En upptäckt

Idag doftade fruktavdelningen förföriskt parymerat. Doften kom från svenska(!) discoveryäpplen som inte alls var så pjåkiga. Sötman tar sig med tiden.

Att bita i det sura äpplet

En hängiven fruktälskare är alltid på jakt efter ett gott äpple. Det är lite som att leta efter slutet på regnbågen, man blir aldrig nöjd. Daglivs har fått in Svenska äpplen. Först ut på arenan blev transparante blanche. De potatisliknande knölarna var inte alls så mosigt mumsiga som deras svenska namn glasäpplen ger sken av. Häromdagen tvingade jag i mig ett bittert Alice-äpple med lätt magvärk som påföljd. Idag hade jag klyftat en annan sort (July Red?), men smaken var så vedervärdigt frän att jag slängde hälften.
Är jag förtidigt ute? Eller ska årets skörd förpassas till mammas pajer? Rann snålvattnet förgäves när jag inspekterade äppelträd i Kivik? Tänk om man måste hålla sig till klimatovänliga, smågoda leksaksäpplen från centraleuropa. Vilken dyster framtid, jag som längtar efter den nordiska sötsyrligheten i världens godaste äpple. Som bara måste komma från Sverige.

Kusinvitamin

Nu ska jag till Lidingö och umgås med min favoritkusin S. S har en oerhört avslappad inställning till ätande (och livet). Dessutom ryms en mycket stor magsäck i den lilla flickan. Hon kan exempelvis dinera trerätters med extra potatisgratäng, följt av en stor sockrad latte och sedan tvinga min farbror att svänga förbi McDonald's på vägen hem från restaurangen. Bjuder jag henne på singoallakex försvinner hela paketet.

Tacogryta

I sexårsåldern var fredagsmyset veckans morot. Det ultimata fredagsmyset inleddes helst med en tur till biltvätten. Oerhört spännande att se borstarna närma sig, det kändes nästan lite farligt, i regel brukade jag ducka. Dessutom var det lyxigt att bli hämtad av Pappa. Visst får kvinnan en helt annan närhet till barnen när hon, som det fortafarande ser ut för det flesta, tar ut mer föräldraledighet och umgås med dem, men genom att Mamman talar om Pappan i längtansfulla ordalag blir han lätt ikoniserad. Mitt första ord var exempelvis Pappa. Mamma körde inte bil, förvisso miljövänligt, men i mina lågstadieögon cementerade hon bara könsrollerna. Min Pappa pratar inte hälften så mycket om min Mamma som min Mamma pratar om min Pappa. Detta är ingen kritik utan endast ett konstaterande. Jag får dra lärdom och aktivt verka för mitt eget oberoende.
Hur som helst lagade Pappa kanske mat(!) den kvällen. 1997 var tacos fortfarande på modet och det hände att jag fick slafsa med det i soffan framaför Jurassic Park. Vid närmare eftertanke måste detta ha varit hemma hos någon kompis eftersom vi alltid äter vid bordet. Tänk hur många tackokvällar jag har varit med om! Mina föräldrar hade det till bjudmat då och då. Somliga (oftast lite äldre grönavågenföräldrar) ansåg att det var suspekt med mexicansk fingermat. Sådana personer brukade inte gå på Mc Donald's. Deras barn gör nu uppror och fikar alltid på Donken.
Med åren har jag själv blivit lite fin i kanten och äter möjligtvis ostgratinerade burritos, fast helst en hemkryddad chili con carne. Igår fick ändå ett hysteriskt tacokryddasug, som kan ha hängt ihop med min glupande hunger. Taco spice-mix innehåller nämligen druvsocker. Så här gjorde vi:


4 port

400-500 g lövbiff
100-150 g champinjoner
1 purjolök
2 dl crème fraiche
2-3 msk taco spice-mix (i påse)
smör/olja
salt och peppar

bulgur (helst Saltå, absolut godast)
isbergssallad
tomater

Strimla lövbiff. Skiva svamp och purjo. Stek köttet i smör/olja, jag använde smör- och rapsolja. Ta upp köttet ur pannan, stek lök och svamp tills svampen får lite färg och mjuknar. Lägg i köttet som du har saltat och pepprat. Krydda med taco-kryddan, häll på crème fraichen, låt puttra i någon minut. Servera med bulgur och sallad.

Det kan nog vara gott med ett glas cola till. Igår drack jag brämhults persika/hallonjuice.

Politik och kylskåp

Det är många som funderar på min sjukdom (som nästan är borta) och det här sammanfattar vad jag har kommit fram till.
Anorexi är både en fysisk och framförallt en mentalt destruktiv sjukdom. Mitt sociala liv utarmades i takt med att kilona rasade. Trötthet och tvångstankar tog överhanden, dessutom kände man sig som en outsider när alla andra åt. Mat är ofta synonymt med gemenskap. Tänk på nattvarden!
När jag väl bestämt mig för att bli frisk blev jag pinsamt beroende av både landsting och föräldrar. Att inte förmå att äta tillräckligt på egen hand är ett handikapp. Då mina klasskamrater lärde känna varandra satt jag hemma och åt lunch, eller var hos psykologen, eller på ätstörningsenheten. När mina vänner var ute och festade satt jag hemma och hade det tjosan med näringsdrycker.
Det är viktigt att äta regelbundet. Min behandlare säger att 90 procent av befolkningen äter fel. Ät sex gånger om dagen (tre huvudmål och tre mellanmål) så kommer du upp i full förbränning och orkar med livet. Vid bantning hamnar man lätt i anabolism eller katabolism istället för metabolism, vilket är förödande för vikthållning. Ät enligt kostcirkeln, ät varierat, ät allt! Min mamma äter godis varje dag, är femtiotvå och har alltid sett ut som ett timglas. Det är inte vad man äter utan hur man äter. Det känns i och för sig lite auktoritärt att tjafsa om vad folk stoppar i sig, de flesta mår ju väldigt bra ändå.
Jag bloggar inte lika ofta som i början, mitt brinnande matintresse svalnade något när jag kom till mig lite. Dessutom övergick den krampaktiga duracelmentaliteten i tvättäkta utmattning när jag började äta. Jag älskar fortfarande att skriva.
I lördags deltog jag i Prideparaden även om jag själv inte är homosexuell. Ni kanske hörde mig skrika "Frihet, kärlek, kapitalism!". Jag gick med MUF och det var jättekul. Vi slagordskrigade med lite sossar. Jag hade alldeles glömt bort hur underbart det är med politik. Dessutom var festen efter rolig. Nu ska jag verkligen engagera mig! Jag har kommit ut ur kylskåpet.

Paj

Igår var jag extra snäll och lagade middag trots att mina behandlare anser att jag ska hålla mig borta från köket (det brukar gå sådär). Jag bjöd på fläskfilé med röd currysås och ugnsbakad sötpotatis. En måttlig dos limesaft lyfte såsen som inte var speciellt stark på grund av (den vispbara) mellangrädden. Vad är det för skillnad på röd och grön currypasta? Receptet sade grön men efter en snabb titt på innehållsförteckningarna i affären, kunde jag konstatera att båda kryddblandningarna består av likartade råvaror och praktisk som jag är valdes röd som vi redan hade hemma. Så fritt tänker en liberal, även om hon är blå.
Sötpotatis är gudagott och skulle kunna rostas tillsammans med palsternacka och potatis. Sötpotatis borde också finnas med på barnmenyerna. Jag anser att barnmenyer är en skymf mot varierat och vuxet ätande men sorgligt nog behövs dem. Jag hade själv (oanorektiska) perioder i min barndom då jag avskydde glass, speciellt rätblocket med krossad choklad som jag fortfarande har svårt för, trots att jag numera äter glass minst en gång om dagen. Mellan sex och 12 års ålder kunde jag (av någon outgrundlig andledning som kan ha att göra med mina föräldrars få timmar i köket) inte med restaurangmat. Alls. Vi gick på stadens enstjärniga krog på avslutningsdagen i ettan men jag åt knappt någonting. Denna epok gör sig idag påmind när det kommer till tryffelskum som får mig att vilja kräkas över vita bordsdukar och eleganta servitörer. Restaurang La Brochette (som inte finns längre men som låg nära Historiska museet) erbjöd ritmöjligheter på dukarna och en föredömlig barnmeny. Bland annat barnsligt god biff med bea. Barn gillar sött och mjukt. Kan inte kockarna utgå från detta och introducera lite vuxna råvaror på barnmenyerna, istället för grillkorv med ketchup? Majsplättar med sidfläsk? Citron och parmesanpasta? Sötpotatismos? Risotto med gröna ärtor? Falafel (så att kikärtorna inte syns)? Salsiccia (med ketchup)?
Ikväll ska pappa laga middag. Det blir frasig smörsmakande filodegsrulle/paj med fetaost/zucchini/morot/hasselnötsfyllning. Oändligt gott. Det var dit jag egentligen ville komma med detta inlägg. Paj alltså.
Till efterrätt bakade jag igår en smulpaj med nektarin och torkad aprikosfyllning. Det blev nästan fullträff även om pappa hade önskat sig ett något frasigare skal. Således mer socker nästa gång.

Verum

Jag pluggade (nästan) ihjäl mig inför matteprovet och fick VG. Suck. Jag har alltid haft svårt för nationella matteprov, aldrig ett MVG på något. Däremot fick jag MVG i matte B som helhet. Tydligen räckte det med fina läxor och handuppräckningsfrenesi på lektionerna. Dessutom fick jag MVG i övriga ämnen. Jepp, jag har MVG i allt. Kanske kommer jag in på Handels trots allt. Den som lever får se, tvåan och trean väntar på mig.
Häromdagen testade jag Verums lättfil med smak av rabarber/hallon/jordgubb. Varför jag fortfarande faller till föga för de "lättare" smaksatta mejerivarorna är en gåta. Min ditetist D och min terapeut O förlarar gång på gång att femton kalorier hit eller dit inte hör till de livsavgörande frågorna. Kort sagt spelar det ingen som helst roll om man väljer Arlas vaniljyogurt framför för a-fil. Lättmjölkslogiken kan därmed förkastas som småaktigt fantasibantande eftersom den trevliga mellanmjölken innehåller ynka fem kalorier extra. Standardmjölk är också normalt och somliga dricker filmjölk. Hursomhelst var frukostupplevelserna med Verum syntetiskt syrliga. Rabarbersmaken var visserligen rabarbrig, men den dominerade helt. Det var dock långfilskonsistensen som trubbade av mig. Det är inte okej att en produkt innehåller förtjockningsmedel när dess stående epitet är krämig.
Inte konstigt att jag avböjde imorse när Pappa ridderligt erbjöd mig den sista slatten.

Jag menar självklart hälsofil. Fil eller youghurt, är det någon större skillnad? Vad skulle en utlänning säga?