Det är lugnt

Allt är okej, jag mår bra. Jag har haft så fullt upp att jag inte har hunnit blogga än. Imorgon ska jag. Kul att se så många matbloggare på TV (Niklas mat)!

Iiiii...ettakluddaren i mig

Imorgon börjar jag gymnasiet. Vi får se hur det går.

Proviva Mango

Jag brukar dricka Proviva som måltidsdryck vid middagarna i hemmiljö. Den vardagliga kroppsliga hälsan påverkas av psykologiska faktorer. Eftersom jag tror att min mage blir glad när jag äter a-fil och dricker aktiv, lättsockrad frukdryck slipper jag förstoppning och magknip. Hittills har jag mest kört med Proviva Jordgubb. På språng har det blivit Skogsbär eftersom den brukar vara enklast att få tag på i minformat. För att utmana mina barnsliga och endimensionella smaklökar har jag börjat med Mango. Den är god men aningen sträv. Jag tror att jag gillar Mango-varianten, men det kommer att krävas minst tvåliters inskolning för att jag ska längta hem till den.

Blå porten

Idag var jag på min första bloggträff.
Jag var på Blå porten i samband med ett museibesök för hundra år sedan (när jag var i sexårsåldern). Då åt jag förmodligen kladdkaka och drack Festis. Idag åt jag tomatsallad och drack mineralvatten. Detta var ingen tomatsallad i vanlig bemärkelse. Maffiga skivor/klyftor osvenskt söta (biff?)tomater på en bädd linssmakande (så ska det vara!) gröna linser. Vinaigretten var subtilt syrlig och den mumsigt krämiga fetaosten tog udden av den olustiga skärpa som annars förknippas med rödlöksringar. Utan att vara någon sallads-connaisseur tycker jag att anrättningen smakade riktigt bra. Nässelblom hade valt ett mycket bra matställe!
Jag spenderade tre mycket roliga söndagseftermiddagstimmar med trevliga medbloggerskor.

Äkta svenskhet

"Vad längtar du efter?", frågade mamma på vår promenad i det gassande solskenet, "A-fil och Proviva jordgubb kanske?" Vad längtade jag egentligen efter? Efter en dryg vecka på denna överturistade ö (mallis), hade jag tröttnat på Danones långfilsaktiga yoghurt, den saftlika juicen som jag inte drack och de omsorgsfullt kantskurna, svampiga brödskivorna som engelsmännen förmått hotellledningen att standardisera frukostbuffén med. Jag ville hem till min müsli, till min mellanmjölk, till de färdigskurna äntligen och seriöst goda pågenlimporna. Tumbet och tapas i all ära, men vad händer när man tröttnat på potatis och olivolja? Jag skulle aldrig söka mig till en indisk restaurang english style på en spaniensemester, äran behåller man i det längsta, men faktum är att det var asiatisk (om än cross-over) mat som jag verkligen saknade. Vad är husmanskost för mig? Maten som jag och andra i mitt liv äter mest. Vad äter jag mest? Mammas choritzokreationer med bönor och fullkornsbulgur. Chili con carne med fullkornsris, örtbiffar på lammfärs, keldasåser på bäddar av utrotningshotad fisk osv. Inte en gång satt jag och önskade att spädgrisen på menyn skulle varit raggmunk eller biff med lök, i mitt stilla sinne dök det möjligtvis upp en och annan falukorv men definitivt inte någon ärtsoppa. Missuppfatta inte detta som hets mot egen folkgrupp. Jag gillar traditionell mat men det bjuds inte till vardags. Om det till äventyrs dyker upp något hederligt krubb är det på söndagsmiddagarna. Trender är globala men hur de fångas upp beror på kulturen. I vilket annat land finns det så många olika märken på gryn och ris? Tänk att en Gi-skeptiker som jag har blivit invaggad i dinkeltryggheten. Går det idag att hitta en bensinmack som inte stoltserar med sina långsamma sallader? Sockeralarmen och trendkänsligheten har skapat ett alldeles speciellt svenskt kök.

Tortellini

Jag är mycket trött. Nordiska muséet måste ha sugit musten ur mig. Eller så var det de förbannade flygfäna på norrmalmstorg som plattade till mig. Vid fyratiden satt jag och njöt magnum vit på en av de soldrypande (nåja, varma) bänkarna. Jag blev något konfunderad över chokladens konsistens, den tedde sig seg och blodig. Med fem spottanden och två munsköljningar kan jag så här i efterhand betraktas som rabiesfri. Ett oväntat proteintillskott till mitt kolhydratrika mellanmål. Jag undrar om flygmyror sänker GI-värden?
Idag åt jag lunch på Prinsen, första gången jag var där faktiskt. KB:s och Prinsens menyer påminner om varandra i det avseendet att krogklassiker sammanfogas med husmanskost från svunna tider. Dock är Prinsens meny lite mer "innovativ", lite mer tjusig och lite mer dyr. Prinsen är en restaurang med anor. Prinsen grundades, om jag inte läste fel på de fina pappersservettringarna, 1896. Jag vet inte när KB såg dagens ljus, däremot vet jag att de nyöppnar på måndag. Jag hoppas på en sommarlovsutvilad bistron -lagom renoverad med bibehållen patina. Idag åt jag iallafall något som beskrevs som ett "riktigt Happy Meal". Dilammstek på rostat bondbröd toppat med primörer. Jag vet inte hurvida man i augusti kan kalla sparris primör. Uppriktigt sagt är jag lite trött på sparris, allting har ju sin tid. Köttet var otroligt smakrikt och fullkomligt smälte på tungan. Jag älskar när kött smakar djur, det ska kännas att det är lamm och inte kalv. Fläskfilé ska smaka åt skinkahållet, det ska framgå att man inte äter kyckling. Skyn som låg under bondbrödet var mustig och salt. I och med de stora mängderna stekt lök påminde hela anrättningen om löksoppa med kött. En förnämlig löksoppa.
Mamma håller på med tortellini. Fullkorn, Zeta. Ska bli spännande att prova.