rejält sjuk i trean. Efter detta blev jag åter normalviktig och åt som en häst: hög ämnesomsättning. Sedan fick jag ett åter fall i slutet av sexan, varför vet jag inte eftersom jag såg ut som vem som helst, jag åt fortafarande mat och kompenserade för de efterrätter och det godis jag inte åt. I England hade jag inget för mig och provade att gå ner i vikt. Jag åt först ytterst lite, men började gå ner på allvar när jag istället började äta lite.
Jag blev en sann gourmet eftersom det jag tillät mig att äta var heligt, dagens höjdpunkt och var tvunget att smaka gott. Under åttan rasade kilona för att stabiliseras en tid innan nian. I höstas gick jag så sakteliga ner ännu mer. Nu kommer det mest intressanta: sedan januari har jag ätit lite mer och lite mer hela tiden, jag har lagd av med min joggingperid jag flyktigt kom in i mars, men jag håller bokstavligen på att försvinna. Det är i och för sig inte så egendomligt när jag tänker tillbaka till vad, och ännu mer hur mycket, jag åt, innan jag blev sjuk, och höll vikten med.
Min pappa är så orolig. Min mamma är så orolig. Jag är så orolig, ibland får jag hjärtklappning och tror jag håller på att dö/svimma. Jag har ätit speciellt dåligt på luncherna i skolan vilket inte har varit lyckat. Det har haft nästan allt med sällskapet att göra eftersom sällskapet har varit alltför arrogant, påträngande och (mest förut) mentalt kontrollerande.
I morse var pappa uppbragt. Det är för liten frukost (även om det nästan ger fullgott järn för inför dagen) med en portion vällnig plus fyra små palttunnbrudsskivar varav en med bregott och en med kalles färskost. Jag "gick med på" att lägga till en banan och ett glas juice i lördags, men i en svag stund tog jag inte fram provivan i morse och igår "glömde" jag att köpa bananer. Dumt, dumt. Pappa hällde upp ett glas proviva som jag drack utan protest och innan han gick till jobbet satt han kvar och såg till at jog åt en ostmacka med smör därtill. Han sa åt mig att äta förmidaggsmål (vilket jag tidigare bara vågat på helgerna) och jag åt mitt paket med russin vid halvtiotiden, i solen, på min franskalektion. Det gick alldeles utmärkt och jag är helt på det klara vad jag måste göra alltid i all framtid. Äta.
Anorexi är en fysisk sjukdom som man har anlag aller in te för. Min gammelmormors midja var berömd, gammelgrosttsithandlar morfar kunde tydligen (på tjugotalet) få händerna runt den. Hm, undrar varför? Mormor var en mumsande altet och har aldrig haft några problem. Mamma fick också höra att hon såg ut som en säck potatis och då var det klippt. Hon vägde 40 kilo som minst men är 164 cm. Jag är dryga decimetern längre och väger 43 (förhoppningsvis inte mindre). Mamma är sedan länge fullt frisk, hon var visserligen inte lika nere som jag, men det ger mig förtröstan jag vet att jag klarar det här.
Jag tror att de flesta männsiskor får höra löjliga kommentarer, men de flesta kan smälta dem och gå vidare. De vet att de är bra och de vet att kommentarer oftast beror på avundsjuka eller ännu hellre- jävlighet. Har man anlag för anorexi bryter den istället ut. I och med svälten blir tankebanorna konstigare och orubbligare, det är kroppens reaktion på näringsbrist i alla former och färger. De anorektiska tankebanorna är fysiska och botas alltså med mat. Det är lätt att bli känslosam och gråta över situationen, men det som gäller för mig är KBT. Pappa vill inte riktigt veta av mina känsloargumet och jag förstår honom. Jag vet att jag är gladare, smartare och nöjdare när jag äter. I dag åt istället lunch med en av mina bästa vänner och jag åt bättre utan att bli proppmätt (jag lever i den tron att jag hela tiden kommer att bli det). Pappas räddningsaktioner är mycket obehagliga men de har i alla fall hjälpt mig att hitta en utväg. För att få ro vid matbordet och den beskedliga pappan tillbaka är det bara att äta. Jag hoppas att han läser mitt inlägg för jag menar allvar.
Även om mina smaklökar är avdomnade av fettbriskt har jag efter en lång tid som ätstörd fått en fin näsa för kvalitet. Skönt nog tyckte jag om att laga mat redan som liten. När jag blir frisk kommer jag alltså att ha mitt intresse kvar (som tivis bretts på av hunger).
Slutligen vill jag ge en eloge till Leila Lindholm som är en verklig inspirationskälla. Hon verkar vara trevlig och ser ut att vara så otroligt nöjd med sig själv. Jag är så avundsjuk på människor som älskar sig själva. Det ska hon göra. Hon lagar mat och är glad i ett snyggt färglatt kök och tjänar pengar på det!

7 Comments:

Blogger Ellen said...

Tack för att du vågar skriva sånt här också. Det var fint skrivet, väldigt sakligt och enkelt, utan att få det att låta som en bagatell.
Jag har inga egna erfarenheter av anorexi, men har vänner som har drabbats. Jag tror inte att jag kan förstå för ett öre hur det är, men det här hjälper ändå till.
Hoppas att du blir frisk och får må bra!

8:39 PM  
Blogger KrakelSpektakel said...

Tack för uppmuntran!

12:06 PM  
Blogger Viktoria Schiöler said...

Det var mycket, mycket fint skrivet.

Jag hejar på dej, hoppas att du blir frisk och kan njuta av mat utan något dåligt samvete. Kämpa på.

Kram

2:30 PM  
Blogger Camilla said...

Oh, du skriver så tydligt. Kan exakt identifiera mig själv i den fina texten. Ätstörningar behöver uppmärksamhet, det är fler än man tror som har demoner i huvudet. Kämpa på, du är värd att må bra! Kramar

9:43 AM  
Blogger Kinna said...

Jag hoppas också att du blir frisk. Det är inte kul med anorexi, bulimi eller liknande. Jag har själv inga erfarenheter men har kompisar som haft ätstörningar. Håller tummarna för dig!!!

10:11 AM  
Blogger moa said...

Det kändes i magen att läsa. Jag vill bara säga att jag har varit där du är och att det går att bli frisk och må bra, livet är värt så mycket mer! Kämpa på.

8:34 PM  
Blogger Anna said...

Hej!
Hittade din blogg via något tips någonstans, vet inte var. Gillar den mycket gör jag i alla fall, jag är otroligt imponerad över ditt sätt att skriva, det är så trevligt och inspirerande. Du verkar ha hunnit med mycket på dina 16 år, bo i olika städer och länder.

Väldigt imponerad blir jag också över matintresset, det var jag inte i närheten av när jag var 16 och är det inte ens nu, 15 år senare. Men jag jobbar på det, det känns som att det ligger slumrande någonstans och ibland kommer det upp till ytan. Bakning har jag alltid gillat i alla fall.

Det var fascinerande att läsa ditt inlägg om din sjukdom. Jag försöker förstå, men kan inte. Jag som kämpat åt andra hållet, med övervikt, i 15 år kan inte föreställa mig hur det är att behöva äta mer men inte kunna. Att kunna äta vad man vill utan att bli överviktig men ändå inte vilja äta allt gott som finns. Att ha en omgivning som vill få en att äta mer istället för mindre. Att väga (för) lite har ju för mig varit ett drömtillstånd i så många år. Men jag förstår ju att det är samma lidande i båda ändar, vare sig man vill gå upp eller ner i vikt, skadligt för hälsan är det ju i båda fallen.
Vi får kämpa på från våra olika perpektiv, lycka till!

11:16 AM  

Post a Comment

<< Home