Första kvällen(natten)

Okej. Vi anländer på Charleroi. Milda(re) vindar smeker mitt sköna, bleka ansikte och jag är vid gott semestermod(läs glömmer bort prov, killar etc). Inom loppet av fem minuter är bagaget åter i vår makt. Så långt, så bra (usch, jag tog till en Anglifieering, säg inget till Horace).
I en stor, rosa buss som är tänkt transport till Bryssel City, sitter en vallonsk busschaufför och säger att det inte finns några små, rosa biljetter kvar. 120 euro senare lämnar taxin av oss på hotellet (jag har ändå aldrig gillat att åka buss). Eftersom klockan är över tio och vi inte ätit sedan lunch, tar vi en promenix till den belgiska restaurang som receptioniserna rekommenderar. Varför måste man alltid upptäcka städer i de mest ogästvänliga timmarna?
Väl framme vid restaurangen öppnar mamma ett skynke och genast är vi insvepta i en typisk stockholmskrog. Alltså en "kvarterskrog". Den vardagschica servitrisen leder oss till ett bord och ställer fram en korg med koagulerade klumpar av okänd mjöl-karaktär. Vi skyndar oss att beställa från den lagom omfattande menyn, glad i hågan av att ha förstått nästan allt lyckas jag till och med pressa fran några franska meningar angående val av måltidsdryck (okej, jag bad om lite Eau).
Pain de viande visade sig vara köttfärslimpa istället för pirog (självklart!). Till köttfärslimpan fick jag Stoemp som var rustikt rotmos och hela härligheten badade i brunsås. Mina svenska föraningar var korrekta. Belgisk husmanskost är otroligt lik svensk husmanskost. Mamma beställde Waterzooi: mild kycklinggryta med potatis. Pappa tog en köttgryta som var misstänkt lik Kalops. Allt var jättegott, det smakade verkligen bra. Betydligt bättre än maten på de hippa "kvarterskrogar" jag besökt i Sverige. Restaurangen påminde faktiskt om Tegnérs gömställe(fast vassare kök).
Ett återkommande inslag i den Belgiska matkulturen är Tiramisu. Jag har ännu inte kunnat teckna någon teori för hur denna italienska (ibland-) deliktess klistrat sig fast på alla dessertmenyer med någon självaktnig. Helgens bästa Tiramisu åts i alla fall (av pappa) den första kvällen. Jag smakade en sked och det fanns inte ett spår av den vattniga alkoholiga smaken och konsistensen som jag fick erfara ett flertal gånger senare under helgen, bara en balanserad krämighet som gav sötman en lagom framträdande roll. Jag åt glass, det var gott. Glass brukar vara gott, om man bortser från all billig dagis-glass som måste dränkas i strössel för att kännas festlig och därmed få kallas dessert. Mamma åt kall Caffe affogato(jag trodde att det gick ut på hällning av varm espresso över vaniljglass?) som visade sig i skepnad av kaffeglass. Mamma var nöjd, för kaffeglass trodde hon sig ha beställt.
På det hela taget var min första belgiska matupplevelse en mysig restaurang som aldrig skulle vara så fin och ha ett sådant läge, till ett sådant pris, i Stockholm.

Hejsansvejsan

Här är jag. Maten var merveilleux. Tyvärr är jag oinspirerad. Därför ska jag se mitt favoritprogram (jo, faktiskt) PLUS. Det kommer inte räcka med ett inlägg för att täcka alla detaljer. Fem kanske...

Lussebulle

Jäst är förmodligen inte pest. Det verkar som jag har lyckats med min andra jäsdeg (stående ovationer).
Mamma ville tjuvstarta med julen idag. Tur för henne att jag råkar ha studiedag. Min lussebullsdeg med kesella var redan bubblig innan den började jäsa. Det bådar gott inför kvällens fika..
Jag föreslår att Anne, från Anne's Food inviger alla Chocolate chips-fanatiska (urk) amerikaner i det svenska luciafirandet. Publicera ett recept på våra lagom söta lussekatter.
På torsdag ska jag åka till Bryssel. Har ni några gastronomiska (och för all del kulturella) tips är jag idel öra. Eller snarare öga.

Tomatsoppa

I helgen var jag hos mormor och morfar. Gymnasiemässa.
Lidingös Vi-butik, Skeppet, är lagom stor och har ett bra och varierande utbud. Min faster är tjenis med dem i Charken eftersom salami utgör 70% av min kusses dagliga energiintag. Charken/köttdisken erbjuder även ljuvlig leverpastej (när min viktväktar-farmor förnöjt tuggade på sin nattmacka och frågade om den var mager, hade vi inte hjärta att säga något annat) och färdigkryddade, formade biffar. Praktisk. Eller hur? Men ack så opraktiskt för mamma. Det finns ingen Vi-butik där jag bor, Hemköp är en god tvåa men inget slår Vi (utom Waitrose). Alltså sätter hon mig i arbete när det vankas köttfärs ska ihopfogas till massa. Tough.
Jag knep mängder av recept i Söndags. Mormor har både Ica-kort och Vi-kort vilket gör att hon får båda (!) medlemstidningarna hem i brevlådan. Hon får gratis mattidningar dubbelt så ofta som jag. Surt sa räven.
Jag får nöja mig med Medmera någon gång i kvartalet. Konsums försök till upphottning blev halv-dant. Så det kan bli. Hippiesarna som aldrig blev tillräckligt hippa och radikala för att kunna reikarnera till dagens ganska jovialiska salongskommunister, fick nöja sig med att vara "på konsumenternas sida" och sticka ut med överdriven beigehet. Coop tog inte in oss i det tjugoförsta århundradet. Coop är prackar, likt min hemkunskaps bok, på en kvävande tillrättalagdhet. Du ska inte tro att du är något. Osexighet i kvadrat.
Buffé och Salt&Peppar är, i jämförelse med medmera-tidningen, höjden av dekadens.
Fylld av lust och begär gick jag loss med saxen på mormors senaste nummer. Vad sägs messmörsknäck? Lingon och enbärssill? Jag har alltid haft en fetische för messmör och på senare tid Lingon.
Mamma, höstens sopp-idol, svängde ihop en tomat och aprikos-soppa (receptet är ursprungligen från två systrars soppor men jag hittade det på vernisage i Buffé) till middag. De tre senaste sopporna hon lagat har alla varit röda. Underbar rödbetssoppa, mustig spansk kikärtssoppa och idag tomatsoppa. Alla god ting är 2 1/2. Tomatsoppan var okej. Lite för sur för att falla mig på läppen.
Jag ska glädja alla äppelfantaster. Jag fick tag på underbara Pink Ladys i lördags. Jag ska njuta det sista alldeles nu. Pink Lady på Vi-Skeppet. Självklart.

Mat-tv

Jag har varit svältfödd på matlagningsprogram i ett och ett halvt år. Bara på BBC visades minst ett matlagningsinslag varje dag. Slog man på tv:n vid fem-snåret gick Ready, Steady, Cook på Channel 4. För att inte tala om Saturday Kitchen...
Så vitt jag vet är Landgång det enda som körs just nu i Sverige. Skärpning SVT mfl.

Nyponsoppa

Idag hade jag ett mycket givande samtal med en av mina vänner. Vi kom in på ämnet barnkonserter och hon berättade en hjärtskärande historia. Nio år gammal och klassen skulle ha en tuttifrutti-konsert (för er som inte är insatta består en tuttifrutti-konsert av diverse fruktsånger som framförs av utklädda barn). Fröken tillkännagav datum, tidpunkt och klädsel (man fick vara vilken frukt man ville). S såg framför sig en praktfull hatt av papier marché som chict gungade i takt, när hon stämde in i ananasjazzen. Hennes mammas papier marché-färdigheter var dock inte så omfattande, det var betydligt enklare att ordna kläder till ett fikon. Trots S insisterande över att ananas stod skrivet i stjärnorna, trycktes en brun mössa hänynslöst ned på hennes huvud. Sedan den dagen har hon inte haft ett normalt förhållande till fikon.
Min mormor stickade en jordgubbsmössa som jag alltid hade på mig. Förmodligen inspirerades hon av alla Sagolika-paket. Jag drack nämligen, som liten kicka, litervis med nyponsoppa. Dagligen. Tänka sig, att jag var en rund jordgubbe full med c-vitamin (bokstavligen)! Efter mormors By-Pass-operation startade en ny nypon-epok. Hon började varje dag med att hinka proviva (hennes "livdryck") . Livdrycken visade sig vara livsfarlig: plötsligt var hon halvvägs diabetiker. Ut med proviva och hennes blodsocker är numera stabilt.
Nyponsoppa har blivit vardagsefterrätten n.1 hemma hos oss. Mamma och pappa blir så nostalgiska när de påminns om hur fort glass kan förvandlas till sås. Lite retro. Mandelbiskvier i "ska" det vara och så blir det i kväll. Jag har haft ögonen på Lejonet&Björnens mandelglass under en längre tid och tänker därför lobba för att detta införskaffas på ica eller hemköp nästa gång det vankas nyponsoppa.
En sak till: nyponsoppa är egentligen en vinterefterrätt som plägar förtäras vid februari-snåret, men jag tänkte faktiskt på Åre idag och det får väl räknas som vinter.

Frysrensning

Ett mirakel är på vägg att ske. Frysen är snart tom. Mamma lagar just nu till en middag på enbart rester. Otroligt. Det kanske finns plats för nya glasspaket!

Ska vi baka pepparkakor?

Dagens lunch var mycket intressant, om inte upphetsande. Med tanke på den minestronesoppans konsistens, är det högst troligt att någon utav de kära mattanterna, i konfys brist på inspiration, kapat en tankbil på väg från nestlés barnmatsfabrik. Behöver jag säga mer?
I dag håller inte vi i matklubben. I stället är det några andra som gör det (logiskt). Det blir ärtsoppa (med punsch) som det sig bör en torsdag. Jag gillar torsdagar, mest för att det nästan är fredag men matklubben är också en humörhöjare.
Av någon outgrundlig anledning längtar jag alltid efter november. En sak är säker: det har definitivt att göra med vetskapen om den analkande julen. Min namnsdag finnes även i slutet på kalendern.
Fast om det inte hade varit för weekendresan och skönhetsbehandligen som mamma så förståndigt bokat, hade jag faktiskt gett katten i lövhalkan och låtsats att det var december. Just i år känns det extra grått och nästan-kallt, men som sagt: provfatigue är inte att leka med. Alla jag känner (okej, de i min årskurs) säger sig vara novembertrötta novemberhatare men jag vet, jag vet bättre, samtliga lider av grav provtrötthet. Så enkelt är det!
Således är november egentligen en helt fantastisk månad, så som JAG alltid har upplevt den. Ska vi baka pepparkakor?

Allt är sig likt i November

Ny halvtermin och friska tag! På torsdag äger det första provet rum.
Jag känner en hatkärlek inför glosor. Glosor är språk, jag älskar språk, men det skapas lätt förvirrning när man ger sig på parallell pluggning av språkläxor. Ungefär så här : Was kostet ein glace? Je ne wisse pas.
Dagens skollunch var okej, den tog mig igenom eftermiddagens strapatser. Pannbiff med brunsås(och bröd + en särdeles god vitkålssallad).
Till middag värmde mamma korvstroganoff från frysen och kokade underbart klibbigt jasminris (råris är för knalligt). Ketchup och tomat syntes också på min tallrik. Typiskt god måndagsmiddag.

Kaneläpple med hasselnötsfyllning

Här är dagens efterrätt.



Ett gammalt (typ 2003) Arla-recept som jag hittade hos mormor. Fyllningen innehåller mer smör och socker än vanligt (varför är alla svenska äppelrecept så osockrade?) alltså blev det hela betydligt godare än de vanliga, småtråkiga kaneläpplena som florerar i hösttider som dessa.
Mammas nya hasselnötspaj är verkligen god, och inslagen av hasselnöt i detta recept förde tankarna till julens knäckäpplen(som jag inte kan äta på grund av min tandställning). Jag hävdar helt enkelt att hasselnötter är bättre än mandel i äppelrätter.
Jag hade i ett rågat kryddmått kanel, istället för en tesked som det stod i receptet. Kanel är gott, men kan lätt bli bittert om man använder för mycket. Därför gillar jag inte kanelbullar: för mycket kanel i proportion till mängden socker.

Det vita är vaniljglass som jag föredrar framför vaniljsås.

Surkål

Alldeles nyss åt jag Risnekorv, spagetti, surkål och danskt rågbröd. Multi-européeisk mat om jag själv får säga det. Småländsk korv, italiensk bläckfiskpasta (om vi vill komplicera det hela kan jag nämna halloween-symboliken från USA), tysk(fast svensktillverkad,KRAV) surkål och danskt bröd(eh, som kommer från ett lokalt bageri). Okej, nästan allting var svenskt. Bara bra ur miljösynpunkt, så det så! Men globalisering är ju kul också, hm..
Jag hittade Risnekorven på Ica-maxi i förmiddags, när jag famlade efter bratwurst. Ica-maxi är ett enormt ställe: fullt av stora gubbar, läskiga tanter och barn som gapar efter godis(varför ger föräldrarna inte barnen en kexchoklad, blodsockerhalten är uppenbarligen låg, på femtiotalet rekomenderades faktiskt glass som fett-och-kalcium-tillskott). Mamma och pappa föreslog samlad trupp på slagfältet, förlåt, vid mjölken.
I alla fall, Risnekorven är den godaste stekkorv jag smakat i Sverige, halvvägs till grovkornigheten hos de käkvänliga, örtiga engelska korvarna. Varför jag inte har tittat söderut i korvutbudet tidigare är obegripligt. Det är inte längesedan jag tog min första tugga Isterband, men jag började med sushi i nioårsåldern! Jag som bor nära småland och allt, man är helt enkelt hemmablind.
Nu har jag (rättare sagt pappa) fixat med min usb-kabel till mobilen. Det blir nog matbilder, om än suddiga, i nästa blogginlägg. Ska jag bli ambitiös och publicera recept när jag ändå är ifarten?
I går lagade pappa och jag mat (mamma hade tillfällig reumatism) från DN:s allhelgonaspecial. Pumpasoppan som var tänkt till förrätt åt vi till middag i fredags. Jag vet inte hur pumpasoppa ska smaka men den här blev bajsbrun och gav mig kväljningar, tvi! Igår blev det baconinlindad fransyska(i orginalreceptet rekomenderades hjort) ingnuggad i rosépeppar. Rosépeppar är tydligen "jätteretro", men för mig som missade åttiotalet är det bara ovanligt god peppar. Vilka dofter i köket! Av skyn gjordes en sås med majsena, matlagningsgrädde, choklad och kaffe. Såsen smakade varm choklad utan socker, riktigt gott. Stekens attribut var bräserad savojkål. Jag älskar kål men hänvisas oftast till pizzasallad: mamma är kålmotståndare(varför just min mamma?), hon säger matsmältingsproblem, men jag tror att hon tillhör den där fjärdedelen av befolkningen som Lisa Förare Winblad skrev om. Hon åt trots allt nästan upp hela sin kålklyfta vilket är att tolka som en bragd. Pappa ansåg att vinet Castillero del Diablo var på tok för eldigt för de fina, subtila smakerna i maten, jag får lita på honom eftersom jag höll mig till vatten. Mamma tycker det är kul att köpa djävulens vin till halloween, men hon borde kanske ha satsat på Rosé.
Jag gjorde efterrätten redan i fredags, crème bryléen blev god och krämig. Jag fann dock bären överflödiga. Äggkräm ska vara äggkräm: kalla mig konservativ (jag betitlar mig själv som konservativ liberalist), men krämigheten känns otrygg i sällskap med nymodigheter. Nästa gång ska jag även ha i en HEL deciliter socker i smeten. Brylébrännaren är fin och fungerar utmärkt, det blev ett hårt, brunt tak, precis som det ska vara!
Om jag hade kläm på html-koder skulle jag länka allhelgonamenyn från DN:s hemsida, men ni klarar säkert av att leta rätt på recepten(de är från torsdagens nummer) på egen hand.

När är julen här?

Den här helgen är den enda officiella svenska hösthelgen. Fy, i USA firas både thanksgiving och halloween, inte konstigt att vi firar Advent varje helg i December. Nu ska jag gå och införskaffa kvällens middag och se om jag får tag i en brylébrännare på Werner&Verner. Håll tummarna. Mitt råd: fira Mårten och allt vad ni kommer på, festa hela November! Rätt vad det är kommer det lida mot jul! Mer okynnesfirande åt folket, haha.

Jag är här igen!

Ja, nu kanske ni har undrat var jag tog vägen, jag lovar, jag är vid liv. Det förhåller sig så att novemberlovet pågår förfullt.
I söndags steg jag och min kusin+farbror+faster på silja symfoni(eller var det kanske serenade?). Det var en tvådagars kryssning, varav en dag tillbringades i Helsingfors. Första kvällen åt vi på Happy Lobster (som naturligtvis är en skaldjursrestaurang). Min underbara faster har mycket bestämda åsikter om mat. Hon äter; skaldjur, lakritspipor, vitlöksbröd, oxfilé, tacos och that's about it. Grillchips och pommesfrites slinker även ned (ja vi kan väl säga att jag inte brukar förvänta mig några kulinariska höjdpunkter i hennes övrigt förtjusande sällskap).
I alla fall, min farbror och jag beställde in ostron till förrätt, medan min faster och kusin(nästan syster) tog sniglar i vitlökssås. Brödet till(ciabatta) var det mustigaste och bästa jag någonsin ätit och är det enda ni faktiskt vill äta ombord på silja. Ostronen betedde sig som ostron och smakade hav. Faster och kusin höll sig till vitlökssåsen och brödet(meze på finska månne?).
Efter en stund placerades den gigantiska skaldjusplatån på vårt bord. Faster och farbror lät sig väl smaka, skaldjuren smakade skaldjur och skaldjursfantasterna blev nöjda. Jag och min kusse tog vitlöksstekt lax till huvudrätt. Laxen smakade osaltad lax, definitivt inte vitlök. Till laxen serverades skolpotatis(inte skal), skrynkliga ärtor och majonässmakande aubergineröra(jag förväntade mig babaganoush).
Nej, maten var ingen höjdare. Jag skulle kunna fortsätta i oändlighet, men kortsagt: ät i Helsingfors istället, och snälla, ät inte på donkan som min faster insisterade på att göra.