Paj

Igår var jag extra snäll och lagade middag trots att mina behandlare anser att jag ska hålla mig borta från köket (det brukar gå sådär). Jag bjöd på fläskfilé med röd currysås och ugnsbakad sötpotatis. En måttlig dos limesaft lyfte såsen som inte var speciellt stark på grund av (den vispbara) mellangrädden. Vad är det för skillnad på röd och grön currypasta? Receptet sade grön men efter en snabb titt på innehållsförteckningarna i affären, kunde jag konstatera att båda kryddblandningarna består av likartade råvaror och praktisk som jag är valdes röd som vi redan hade hemma. Så fritt tänker en liberal, även om hon är blå.
Sötpotatis är gudagott och skulle kunna rostas tillsammans med palsternacka och potatis. Sötpotatis borde också finnas med på barnmenyerna. Jag anser att barnmenyer är en skymf mot varierat och vuxet ätande men sorgligt nog behövs dem. Jag hade själv (oanorektiska) perioder i min barndom då jag avskydde glass, speciellt rätblocket med krossad choklad som jag fortfarande har svårt för, trots att jag numera äter glass minst en gång om dagen. Mellan sex och 12 års ålder kunde jag (av någon outgrundlig andledning som kan ha att göra med mina föräldrars få timmar i köket) inte med restaurangmat. Alls. Vi gick på stadens enstjärniga krog på avslutningsdagen i ettan men jag åt knappt någonting. Denna epok gör sig idag påmind när det kommer till tryffelskum som får mig att vilja kräkas över vita bordsdukar och eleganta servitörer. Restaurang La Brochette (som inte finns längre men som låg nära Historiska museet) erbjöd ritmöjligheter på dukarna och en föredömlig barnmeny. Bland annat barnsligt god biff med bea. Barn gillar sött och mjukt. Kan inte kockarna utgå från detta och introducera lite vuxna råvaror på barnmenyerna, istället för grillkorv med ketchup? Majsplättar med sidfläsk? Citron och parmesanpasta? Sötpotatismos? Risotto med gröna ärtor? Falafel (så att kikärtorna inte syns)? Salsiccia (med ketchup)?
Ikväll ska pappa laga middag. Det blir frasig smörsmakande filodegsrulle/paj med fetaost/zucchini/morot/hasselnötsfyllning. Oändligt gott. Det var dit jag egentligen ville komma med detta inlägg. Paj alltså.
Till efterrätt bakade jag igår en smulpaj med nektarin och torkad aprikosfyllning. Det blev nästan fullträff även om pappa hade önskat sig ett något frasigare skal. Således mer socker nästa gång.

Verum

Jag pluggade (nästan) ihjäl mig inför matteprovet och fick VG. Suck. Jag har alltid haft svårt för nationella matteprov, aldrig ett MVG på något. Däremot fick jag MVG i matte B som helhet. Tydligen räckte det med fina läxor och handuppräckningsfrenesi på lektionerna. Dessutom fick jag MVG i övriga ämnen. Jepp, jag har MVG i allt. Kanske kommer jag in på Handels trots allt. Den som lever får se, tvåan och trean väntar på mig.
Häromdagen testade jag Verums lättfil med smak av rabarber/hallon/jordgubb. Varför jag fortfarande faller till föga för de "lättare" smaksatta mejerivarorna är en gåta. Min ditetist D och min terapeut O förlarar gång på gång att femton kalorier hit eller dit inte hör till de livsavgörande frågorna. Kort sagt spelar det ingen som helst roll om man väljer Arlas vaniljyogurt framför för a-fil. Lättmjölkslogiken kan därmed förkastas som småaktigt fantasibantande eftersom den trevliga mellanmjölken innehåller ynka fem kalorier extra. Standardmjölk är också normalt och somliga dricker filmjölk. Hursomhelst var frukostupplevelserna med Verum syntetiskt syrliga. Rabarbersmaken var visserligen rabarbrig, men den dominerade helt. Det var dock långfilskonsistensen som trubbade av mig. Det är inte okej att en produkt innehåller förtjockningsmedel när dess stående epitet är krämig.
Inte konstigt att jag avböjde imorse när Pappa ridderligt erbjöd mig den sista slatten.

Jag menar självklart hälsofil. Fil eller youghurt, är det någon större skillnad? Vad skulle en utlänning säga?