Carl Michael

Så fort jag konstaterar antalet prov/inlämningsuppgifter/läxor jag har kvar innan frisläppningen, den 14 juni, lyckas arbetsbördan på något mystisk vis dubbleras. Jag misstänker att jag har drabbats av metastaser från det som skulle hunnits med på mellanstadiet. Det är uppenbart att det är något fel på läroplanens DNA. Detta är varför jag inte tagit mig för att blogga på ett tag.
Jag älskar föregående torsdags På-stan omslag så mycket att jag omsorgsfullt har placerat den välsignade bilagan på min icareceptbladstyngda byrå. Varje gång jag går in i rummet möts jag av den ärtiga tårtbilden. Dessutom är det guld(draken) värt att ha en guide till matställen i Stockholm, komplett med telefonnummer och karta.
Vi var på Caffé Nero och åt middag lördagen innan restaurangen/kaffestället fick sin andra drake. På Caffé Nero äter man. Det var fräscht, gott och prisvärt men vill man gå ut går man någon annanstans. Jag skulle vilja kalla det en torsdagsrestaurang för den som inte har tid att mysa in sig. Tiramisun var mycket kexig.
När mamma, pappa och jag lämnade Skansen dagen efter föreslog jag att vi skulle titta på Carl Michael. Pappa var företagsam nog att boka bord till avslutningen. Tur. En vecka senare blev nog samtliga gulddrakar nerringda.
I söndags bakade mamma och jag rosendahls svartvinbärskaka vilken blev misslyckad men god. Först undergräddad sedan övergräddad, lite torr och väldigt kompakt. Det är inte lätt när elvispen är i Stockholm.
I kväll ska mamma och jag äta chorizogryta med kikärtor. Uncle Ben's fullkornsris hör överraskande nog hemma bland de godare rissorter jag har stött på. Inte helt fel med tio minuters koktid.

Konvalecent

Jag mår bättre än någonsin om jag får säga det själv. Jag har alltid haft en mer eller mindre hemlig önskan att flytta tillbaka till huvudstaden. Denna längtan har gjort sig mer och mer påmind i och med åren. Ett litet sug som eskalerade till hjärtskärande drömmar om ett grönt Stockholm. Nu är jag här. Mitt första kungsholmeninlägg.
Det skulle bli för mycket med en enveckas skolbussresa för mig. Det tycker skolsyster också. Denna vecka är jag istället hemma i Stockholm och vilar upp mig inför slutspurten. Lugn och ro, matro med mamma. Jag ska sova om mig och träffa läkare. Magontet har släppt. Nästan.
I fredags handlade mamma och jag på Sabis i Fältöversten. Vilket utbud! Matglädjebutik från den fjärde dimensionen. ICA-supermarket i Västermalmsgallerian är vår nya närbutik. Den ligger inte långt efter östermalmsmeccat i standard. Butikschefen har tyvärr lagt till sig den fula ovanan med länksäljande: det är mycket knepigt för en novis att inse var i all världen digestivekexen är och förstå varför de gömt sig vid osten.
Igår var jag, moster, faster, mamma och kusin ute på staden. När det visade sig att KB inte öppnar tidigare än ett godkände mamma, på förslag av faster, Hötorgshallen som lunchställe. Det visade sig vara ett mindre smart drag: faster styrde bestämt stegen mot Kungshallen. Man ska aldrig lita på någon som säger sig avsky soppa, lammkött och all annan mat som är lagad och inte inlagd, färdig eller lagrad. Kebaben (inget ont om kebab som företeelse) hastades ner och lade sig som en klump i magen. Jag har tandställning och kan inte äta snabbt, dessutom är ordentligt tuggande a och o för en person i mitt tillstånd. Det finns ingen mat i kungshallen, kungshallen är ingen restaurang. Kungshallen är en matsalsinstitution som serverar grått, orientaliskt energitillskott. Faster kvittrade som en fågel, hon fick sin plastpizza på mindre än fem minuter. Jippie.
På kvällen åkte vi ut till ön. Tjejkväll/damiddag chez faster. Mamma och jag åtog oss att laga mat eftersom jag inte äter clownmat, särskilt inte en lördagkväll. Vår middagskupp blev särdeles lyckad. Pasan var dyr och italiensk. Cottura 9 minuti: lågt gi är faktiskt en önskvärd pastaegenskap när man är ute efter lagom al dente. Sist mamma lagade skaldjurspasta med apelsin och lax från Bonniers stora bibel skalade hon räkorna och kokade egen fond. Denna insats var onödig, igår körde vi med bong och icas färdigskalade lyxräkor (lyxen att slippa kladda med räkögon?) och den nya anrättningen blev 1 1/2 gånger godare.
Efterrätten var inget att hänga i majstången. Ginon luktade kolamumsigt när den var i ugnen men min portion lyckades smita från chokladen och bestod av lite hård kiwi, mjöliga bananskivor och sura jordgubbar. Ät aldrig frukt i onenlig säsong.
I kväll är vi hemma. Söndagsmiddag med mormor och morfar. Mammas fantastiska köttfärsröra med tillägget blackeyebönor. Råris och kålsallad med min zetavinägrette. Till efterrätt blir det rabarberkräm.

Recept

Jag är inte någon improvisatör. Mamma är bra på att höfta, jag måste ha de exakta måtten klara för mig. Det skulle aldrig falla mig in att inte använda matskedsproportioner när jag blandar dressing. Brödbak med kaffekopp är helt uteslutet (om jag faktiskt skulle ta mig för, läs våga, att baka). Av en händelse lever jag i ett land där nya receptböcker kommer ut varje dag och där internet erbjuder tillsynes outömliga receptbanker i klass med kartläggningen av männinskans DNA. Jag erkänner: jag är inte överdrivet intresserad av matlagningen som konstform, det är resultatet som är det väsentliga för mitt kulturella utbyte. Jag älskar att hitta underbara recept och se produkten färdig och formgiven i enlighet med min förväntan. Då kan man tala om smaker och färger, aromer och minnen.
När jag lagar mat beror det uteslutande på att jag råkar vara den enda som har tid, lust eller förmåga att fylla magen och nära de gastronomiska tankegångarna hos mig och min omgivning. Det är underbart när mamma eller pappa eller mormor eller någon annan ställer sig och lagar (gärna efter nya recept som jag har hittat), alltså lagar jag bara mat när jag verkligen måste. Nästan. Salladen brukar jag i egenskap av stolt Victory Knox- innehavare allt som oftast bidra med.
När jag väl lagar mat är receptet min heliga skrift. Jag följer till och med receptet på mitt morgonvällingspaket trots att jag kan det utantill. Det här med portioner begriper jag mig inte på. Nigella skriver 500g pasta till fyra portioner, femina-recepten 280g. Monika Ahlberg serverar 700g lövbiff till lika många som Arla hävdar vill äta 400g. Jag begriper inte. Mamma säger att jag inte ska oroa mig så mycket kring mängder: "men för allt i världen, knussla inte!". Det är pinsamt, anledningen till att jag aldrig kommer att bli någon mästerkock (trots att jag faktiskt lagar ganska mycket mat) är att jag inte litar till mitt eget omdöme. Jag kan uppskatta procentsatser, är bra på överslagsräkning, har MVG i matte men vet inte hur en deciliter ser ut.
Arla recept är enkla och snabba, mycket av vår vardagsmat grundar sig på sådana. Jag trivs riktigt bra i köket i sällskap med fyr till fem-stegs recept och färdiga såser.
Gå in på Arlas hemsida och kolla på de nya recepten. Temat är rustik lantmat (jag förmodar att broschyren kommer ut i butikerna inom kort). Rustik mat med smaksatta mjölkprodukter? Javisst, om det smakar bra och är enkelt och fräscht kallar jag det inte ens halvfabrikat. Är du matsnobb kan du känna dig lite chict vardagsironisk när du shoppar färdigsmulad fetaost.
På torsdag har vi vår sista matklubb i den staden där jag bor just nu. Laxfiléer på paprika och fänkålsbädd med potatis.
Fruktskålen väller över på grund av ett gäng mogna (ekologiska) bananer. Därför har jag lovat mamma att baka en banankaka. Vi få se hur det går, jag har aldrig bakat banankaka. Mamma föreslog att jag utgår ifrån sockerkaksreceptet och "mojsar" ner en handfull, närmare bestämt tre, bananer. Nu måste jag gå och handla.